- Project Runeberg -  I österled : En bokfilm om svenska frivilligkåren /
23

(1940) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

T"’’) en svensk-norska frivilligrörelsen växte fram ur
käns-loma kring krigsutbrottet. Brutaliteten i anfallet,
Finlands modiga vilja till försvar, den nordiska kulturella
samhörigheten och det gemensamma historiska arvet, allt
drev både känsla och förnuft att fordra hjälp åt
Finland i den ojämna kampen. Några väntade, många
hoppades på svenskt och norskt statligt ingripande till
Finlands hjälp. Detta dröjde, och allt eftersom det blev
klart, att det icke skulle komma och avsikten med det
ryska anfallet blev tydligare, vann tanken insteg hos allt
fler, att personligen bringa den hjälp, som staten icke
kunde eller icke ville giva. Ungefär samtidigt utformades
likartade idéer hos ett antal svenska officerare, vilka snart
började samverka. De ledande voro överstelöjtnanterna

mötte upp,

Ehrensvärd. Dyrssen och Tamm, major Winge samt kapten
Murray — i nära kontakt med general Linder, som ställt
sig till förfogande som chef för kåren. Denna krets vann
anslutning till Finlandsvänner ur andra kretsar även i
Norge. Finlandskommittén bildades under ledning av
professor Lindblom, och det hela kom i gång. Så uppstod
Svenska Frivilligkåren som en sammanslutning av svenska
och norska frivilliga, vilka klart insågo, att vad Finland
främst behövde var skolade och välutrustade truppförband.

Den frivillige kom först i kontakt med Svenska
Frivilligkåren genom frivilligbyråerna. Dessa började sin
verksamhet så gott som omedelbart efter krigsutbrottet. I
förstone voro byråerna fåtaliga, och deras tillvaro relativt
okänd, då en effektiv upplysningskampanj icke tilläts.
Det dröjde innan uppgift på anställningsvillkor och
bestämmelser om utrustning och organisation kunde lämnas,
varför många, som icke kunde lämna arbete och hem
vind för våg, tvekade att genast anmäla sig.
Finlandskommittén, som ledde arbetet med frivilligrörelsen, hade
många svårigheter att övervinna, innan besked i de
svävande frågorna erhölls. Den svenska regeringskrisen
fördröjde flere viktiga avgöranden, och tiden led mot jul
innan fasta hållpunkter för arbetet skapades.

För mången blev december en väntans och undrans tid.
De, som redan fattat sitt beslut och anmält sig,
avvaktade otåligt transportorder och blevo under tiden ympade
mot allehanda sjukdomar, en veckolång procedur icke
utan obehag. Andra kände kallelsen växa i styrka inom
sig, men ville vänta över den stundande jul- och
nyårshelgen, innan steget mot ovissa öden togs. De finska
segerrapporterna tycktes tyda på, att det icke brådskade med
hjälpen.

Den 21 december kunde emellertid den första
tågtransporten avgå från Stockholm till Haparanda. Spontana
hyllningar och ömma avskedsord följde de bortdragande,
men annars var avfärden nu liksom vid de senare
transporterna välgörande fri från gruppfotograferingar och
hjältedyrkan i förväg. Det var icke för att vinna ära
och berömmelse de frivilliga foro, utan för att strida för
Norden och därmed fylla en i deras ögon solklar plikt
mot fosterlandet. Pressens representanter fingo också i
registreringsbyråernas listor söka de restas namn, själva
gjorde de ingen reklam för sin avfärd. Efter ett uppehåll

Överallt i Sverige höllos Finlandsmöten och hundratals talare bereste
landet. Auditoriemötet av den 6/12 i Stockholm.

under juldagarna, som i Torneå begagnades till
förberedelser, fortsatte tågtransporterna en tid nästan dagligen
både från Stockholm och andra svenska städer och från
Norge. I början på januari tillkommo även biltransporter,
som togo fem dagar och icke alltid voro utan vedermödor
på vintervägar med nya bilar.

I Torneå hade redan tidigt överstelöjtnanterna Dyrssen
och en del andra officerare, bland dem överstelöjtnant
Ekström, inträffat och samlat kring sig några frivilliga,
som givit sig av på eget bevåg. Med dessa och den första
tågtransportens kontingent förbereddes av Dyrssen som
tjänsteförrättande kårchef i Torneå och Kemi
mottagandet av de övriga. En särskild avdelning med uppgift att
mottaga personal och materiel i Haparanda bildades.
Sedan mellan jul och nyår även utrustningen börjat
anlända, överflyttades alltmer organisations- och
utrustnings-arbetet från Stockholm till Torneå och Kemi. Kårstaben
började sin verksamhet. Kårchefen, generallöjtnanten Ernst
Linder, med sin stabschef, överstelöjtnant Ehrensvärd,
inträffade i Torneå den 7 januari. På Haparanda station
bringade dem ett hederskompani den svenska arméns
väl-gångsönskan.

Att utrusta och organisera kåren utanför Sveriges gräns
var ingen lätt uppgift. Kåren skulle vara svensk, och svensk
var även huvuddelen av utrustningen. Men kårens storlek
och de säregna förhållandena på krigsskådeplatsen
medförde, att svenska organisationsformer icke utan vidare
passade. Något helt nytt måste skapas. Så uppstod den
organisation på tre ”grupper” (= förstärkta bataljoner)
med infanteri och artilleri, som blev stommen, kring vilken
kårens underhållsförband och specialtrupper formade sig.
Arbetet härmed vilade i första hand på staberna samt på
tyg-, intendentur- och hästdepåerna i Kemi och Karihaara,
men varje frivillig berördes därav. Otaliga voro de detaljer,
som måste prövas, ändras och åter prövas. Den enskildes
uppfinningsförmåga fick fritt spelrum, och många
praktiska, ibland nästan geniala lösningar av kvistiga problem
bidrogo att höja utrustningens fältmässighet.

Januari blev på sätt en provens och
organisationsarbetets tid. Den var även utbildningsperiod, ty den fysiska
spänstigheten måste drivas upp inför de hårda duster,
som kunde väntas med klimat och fiende. Den militära
utbildningsståndpunkten hos de frivilliga var högst
växlande; några kunde mycket, andra intet, och det gällde
att få en någorlunda homogen trupp, mäktig att anfalla
en till antalet överlägsen fiende i norra Finlands starka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 15:21:06 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/osterled/0025.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free