- Project Runeberg -  I österled : En bokfilm om svenska frivilligkåren /
34

(1940) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och studerkammare

Klas Siwertz, 3886, Gr.
I, 5 tunga komp.
Lant-brukselev.

Varför jag for till Finland? Ja, den
frågan är lätt besvarad. En så självklar plikt
var lätt att fylla. I vår tid håller nog
ungdomen de gamla riddaridealen lika högt
som förr.

Att kampen i öster inte bara gällde
Finland, utan hela Norden, det står väl klart
för var och en som haft tillfälle att
komma i kontakt med vårt östra broder land.

Om frivilligkårens rent militära insats
var obetydlig, så knöt den dock samman
banden mellan Sverige och Finland som
aldrig förr. I farans stund upptäckte vi
hur mycket gemensamt vi hade att
försvara. Vi kunna vara finnarna mer än
tacksamma för deras lysande kamp för våra
gemensamma intressen.

Kriget är inte bara hårt och grymt, det
rymmer också mycket av skönhet och
lockar fram människoandens ljusare sidor,
kamratskap, uppoffring och hjältedåd. Att
kämpa för frihet och rätt på den svagares
sida är skönt, och det är inte alla
förunnat. Just det är kanske vad som står
klarast kvar i minnet efter 2Vi månaders
krigstjänst i Finland.

Dag E. Bergman, 2,
Gr. I, 2 skyttekomp.
(gruppchef). Fil. kand.

Intet torde vara lättare än att i
koncentrerad form giva en redogörelse för de
motiv, som dikterade mitt deltagande i
Finlands kamp.

Aktningen för och kärleken till Finland,

grundlagd genom uppfostran och genom
pojkårens inlevelse i Fänrik Ståls sägner
och historisk litteratur, mognade och
fulländades under universitetsstudierna och i
umgänget med nationellt tänkande vänner
från båda sidorna av Bottenhavet.
Känslan for den historiska traditionens krav
var stark och oemotståndlig. Då kriget
bröt ut, fanns där ingen annan väg att gå
än att förena sig med dem, som i
handling ville söka omsätta, vad de kände för
Finland, och på samma gång göra en aktiv
insats för Sveriges utrikespolitiska
intressen.

Från tiden därute bevarar jag minnet
av våra finska vapenbröders enkla och
storartade heroism, deras lugn inför faran
och pliktuppfyllelse intill döden. Jag är
djupt tacksam över att ha fått uppleva
dessa dagar i Finland, fyllda av
vittnesbörd om den verkliga och höga meningen
i orden att offra allt för ett älskat
fädernesland.

Kriget är nu slut, och fred råder. Men
framtiden är oviss. Inför denna osäkerhet
under kommande dagar måste vi svenskar
och finnar vara medvetna om vår gamla
ödesgemenskap, grundlagd av våra fäder
under kamp för gemensamma omistliga
värden och förnyad i denna hårda tid.
Sverige och Finland äro bundna vid
varandra med tusen länkar och intet offer
får vara för stort för att värna dessa band.
Detta äro vi skyldiga vår historia, oss
själva och eftervärlden.

linjer och jämrade sig i natten, och än
är det interiören av stridsvagnen, som
stod på Märkäjärvivägen. Men även det
tonar bort, och man tänker i stället på det
stora lugn och den balans, som följde i
krigstjänstgöringens spår. Vad som än
händer, så står man där säker och klar
att reda upp saken. Kanske blev detta
lugn samt en mera positiv inställning till
livet de mest varaktiga minnen jag fick
från vistelsen långt där uppe i ödemarken.

Men en sak, vilken som minne
betraktat står i särklass och som ingen
där-uppifrån torde glömma, är det goda
kamratskapet odh sammanhållningen inom
förbandet. Aldrig har jag under
militärtjänstgöring påträffat en beredvillighet
och kamratkänsla, som tillnärmelsevis
motsvarat den som framträdde under dessa
krigiska veckor.

Gustaf Wemstedt,
översergeant 9346, Gr.
II, 2 skyttekomp. Jur.
stud.

När man sitter helt lugnt här hemma
och tänker tillbaka på några
händelserika månader i Finland, så slår det en hur
oändligt mycket det hela egentligen sjunkit
undan. Saker, som man trott skulle etsa
sig fast och aldrig försvinna, äro nästan
bortglömda. Det är bara en del enstaka
händelser som dröjt kvar, än är det
nattmarschen mot fronten i bister kyla, än är
det ett par sårade som låg framför våra

Stig Löwgren,
översergeant 2215,
Lv-sta-ben. Stud.

Den 30 november 1939 blev för mig —■
och antagligen för alla som tillhörde
Frivilligkåren — én signal till kamp för
Nordens frihet och självständighet. Att just
Karl XII :s dödsdag skulle bli en sorgedag
även år 1939, förefaller som en tanke.
Men från den dagen kände jag inget, som
kunde hindra mig att bispringa en broder
i nöd. Ty att Finland är en nordisk stat,
därom råder väl ingen tvekan. Och så
länge fria män bo i Norden, så länge skall
Finland tillhöra den nordiska
gemenskapen. I österled har också svenskar i alla
tider dragit för att kämpa för frihet och
oberoende. Även denna gång åtlydde
många stridssignalen.

Då undertecknad tjänstgjorde vid
lv-förband dels på nordfronten och dels i
Åbo, och således aldrig befann mig direkt
i stridslinjen, kan jag ej berätta om några
alltför spännande upplevelser. Ett av mina
mest fängslande minnen härrör från
Åbo — lördagen den 2 mars. Då
satte fienden in ett massflyganfall, som
emellertid tillbakaslogs med svåra förlus-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:15:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/osterled/0036.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free