Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torquato Tasso, af Goethe, öfversättning - Femte akten - Femte scenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Er alla känner jag! Det är mig nog!
Och fast eländet mig beröfvat allt,
Så prisar jag det dock; det lär mig sanning.
ANTONIO.
Med undran, Tasso, jag dig hör, fastän
Så väl jag vet hur lätt och snabbt din själ
Ifrån en öfverdrift går till en annan.
Besinna dig! Ditt raseri behärska!
Du smädar, låter falla ord på ord,
Som må för dina smärtors skull förlåtas,
Men som dig själf du aldrig kan förlåta.
TASSO.
O, tala mig ej till med hulda läppar,
Låt mig ej något sansadt ord förnimma!
Den usla lycka unna mig, att jag
Ej först blir redig, sedan sinnesrubbad.
Jag känner mig igenom märg och ben
Förkrossad, och jag lefver att det känna.
Förtviflan fattar mig med raseri.
Och vid de afgrundskval som mig förgöra,
Blir smädelsen blott till en sakta jämmer.
Jag vill långt bort! och om du menar ärligt,
Så visa det, och låt mig strax få resa.
ANTONIO.
Jag skall ej lämna dig i denna oro,
Och om än all din fattning må slå felt,
Skall tålamod likväl ej fattas mig.
TASSO.
Så måste jag åt dig mig gifva fången?
Jag gifver mig, och så är det fullbordadt;
Jag motstår icke mer, så är mig väl -
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
