Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karta över terrängen Kemijärvi—Joutsi järvi. Den streckade linjen anger den rekognoserade vägen, den prickade marschvägen. Större
delen av de i artikeln omnämnda orterna är© understreckade.
slingrade sig kolonnerna österut,
hållen i marschen till slut alltför svåra, varför jag så
småningom beslöt att gå förbi jägarna.
Orienteringen hade, som tidigare nämnts, gått förlorad
under den mörka delen av förnatten, och det var bara
att följa plogspåret. Tiden gick, och kölden blev alltmera
besvärande. Då och då måste vi för hästarnas skull rasta,
men kylan gjorde att rasterna blevo korta. Den ena
kilometern gick efter den andra, och jag kunde inte förstå,
varför inte Kylmäjärvi eller vägen öster därom dök upp.
Men när plogspåret så plötsligt kom ner på den
mask-formiga viken till Käsmänperä, Uöpajanlampi, och den
ovannämnda vägen påträffades vid Halme, så stod det
klart, att plogplutonen kommit fel redan vid Kaisankangas,
en mil från utgångspunkten, och att marschvägen gått
över Kalliolampi—Ahvenjärvi och berget Kuusivaara,
vilket innebar en omväg på c:a 12 km. Först kl. 6.00 på
morgonen nådde förläggningstruppen i ganska uttröttat
tillstånd vägskälet vid Purnu.
Det stod nu klart för oss att huvudstyrkan icke utan
risk för upptäckt och anfall från det ryska jaktflyget
skulle kunna dragas fram till de planerade
förläggnings-områdena, och sedan gruppchefen, överstelöjtnant Tamm,
som följt huvudstyrkans marsch och därefter tolkat i
förväg, kommit till Purnu, beslöts det, att jag skulle gå
förbanden till mötes och vid behov, oberoende av gjorda
förberedelser, dirigera dem av vägen för förläggning.
Den promenaden bakåt torde jag aldrig komma att
glömma, ty den gav klara och hemska bevis på de
strapatser truppen haft att utstå. Den hårda kölden och de
kraftiga backarna hade tagit gadden ur hästarna, och
förbanden hade med korta mellanrum kört fast och tvingats
rasta. Såväl befäl som manskap saknade praktisk
erfarenhet av uppträdande under så svåra vinter förhållanden,
och allteftersom tröttheten började taga ut sin rätt,
minskades förmågan att motarbeta förfrysningar. Det är vid
tillfällen som dessa som den förkättrade
”kadaverdisciplinen” förmår individen att automatiskt handla på det sätt
som han blivit lärd. Det fordrades enorm psykisk kraft
att under 15 timmars tid kämpa mot en köld, som tidvis
nedgick till —46 grader Celsius. Pojkarna gingo mer
eller mindre som sömngångare; det annars så glada
skrattet hade stelnat på läpparna, och på var fjärde eller femte
man syntes vita fläckar i ansiktet. Befälet hade arbetat
heroiskt under natten och var i det närmaste slutkört.
Där kom en frivillig, som med isig skidvante gnidit sin
näsa så att allt skinnet försvunnit. Där en annan med
båda stavarna under armarna och med känslolösa händer
stelt pekande framåt. Där en tredje, som ideligen
upprepade: ”Jag har ingen känsel i fotterna. Jag har ingen
känsel i fotterna.” Det var ohyggligt. Men underrättelsen
om, att de strax voro framme, piggade upp de flesta.
Sedan vi fått kompanierna av vägen och i gång med
sina förläggningsarbeten, samlades alla frostskadade till
Purnu, där läkare, sjukvårdare och sjukvårdskunniga
arbetade febrilt för att bringa liv i de frostskadade
lemmarna. Samtidigt rekvirerades från kårstaben
transportmedel för att föra samtliga frostskadade till sjukhus.
Antalet — 73 stycken — synes till en början väl stort,
men om man betänker, att 1,400 man deltog i
förflyttningen, så blev åtgången dock endast 5 %, en enastående
låg siffra i betraktande av att personalen samlats från
alla delar av Sverige och Norge, och att den endast
under kortare tid fått vinterutbildning.
Och för dem som klarade marschen utan skador, blev
den ett bevis på vad en fysiskt och psykiskt stark svensk
soldat kan utstå, och trots stark köld även i fortsättningen
förekom inga ytterligare frostskador.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
