Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILL DE FRIVILLIGA
VAPENBRÖDERNA FRÅN NORDEN
Av UNO KUPIAINEN
O, vapenbröder! Den upprätt stoltaste lotten
i ödestunden är platsen i förpostleden,
att självmant göra det ödesdigra valet,
att självmant svära den hårda, skapande eden:
må drivan bli min grav om ödets vilja är så,
jag själv må dö — min gärning är evig ändå.
Det är en manlig ed som ofta svurits
och ofta fyllts till det sista hos oss, hos eder.
I den hos gudarna söka vi föredömet,
och vandra i fädrens spår i fasta leder.
Sen sekler bunden vid den er vilja är,
sin stund den länge bidat — och nu är stunden här.
O, vapenbröder, bröder! Vårt blod är än detsamma,
i samma ässja smidas alltjämt våra öden,
oss hota samma bistra vintrars iskalla ilar,
oss smeka samma somrars värmande flöden.
Ni kommo, bröder, hit i den stund var hand
till vapen grep, och himmeln själv stod i brand.
Ni kommo som män i ledet. Stoltaste mannagärning
är att fylla sin ed — till livet eller döden,
att så en livets sådd på fält där döden råder
och stolt i vapen trotsa alla öden.
Jag känner er ej vid namn — men eftervärlden ser
till namnlös gärning som odödlighet ger.
Översättning av Bertel Gripenberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
