Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från land och skär,
Elis Pettersson,
Or-donnans 6749,
Depåstaben, Avd. 630.
Bageriarbetare.
Tillhörde de pojkar, som låg förlagda
vid gränsen under det finsk-ryska krigets
första skede, och som var och en vet
hör militärtjänsten på avsides liggande
orter inte till det mest avundsvärda.
Samtliga kamrater på plutonen hade en viss
känsla av att vi skulle göra mera nytta ”på
andra sidan”. ”Hellre stämma i bäcken än
i ån”, heter det, och när jag småningom
fick en chans att resa över till Finland, så
tog jag den. Jag tyckte att det gällde
Sverige lika mycket som Finland — en
inställning som inte släppt mig varken under
eller efter tiden i Frivilligkåren. Bortsett
från befolkningens lugn och lottornas
heroiska tapperhet imponerades jag av de
sårades förtröstan — en oerhörd viljekraft
lyste ur de flestas ansikte, trots deras
plågor och svåra belägenhet.
Vid återfärden till Sverige ställde
för-bandschefen en öppen fråga till oss: ville
vi komma tillbaka, om det åter skulle
behövas? Ett enstämmigt, dånande ”Ja”
blev svaret — ett ja som räcker för tiden
framåt.
Oscar Emil Petterson,
2009, Hästsjukv.-komp.
Målare.
På middagen samma dag som
meddelandet om Helsingfors7 bombardemang
spreds genom tidningarnas extraupplagor,
gick jag på Hornsgatan på väg hem.
Beslutet kom av sig själv: jag skulle i den
ringa mån jag kunde hjälpa det
anfallna Finland! Efter att ha ordnat alla
formaliteter i Sverige kom jag över till
Torneå den 8 januari och därifrån till
hästdepån i Karihaara, varifrån jag
förflyttades till hästsjukvårdskompaniet, nv
Kemijärvi. ”Ni ligger på en farlig plats”,
sade major Åkerman åt oss vid ett till-
fälle, och det var inte utan att han
hade rätt. Ett tjugutal bombmaskiner
passerade varje dag över vår plats, men
genom att vi var mycket noga med att
skotta ny snö på alla stigar och stråk
undgick vi direkta upptäckter, fast
krevaderna kom otäckt nära ibland. ”Patienterna”
var många och led av olika åkommor, dels
skottskador, dels kylsår, men vi kunde i
alla fall leverera 6—8 friska hästar per
dag, när rekvisitionerna från fronten
anlände. Vi hade också en del ryska
dra-gare, små nätta djur, fast tämligen
undernärda.
Jag klagar inte på tiden i Finland och
ångrar inte mitt beslut, tvärtom skulle jag
omedelbart anmäla mig igen, om en sådan
sak blev aktuell. Bortsett från de direkta
krigserfarenheterna gav mig tiden i
Finland en annan värdefull lärdom: den att
finnarna själva är de bästa människor man
kan träffa, om man möter dem som
kamrater och likställda.
Carl Elis Wiktörsson,
3309, Gr. I, trossen.
Jordbruksarbetare.
Varför jag gick ut som frivillig? Min
tanke var när finsk-ryska kriget bröt ut:
Vad har Finland gjort som förtjänar detta
grymma öde? Varför skall så mången
familjefader behöva lämna sina små för att
kanske gå mot en säker död? Det Var den
tanken som drev mig till Finland. Jag
måste söka skona någon som hade en
högre uppgift än jag. Själv hade jag bara mitt
liv att förlora.
Det starkaste bandet mellan oss och
Finland är väl att det bor så många svenskar
i vårt östra broderland. Skulle Finland
brytas ned och erövras av Ryssland, vore
det nog snart slut även med Sveriges
frihet.
Mina finska vapenbröder voro
underbara både som människor och soldater.
Man hörde dem aldrig klaga. De förde
tysta sin hårda kamp. Deras hjälpsamhet
och välvilja mot oss svenskar var lika
storartad som hjärtlig. Jag skall aldrig glömma
den tid jag fick strida vid deras sida.
Yngve Jönsson, 2859,
Gr. I, ryttare vid
stabs-kompaniet. Lantbrukare.
Jag gick in i frivilligkåren för att
skynda Finland till hjälp i dess ojämna kamp
mot arvfienden. De finska vapenbröderna
voro ett enigt folk, och deras vänlighet och
tacksamhet mot oss var överväldigande.
Jag anser att Finlands undergång som
självständig stat och under bolsjevikväl^det
skulle innebära den största fara för
Sveriges urgamla frihet. Jag kom in i
Frivilligkåren strax efter jul odh inskrevs på
stabskompaniet vid Gr. I och tjänstgjorde
vid fronten under en månad. Blev därvid
i tillfälle att se’ kriget i all dess gräslighet,
och jag skall aldrig glömma minnena från
de skövlade finska byarna, där svarta
skorstenspipor stucko upp ur snön. Jag
hoppas aldrig få se den synen hemma i
mitt eget land.
(i-
Gunnar Axelsson,
Sergeant 9899, Lv.
Lantbrukare.
Då jag reste till vårt broderland,
Finland, för att deltaga i kriget på den
finska sidan, var det med den föresatsen att
hjälpa ett folk som är en del av oss själva
och som på alla sätt blivit kränkt till land
och ära av en mäktig granne. En
sådan kränkning hade aldrig varit
möjlig om den nordiska tanken om ett land
i Skandinavien realiserats. Nu får vi
börja om från början igen och bygga
upp ett Norden som. kan bli vad det måste
vara, nämligen ett bålverk mot öster.
sy
rO\
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
