Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Alfred Johansson,
8332, 2 depåkomp.,
kock. Skoarbetare.
Det var två anledningar som föranledde
mitt beslut att enrollera mig i
Frivilligkåren. Dels var det den stora Saken, dels,
det måste jag säga, berodde det på mitt
arbete. Jag hade ingen rejäl kondition,
och därför tyckte jag att jag kunde
kombinera det goda syftet med
nödvändigheten.
Då jag var fullt vapenutbildad i
Sverige, anmälde jag mig omedelbart efter
ankomsten till Finland som jägare, och
fick även löfte på att vidaretransporteras
från Torneå till Kemi för utbildning. Men
samma dag transporten gick behövdes ett
par man i köket, och bland dessa två
råkade jag hamna, utan att äga några som
helst kunskaper i matlagning. Men det gick
det också. Visserligen fick jag aldrig se
kriget på nära håll, men å andra sidan fyllde
jag ju ändå en uppgift och upplevde
många intressanta saker, bland annat att
ta emot och utrusta danska, norska,
belgiska, engelska och franska frivilliga. Över
hela linjen var det prima humör, även om
det ibland gick knaggligt med de olika
språken.
Naturligtvis skulle jag utan att dagtinga
åter anmäla mig som frivillig, om så
skulle behövas. Det enda som för mig
personligen varit tråkigt med Finland, var
efter hemkomsten, då inget annat än
arbetslöshet väntade. Ändå måste jag
framhålla att jag är tacksam mot
Frivilligförbundet och Rusthållet, som gjort och gör
så mycket för oss f. d. soldater.
Börje G. Jonsson, 1945,
Gr. I, am.-komp.
Bokbindare.
Då jag varit 17 år i Finland räknar jag
det som mitt andra fosterland, och därför
gavs det inget val då kriget kom. Jag kom
över som ammunitionskörare, vi hade de
flesta körningarna till Paikanselkä. Min
ärliga mening är att vi svenskar voro för
anspråksfulla. I jämförelse med finnarna,
deras utrustning och uppgifter hade vi för
stora fordringar — och jag tror att varje
man i kåren måste hålla med om det.
Ibland nästan skämdes jag när jag kom
i samspråk med finska soldater och hörde
knappa, kärva ord om kriget och
förhållandena. Jag skulle inte tveka att åter resa
över som frivillig om Finland åter angreps.
jT11
%
Karl Axel Thunman,
Sergeant 9237, Gr. II,
Stabskomp.
Maskinmontör.
Vem kunde stanna hemma när Finland
kom i krig! Inte jag åtminstone — det
lilla man eventuellt kunde göra för det
kämpande landet, det ville jag göra, och
därför slutade jag min anställning och
anmälde mig på Rekryteringsbyrån i
Stockholm. Då jag var utbildad
radiotelegra-fist i svenska armén, placerades jag även
på telegrafen i Finland. Vi behövde inte
stanna på någon depå, utan
transporterades utan dröjsmål till andra gruppstaben,
som låg vid Ahola framför Kemijärvi, och
därmed var vi nära nog mitt inne i elden.
Endast en av signalmanskapet sårades,
en norrman, som under ett
spaningsuppdrag fick en kula genom skuldran, men då
vi låg endast femtio meter från Grafströms
jägarkompani, fick vi många bittra stunder,
särskilt när kompaniet var ute på sitt stora
spaningsuppdrag, och under hela tiden stod
i radioförbindelse med oss. Det var hemskt
att höra deras signaler, korta och koncisa,
men ohyggligt innehållsrika. Omringade
–––––övermakten stor–––––––läget
snart hopplöst — om snabb hjälp
anhålles–––––det var budskap som vi
fick ta emot. Värst var att
jägarkom-paniets mottagare var trasig, varför vi
inte kunde nå dem, endast ta emot.
Fruktansvärda timmar. Visserligen kände man
en stor lättnad när kompaniet lyckades
kämpa sig igenom, och även om offren i
betraktande av omständigheterna var små,
så kändes det hårt för oss, som svetsats
samman med kamraterna.
Henry Blomkvist, 661,
Gr. I, 2 komp.
Stenhuggare.
Som gammal sjöman och
djupvattenseg-lare hade jag ett par droppar äventyrslust
i ådrorna, när jag dagen efter finsk-ryska
krigets utbrott anmälde mig som frivillig,
men mest var det övertygelse som drev
mig. Aldrig ångrade jag steget — inte
ens under marschen upp till fronten från
”fredsförläggningen” i Kemi. Det var det
strapatsrikaste företag jag någonsin
varit med om — åren på havet blev en
barnlek i jämförelse med marschen i den
hårda kylan, under ideliga
bombardemang. Vid ett tillfälle — när vi vilade
ut ovanför Kemijärvi — strök flera
ryska maskiner ovanför stugorna, men
bomberna droppade ungefär sextio
meter på sidan om förläggningen, annars
hade både soldater och stugor gått åt. Jag
var för nyfiken för att hinna bli rädd; då
blev det värre med kulsprutebeskjutningen
vid fronten, när kulkärvarna strök
barken av trädstammarna där vi grävt oss ner.
Jag fick intrycket att ryssarna inte var så
överdådiga skyttar: en kamrat räknade
till åttio skott och kände kulorna vissla
om öronen, när han i ansatser passerade
en däld utan att bli träffad. Värst var
det med bristen på sömn, visserligen
skulle vi tjänstgöra i pass, men det blev för
det mesta att vaka dygnet runt. Sätta
sig vågade man inte — då hade döden
följt sömnen i hälarna. Ingen nervositet
eller feghet märkte man vid eldlinjen,
pojkarna tog det lugnt och sansat som goda
soldater skall göra. Särskilt imponerades
jag av underbefälet, som gav föredömliga
exempel åt oss meniga. För mig är
”vapenbrödraskap” ingen tom fras utan en
levande verklighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
