Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harry Martinson.
Inför hela världen visade Finland att
ett litet, glest befolkat och fattigt rike
kan försvara sig, inte bara länge, men
också lysande. Den trotsiga livsvilja som
är dödsföraktets tvillingbror: se där
Finland! Så blev Finland ett föredöme för
dem som tvingas gå försvarskrigets tunga
väg. Men också filosofiskt sett och mätt
med kosmiska mått kommer Finlands
försvarskamp att lysa som en omvärderande
stjärna, vars lyskraft är en novas.’
Finland blev med denna sin
försvarskamp något mera än en stridande nation
i historien. Finland blev för världen en
paradoxal sinnebild för djup och gåtfull
mänsklig uthållighet i nöden. Där fanns
detta något som kommer oss att skälva
till i tidlös förundran. -— Detta: att de
kunde inte, men de gjorde det; de
förmådde inte, men de genomförde det! Så
var Finland, och så är Finland. Dess sak
var vår, och den är därför — annars vore
ju troheten flyktig — ännu vår. Den
svenska frivilligkåren underströk detta
genom att göra avvärjande försvar på
Finlands sida. Den var liten, men den
höll de nordliga ställningar som Finland
anförtrott åt den att hålla. Därmed visade
den också vägen till fortsatt förpliktelse
— de svenska och finska
kulturområdenas gemensamma värnplikter.
Man skapar inte kulturer för att de
ska erövras av den stora känslolöshet och
hjärtlöshet som kommer av bristande
förtrogenhet med dem. Nej, man strider
för särartens rätt, och strida vi inte för
denna den folkliga särartens rätt, då
strida vi inte för någon kulturrätt alls.
Världs-samvetet måste vara grundat på
överblick-barhet och varje liten nation är ett
inifrån överblickbart ansvarsområde. Att
försvara sitt hemland är att försvara sig
mot att bli alldeles vilsen i världen.
cm
kommo de frivilliga:
Sten Selander.
Man hade ju väntat att den svenska
frivilligkåren skulle sättas in i Salla-sektorn.
Men när gissningen blev visshet, kändes
det dock underligt i bröstet hos den som
genom självsyn fått en aning om krigets
villkor just här.
Hur kåren skulle veta att hävda sig
betydde så oerhört mycket. För första
gången på över hundra år drog en svensk här
i fält, må vara under ett annat lands fana.
Det var en mycket liten armé. Men till
sin karaktär var den dock en reguljär
styrka, inte en frikår. Och dess
sammansättning gjorde dess insats till en måttstock
på vad svenska pojkar förmådde som
soldater — pojkar som visserligen inombords
hade mer eld och offervilja än andra, men
eljest inte mycket skilde sig från sina
jämnåriga. Då frivilligkåren sattes på prov,
prövades därmed hela det svenska folkets
krigiska duglighet, som nu åter liksom i
gångna vilddjurstider blivit en nations
viktigaste egenskap.
Provet skulle bli hårt. Den oerfarna
svenska truppen skulle sättas in i
historiens första arktiska krig. Aldrig förr hade
ett fälttåg utkämpats i en fruktansvärdare
köld — en köld sådan att luften brände i
lungorna och minsta oförsiktighet kunde
medföra döden. Inte heller
krigsskådeplatsen liknade någon annan, med sina
skenbart ändlösa ödeskogar, sina mångmila,
oerhört vanskliga etappvägar och sina
dagslånga avstånd till närmaste sjukhus.
Och här skulle nu pojkar från Skåne eller
Göteborg slåss, som aldrig sett en riktig
skog och aldrig upplevt en riktig vinter.
De skulle dessutom slåss mot en väldig
övermakt. Man mindes nätter, då man
från höjderna kring Märkäjärvi sett ut
över de ryska ställningarna, där
stridsvagnarnas strålkastare gled fram som
rörliga stjärnor och snabba nålstyng av ljus
oupphörligt stack genom mörkret, än helt
nära, än långt borta vid horisonten. Man
mindes, hur man tänkt på de patetiskt
tunna finska linjer som omslöt fiendehä-
ren, vars storlek man blott kunde ana —
och hur man knappast förmått fatta att
den finska fronten inte för länge sen
brustit och ide ryska massorna vällt ut över
det värnlösa landet där bakom. Nå,
soldaterna som den gången låg därute på vakt
i snön, utan fältbefästningar och
nästan utan artilleri, var ju finnar; och
av finnarna hade man vant sig att
vänta nästan vad som helst. Men hur
skulle svenska frivilliga kunna efterträda
dem?
Frivilligkåren svek dock inte vårt hopp.
Den vanvårdade inte sitt lands militära
heder. Och den rubbade inte tilltron, vår
egen och andras, till svenskarnas förmåga
att om så kravs strida som karlar. För
Finland kom kåren — av orsaker för vilka
varken kåren själv eller dess ledning kan
lastas — inte att betyda allt det vi
drömt om. Men den bittra besvikelsen
däröver mildras av medvetandet att de
frivilliga i stället gjort en insats för
Sverige, för vårt eget samvete och vår
nationella självtillit.
Hans Akerhielm.
Fältpastor, kaptens rang, 428. Kårstaben.
”När lejonet ryter, vem skulle då icke
frukta? När Herren, Herren talar, vem
skulle då icke profetera?”
Många med mig kände något av detta,
som profeten Amos förnummit: en vilja,
starkare än vår egen, grep oss odh blev
oss övermäktig.
Hade jag varit olydig mot den viljan,
hade jag aldrig mer vågat predika Guds
ord.
Hade jag stannat hemma, hade min
maka och jag aldrig haft en lugn stund.
Hade jag icke farit till Finland, hade
jag svikit mitt älskade fädernesland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
