Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och tävlingsbanor
Lennart Tancred, 1303,
Gr. II, 4 jäg-komp.
Boxare, bageribiträde.
gånger hade sina sidor att vara soldat,
ångrade jag inte en minut att jag reste.
Tvärtom tycker jag nu efteråt att jag inte
skulle fått fred )för mitt samvete, om jag
stannat i Sverige. Det gällde ändå det
rättas sak, och då får man inte fråga efter
om ansträngningarna stiger till det dubbla
och däröver mot det vanliga.
7
Min inställning bjöd mig att ta den
chans som fanns för att aktivt stödja
Finlands sak; och när man är ung och
vapen-utbildad var det inte mycket att resonera
om sättet. Jag blev frivillig, och det har
jag inte ångrat. Hamnade på II. gruppen,
4 jägarkompaniet. Under en övning i
skidåkning råkade jag falla och bryta
armen, och så kom det sig att när mina
kamrater drog mot fronten, fick jag ligga i
sängen med en hoplappad arm. Det
kändes naturligtvis svårt, men allteftersom
skadan läktes och jag kunde deltaga i
arbetet på sjukhuset blev det lättare. Där
kunde jag åtminstone göra litet nytta; och
hjälpa till var det enda man ville när man
såg hur de oförlikneliga lottorna slet och
arbetade och offrade sig för de sårade.
Finlands lottor —- varenda man i
Frivilligkåren var beredd att göra vad som helst
för dem, de visade som inga andra hur
prövningar skall bäras och besegras.
Dagen före freden var vi tio tillfrisknade
sjuklingar, som begärde att få transport
till Märkäjärvi och kamraterna vid
fronten. Vi hann aldrig fram, knappast ens
sätta oss i rörelse innan freden kom. En
sak hann vi emellertid: mångfaldiga
gånger konstatera sanningen i ordet ”Finlands
sak är vår”
Bror Lundmark,
över-sergeant 9312,
fältpolisen. Kanotist,
polisman.
I fråga om att stanna hemma eller resa
till Finland gavs det inget val. Som så
många andra fann jag att Frivilligkåren
ävlQn var min väg. Även om det många
Karl Ivar Skeppstedt,
Fältväbel 9382, 1
bilkomp. Racerförare,
verkmästare.
Jag for till Finland av övertygelse, och
den övertygelsen har tiden ”däröver” inte
När man är gift och har barn, har det
sina sidor att gä som frivillig ut i ett krig.
Men då min fru är finska, föll det sig helt
naturligt för mig. Hennes land var även
mitt, en sak som tiden i Finland många
gånger slog fast. Jag har känt många
finnar i fredstid, dels som privatman, dels
som tävlande tyngdlyftare, och imponerats
av dem och deras säregna seghet, men
detta blev ett intet mot intrycken från krigets
Finland. Där fick man rätta begreppen om
folkets egentliga styrka, uthållighet och
frihetsvilja.
Efter ett par dygn vid utrustningsdepån
i Torneå placerades jag på III. gruppens
stabskompani i Kemi, och fick där en god
inblick i de stora svårigheter som är
förknippade med att organisera, utrusta och
öva en frivilligkår, men jag kände också,
som aldrig förut, vad kamratskap,
sammanhållning och god vilja mellan trupp
och befäl betyder.
Jörgen Nielsen, 10002,
Gr. III, stabskomp.
Mångårig svensk
re-kordhållare i
tyngd-lyftning, kontorist.
kunnat ändra på. Som fältväbel vid 1.
bilkompaniet fick jag dels tillfälle att göra
en liten insats, dels var det motortekniskt
sett en mycket lärorik tid. Bland annat
skötte vi transporten av finnarna från
Märkäjärvi till Saija, och det gick bra.
Vad som framförallt slog mig, var
finnarnas självständighet: vid transporten skötte
var och en sitt, slängde på packningen på
en bil och satte sig själv på en annan.
Ändå visste var man precis var hans
utrustning fanns. Den anda som besjälade
den stridserfarna truppen, var mer än
imponerande. Det kamratskap jag förut
upplevt på tävlingsbanorna med finnarna,
blev här starkare, djupare verklighet, och
hela vårt kompani gav sitt ord på att inte
tveka att skynda till Finlands hjälp, om så
skulle behövas.
jag reste över därför att skälen för att
jag skulle stanna hemma inte voro så starka
som kravet inom mig på att resa, och fann
att beslutet, resan och vistelsen i ett
krigförande land gav mig en upplevelse, under
vilkens kraft saker och ting fingo sina rätta
proportioner — helt andra än de man
tidigare räknat med.
Blev förlagd till byn Tohmo 7
kilometer norr om Kemijärvi, och fann att lite
gemensamma strapatser, lite bombnedslag
och kulsprutesmatter förmådde skapa ett
kamratskap som jag ansåg otänkbart
under tiden i Torneå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
