Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från skrivbord
Cari-Erik af
Geijer-stam, 4236, Gr. llf
Fil. mag.
December 1939 — en våndans och
väckelsens månad i Sverige. När
nyårskloc-korna ringde in 1940, stod det med ens
klart för mig och min hustru, att jag
skulle gå ut som frivillig till Finland. Även
nu efteråt är det svårt att formulera ett
skäl för denna självklara handling. Det
var som att gå ut i strid för eget land.
Därborta i de östliga skogarna låg ju
redan många av de finländskå kamraterna
från vårfester i Uppsala och Helsingfors
och släktingar till min hustru.
Hur mycket svårare måste det då inte
ha varit för de män, som begynte Finlands
frihetskamp, dess återvändande till
Skandinavien? Finlands och Sveriges
gemenskap, Finlands samhörighet med och
delaktighet i Skandinavien, det har nu blivit
verklighetstyngda ord, vars sanning var
man kan se. Men 1916 voro de höljda i
dunkel och endast från ett håll kunde man
höra dem tydligt uttalas: från den finska
jägarrörelsen. Nu i denna dag finns intet
nytt att lägga till det tal, som Runar
Appelberg, en av de ledande i
jägarrörelsen, höll i Lockstedter Lager på
Rune-bergsdagen 1916, ett år då Rysslands
skugga låg biåsvart över hans land.
”Historien synes ha anvisat vårt folk en särskild
uppgift. Man kunde nästan säga att folket
varit troget sig självt endast då det ägnat
sig åt dess uppfyllande, endast då i
djupare mening ägt en historia. Alltsedan
det svenska väldet byggde sig i Finland
ett bålverk mot Ryssland, ha vi stått som
västerlandets utpost ytterst i öster. —–––-
Må vi då erinra oss, då vi förbereda oss
till att draga ut i fejd mot Ryssland, att
Finlands ungdom led efter led i många
århundraden förberett sig som vi till samma
kamp, som den vi nu gå att föra.”
Med dessa ord ringande i öronen kände
man den osynliga närvaron av män som
gått före, och med ens blev det verk man
utförde mycket vardagligt och föga värt
att nämnas.
En ära var det för mig att få tillhöra
2 skyttekompaniet av II. gruppen och jag
vill tacka för det kamratskap, som växte
sig starkt mellan de tretton tälten ute
vid fronten. Att tillhöra detta förband
av svenska soldater var att uppleva det
bästa av Sverige utom dess gränser.
C. F. Palmstierna,
Sergeant 3832,
kårstaben. Fil. dr, arkivarie.
Nu är den frågan där — den som
ingen frivillig ställde till sina kamrater vare
sig under resan upp till Torneå eller
vistelsen i Finland. Anledningen till den
tystnaden var nog den känslornas
försynthet, vilken måste anses utmärka
svensken — inte minst den enkle mannen.
Måhända är tiden nu inne att besvara frågan.
I mitt fall var det flera skäl. Jag ville
företa ett experiment med mig själv —
utröna hur mycket jag tålde av fysiska
och psykiska påfrestningar. Jag visste väl
att krig är någonting fruktansvärt men
jag hyiste också en misstanke att det i
alla händelser inte är värre än vad man
sagt. Två ljusa sidor har även kriget —
det goda kamratskapet samt egenskapen
att avslöja mycken moralisk humbug.
Ytterst var det nog ändå ett slags
idealism. ”In der jetzigen Zeit soll niemand
schweigen oder nachgeben,,, har Goethe
sagt. ”Man muss reden und sich riihren,
nicht um zu uberwinden, sondern sich
auf séinem Posten zu erhalten, ob bei
der Majorität oder Minorität, ist ganz
gleichgultig.” Jag kände starkt
nödvändigheten av att bringa ett offer för det
man vill bevara och förstod intuitivt att
ett sådant, givet i ärligt uppsåt, är ett
värde i sig självt, vars gagn man ej
alltid kan fatta genast. Inte hade jag några
särskilda militära kvalifikationer, frånsett
viss kunskap i ryska. Men jag har en
vidsträckt vänkrets i Sverige. Genom att fara
som frivillig till Finland önskade jag ge
dem som rynkade på näsan åt
”kulturaktivismen”, en tankeställare som skulle
kunna gagna saken. Och reaktionen blev
den avsedda: tänk, han for i alla fall...
Varför? ...
Jo, emedan detta numera är uppenbart:
Sverige och dess skandinaviska systerland
Finland stå och falla med varandra
under nuvarande omständigheter. Skulle
Sverige efter den gångna vinterns
händelser undandra sig att hjälpa Finland av
all sin kraft, så komme det att gå miste
om någonting oändligt dyrbart. Vi skulle
svika vår historiska uppgift, vi skulle
”förlora vår själ”.
Det var för att i min ringa mån hindra
detta som jag valde att ansluta mig till
den svenska frivilligkåren i Finland.
Hans Bagger-Sjöbäck,
Sergeant 726. Gr. I.
5 Tunga komp.
Tek-nolog.
Jag hade så många och så
överväldigande skäl för att ställa mig till
Frivilligkårens förfogande att det är svårt att säga
vilket som var det förnämsta.
De många och tunga offer som Finlands
folk bragt våra båda länders
gemensamma väl under de sex århundraden vi voro
förenade — se där ett skäl. Medvetandet
att Finland nu utgjorde det yttersta
bålverket mot ett styrelsesätt som var oss
främmande och förhatligt och känslan av
en omedelbar fara för Sverige om
Finland ginge under — ett annat. Känslan av
en alldeles särskilt stark samhörighet
mellan oss och Finland på snart sagt alla
områden — ett tredje skäl. Och slutligen en
spontan och självklar reaktion.
Jag skall aldrig glömma den kväll
i slutet av februari, då jag med min
kul-sprutetropp var på väg till fronten. Min
tropp gick ensam, men vi mötte
oupphörligt slädkolonner tillhörande de finska
bataljoner, som nu avlösts. I de
välkomsthälsningar som ropades till oss under den
marschen, tyckte jag mig förnimma en
lättnad över att det äntligen kom någon
till hjälp och förhoppningen att det
endast var förtruppen till alla dem som
skulle komma.
Den egentligen största ”upplevelsen”
var kanske överraskningen över att ”det
inte var så farligt”. Att en granatbrisad
alldeles intill en eller en kula som pep
förbi örat inte alls hade den
skräckinjagande och förlamande verkan, som jag
hade väntat mig åtminstone i början. Och
så den bitterhet vi kände den 13 mars,
då vi fick veta att allt var slut och att
vi inte skulle få göra den insats vi
hoppats på.
Till slut vill jag uttala min övertygelse
att om det någon gång på nytt skulle
blåsa upp till storm på andra sidan
Bottenhavet, då har ingen av oss glömt I.
strids-gruppens marschvisa under hemmarschen.
Den slutade: ”Det var lång, lång väg till
Märkäjärvi, men vi kan gå den än en
gång.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
