Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T idningen Den Frivillige var kårens egen tidning och
ut-delades gratis till varje man. De första numren trycktes
i Haparanda, men när kåren började marschera upp mot
fronten, flyttade redaktionen till Rovaniemi och där
trycktes de följande numren på Lapinkansa kirjapaino, d. v. s.
Lappfolkets boktryckeri. Redaktionen bestod till att börja
med endast av en man, undertecknad. Det var inte lätt
att komma tillrätta med folket på tryckeriet, då ingen
kunde ett ord svenska. Men Den Frivilliges sättare, en
menig frivillig som inte fått gå till fronten för hjärtfel,
klarade sig genom ett förunderligt teckenspråk. Han var
en rödskäggig skåning från Kristianstad med världens
lugnaste nerver. Han lämnade inte sättmaskinen ens
när bomberna föll tätt kring huset. En bomb föll tre
meter från väggen och skakade loss tryckeriets stora
klocka. En lång tid därefter uppenbarade sig då och då
hjul och urmuttrar bland typerna.
Tidningen kom ut en gång i veckan och distribuerades
av fältposten, vars chef, postmästare Axel Sandstedt, var
en vän och gynnare. Nyhetsmaterialet inhämtades dels på
resor till fronten med olika slags fordon, dels genom
kårstabens medverkan. Nyheterna hemifrån avlyssnades på
en urgammal radioapparat. Tidningen försökte följa med
så gott den kunde, men lätt var det inte.
En ovärderlig hjälp bragte en ung man, som kommit
till dessa nordliga trakter som krigskorrespondent för olika
tidningar. Han hette Karl-Erik Hillgren. Han stod själv
för ett nummer av tidningen, åtog sig gärna vilka
uppdrag som helst, lämnade trevliga och kvicka bidrag och
Tidningen ”Den Frivillige” var kårens egen tidning och utdelades
gratis till varje man. Tio nummer hunno komma ut.
var alltid glad och optimistisk. — Tidningen hann
utkomma endast i tio nummer, och de tre sista kom sedan freden
slutits. Tidningens öde blev detsamma som kårens. Dess
fronttjänst var kort. Den hade knappt hunnit bli varm
i kläderna förrän kriget var slut. Den omfattades dock
med välvilja av kåren, och många frivilliga sände bidrag.
När det sista numret kom ut, den 1 april 1940, befann
sig kåren i rörelse västeröver. Och med den följde den
enkla redaktionsutrustningen, sättaren Svensson och
undertecknad.
I det s. k. krigsoperationsområdet, varifrån
civilbefolkningen var helt evakuerad, kunde det stundom
förekomma att en dylik rekvisition var kompletterad med en
kartskiss, angivande från vilken by och gård materialet ifråga
rekvirerats. Det gällde då att se till att de lokala finska
myndigheterna fingo sådana beskrivningar, att rätter
gårds-ägare fick sitt.
Etapplinjens längd var c:a 30 mil och för att
upprätthålla kontakten med de olika förbanden, tillgodose deras
penningbehov, betala räkningar efter frammarscherande
trupper, anskaffa en del livsförnödenheter m. m., fingo
krigskassörerna agera verkliga ”Stenbocks kurirer”.
Dessbättre kunde dessa resor delvis företagas med åtskilligt
modernare fortskaffningsmedel, såsom bil, lastbil och
motorcykel. De gamla hjälpmedlen häst och skidor
kommo också ofta väl till pass, ja t. o. m. ren kunde användas,
om lusten och färdigheten fanns. Dessa resor medförde
såväl trevliga som mindre trevliga upplevelser; till de
senare bör otvivelaktigt kulsprutebeskjutning från flygplan
hänföras, för att ej tala om luftbombardemangen, vilka
åsamkade mycken tidsförlust. På denna grund skulle
resorna företagits nattetid, vilket dock ej alltid lät sig göra.
De livsmedel, som lokalt kompletterades, voro huvudsak-
ligen korv, kött och smör. Dessa köp voro ibland av
sådan omfattning att vilken husmor som helst skulle
bleknat inför dylika hushållsräkningar, vilka upptogo korv
miltals och kött och smör tonvis. Detta om de kollektiva
behoven.
Genom krigskassörernas händer gick även den mindre
del av krigsavlöningen, som kallades dagpenning. Den
större delen av lönen utbetalades ju hemma i Sverige till
de anhöriga, men även dagpenningen syntes användas med
förstånd, i det många genom krigskassornas förmedling lät
hemsända besparingar som gjorts och vad som kom till
synes av pojkarnas lokala och legala användning av sina
pengar, bestod i inköp av varjehanda nyttigheter med
tanke på det förestående frontlivet såsom stövlar av finsk
modell, knivar m. m. Språksvårigheterna syntes ej heller
ställa några väsentliga hinder i vägen för kommersen, även
om formulering och ordval, snabbt och obesvärat
utplockade ur tillgängliga parlörer, oftast lätt avvek från gängse
språkbruk. Härigenom uppstod många lustiga situationer;
dessvärre lär väl större delen förbliva vars och ens
personliga minnen. Alla komma dock säkerligen ihåg de
mångbefintliga ”Parturi” (= rakstuga) med sina rara
”barböser”, vilka med ett gott leende nickade samförstånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
