Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från fabriker
Conny Andersson,
8893, 1 pv-plut.
Lagerbiträde.
Varför jag åkte till Finland besvaras
enklast genom en motfråga: kunde man
göra något annat?
Gränslöst besviken över Sovjetunionens
förräderi gentemot den internationella
arbetarrörelsen, klar över, att Finlands
arbetarklass och dess ungdom stred för rätten
att själva få ordna sitt lands
angelägenheter, vad var då naturligare för en svensk
arbetarpojk, än att sälla sig till de
kämpande leden.
Carl Hugo östman,
8636, 1 pv-plut.
Ga-ragevakt.
Jag tjänstgjorde på första
pansarvärns-plutonen, och vi sattes in i slutet av
februari vid Märkäjärvi för att avlösa finnarna.
Vi hade våra ställningar åt Sallahållet, och
redan andra dagen uppenbarade sig
ryssarna och vi knäppte en prima stridsvagn.
Ryssarna måtte efter den erfarenheten ha
fått viss respekt för vårt avsnitt, ty de
visade sig aldrig mera med någon
pansarvagn. Däremot lågo vi hela tiden
under artillerield, och det var endast några
hundra meter från våra ställningar som
Dyrssen stupade. Vi klarade oss
någorlunda mot artillerielden, men under en av de
sista flygräderna under kriget fick vi
obehagliga påhälsningar av bomber som
medförde en del förluster. Frivilligkåren var
enligt min mening både vältrimmad och
av prima material. För mig stod det
som en naturlig sak att ställa mig till
förfogande som frivillig. Finlands sak är vår.
** -
Henning Gottfridsson,
8126, 1 sjv.-plut.
Expressarbetare.
Anledningen varför jag gick ut som
frivillig i finska kriget? Ja, jag som väl
de flesta av mina kamrater hade tanken:
du kan hjälpa. Därtill kom
förtrytelsen över, att ett land som skulle vara ett
föregångsland, så hämningslöst släppte
våldet löst över ett litet frihetsälskande
folk. Själv tillhör jag sjukvården och det
blev mitt arbetsfält, men om det hade
varit fullbelagt hade jag utan tvekan tagit
vilket jobb och vilket vapen som helst.
Att vara hemma i Stockholm och på
avstånd höra och se och ge, gick inte. Min
ekonomi var ej sådan. Vad var då
naturligare än att ge det jag kunde ge, mig själv.
Och skulle det behövas än en gång, så
ställer jag mig utan tvekan i ledet.
John Harald Olofsson,
Sergeant 2290, Kårst :s
sign.-komp. Målare.
Jag anmälde mig för att deltaga i
Finlands kamp för att hjälpa vårt broderland
och därmed Sverige. Bättre att
förekomma än förekommas.
Dessutom är ju Finland en skandinavisk
stat, och dess avskärande ur den
skandinaviska gemenskapen vore ett ödesdigert
slag för Sverige.
Finlands krigare och lottor högaktar jag
för deras mod och uthållighet. Finnarna
voro beundransvärda för sitt tålamod och
stillsamma gemyt, och var man än kom
möttes man med översvallande välvilja.
Såsom signalist låg min tjänstgöring så, att
jag icke så ofta kom i beröring med dem,
men mitt helhetsintryck var mycket gott.
Heder åt Finland och dess beundransvärda
lottor.
/
Arne Lindell, 4904, 1
lv-batt. Retuschör.
Som alla andra reagerade jag våldsamt
inför det meningslösa angreppet på
Finland, och jag gick ut som luftvärnsman
och hörde till dem som mot krigets slut
voro förlagda invid Åbo. Jag var i
tillfälle att vara med om åtskilliga
bomb-räder. Vårt batteri satte åtskillig skräck i
de ryska flygarna, och de höllo sig också
sedan vi kommit i ställning på
vederbörligt avstånd från våra pjäser.
Jag reste till Finland i början av
februari liksom många andra svenska pojkar,
och vi reste väl alla av samma skäl,
antar jag, vi ville hjälpa våra grannar. Jag
är sjukvårdsutbildad från militärlivet här
i Sverige, så jag hamnade som
sjukvårds-sergeant i Finland. Redan i Kemijärvi
kom vi i kontakt med ryska bombflygare.
Ofta gick de sedan över vår förläggningsort
och fotograferade, ja, en gång vinkade man
till oss från flygmaskinen. Sista dagen
fick vi besök redan klockan 6 på
morgonen, och bomberna regnade över oss
hela förmiddagen.
Det har sagts av svenskar om
frivilligkåren, att den inte gjorde någon nytta.
Jag tror inte på sånt tal. Alla pojkar jag
kom i kontakt med såväl i Karihaara,
Salmijärvi som Märkäjärvi, gjorde sitt bästa
och var verkligt ledsna över att de inte
kunnat bidraga till bättre fredsvillkor.
Kamratandan var god, ja, allting var efter
förhållandena gott. Jag ångrar inte en
minut att jag reste, och skulle göra om det
ifall det behövdes. Vi svenskar lärde oss
mycket av finnarna, som är ett stolt, starkt
och härdat släkte.
Frank Hultengren,
Sergeant 4046, 1
sjv.-plut. Pressare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
