Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torquato Tasso, af Goethe, öfversättning - Femte akten - Femte scenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nej, allt finns än! men jag är intet dock;
Jag har mig själf förlorat, mig och henne!
ANTONIO.
Och när du tycker dig som mest förtvifla,
Så jämför dig med andra! Känn dig själf!
TASSO.
Ja, du erinrar mig i rättan tid!
Finns till min hjälp ej häfdens föredöme?
Kan ingen ädel man framför mig ställas,
Som lidit mer än någonsin jag led,
Så att med honom jämförd jag mig sansar?
Nej, allt försvunnit har! – Blott ett står åter:
Naturen har oss tårens källa skänkt,
Ett smärtans anskri, när till slut en dödlig
Ej längre härdar ut – och framför allt
Min smärta gaf hon toner, gaf hon ord,
Att lätta öfvermåttet af min sorg;
Och när som människan blir stum af kval,
En Gud mig tillät tolka hvad jag lider.
ANTONIO
(framträder stum till Tasso och räcker honom sin hand).
TASSO (fortfarande)
Du ädle man! Du står så fast och lugn,
Jag liknar blott den stormupprörda böljan.
Betänk likväl, och var ej öfvermodig
Utaf din kraft: den mäktiga natur,
Som denna klippa grundat, hon också
Åt vågen all dess rörlighet har gifvit!
Hon sänder stormen ut, och vågen flyr
Och hvälfves svallande, med skum sig bryter.
I denna bölja speglade sig solen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
