Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
voro upp-
Svenska sårade på Röda kors-sjukhuset i Kemijärvi.
invaliditet, att deras återvändande till Finland
omöjliggjordes.
Med Frivilligkårens egen sjukvårdsorganisation
samarbetade Svenska .röda korsets ambulans 2. Ambulansen
hade upprättat ett mindre, framskjutet sjukhus i
etappområdet (Kemijärvi) och ett större bassjukhus i
depåområdet (Muurola). Vid dessa sjukhus mottogs och
behandlades huvudsakligast större kirurgiska fall.
Röda korset ombesörjde även transporterna av sjuka
och sårade från förbandsplatserna och till etappområdets
sjukhusanläggningar. Dessa transporter som voro 6 mil
långa, verkställdes med sjuktransportbilar. Transporter
längre bakåt verkställdes med finskt sjuktåg eller med
transportmedel (bilar, bussar) tillhörande Frivilligkåren.
Den konserverande tandvården sköttes av en tandläkare,
som hade sin arbetsplats vid depåsjukhuset i Karihaara.
Detta var otillräckligt, men ledningen hade vidtagit
åtgärder för anställande av ytterligare två tandläkare och
tandvårdens ordnande efter av tandläkaren uppgjord plan.
Ett viktigt led i det hygieniska arbetet är truppens
tillgodoseende med bad. Vidare måste soldaterna beredas
tillfälle att befria sina kläder från den till synes ofrånkomliga
ohyran. Härför disponerade kåren en bilburen bad- och
avlusningsanstalt, som ställts till förfogande av Svenska
röda korset. Anstalten hade en kapacitet på upp till 2
komp. per dygn.
För att möta de mera krävande hygieniska uppgifterna
under ett sommarfälttåg var vid kåren vid tiden för
fredsslutet under uppsättning tre stycken hygieniska
fältarbets-plutoner samt under planläggning ett
hygieniskt-bakterio-logiskt fältlaboratorium.
Vid Frivilligkåren voro verksamma 16 läkare, 5
sköterskor, och c:a 250 man sjukvårdspersonal. Därtill kom den
hjälp som kåren erhöll från Röda korsambulansen, från
finska militära och civila sjukvårdsorganisationer, samt
från sjukhus i hemlandet.
Ctt militärt förbands stridsduglighet kan många gånger
vara i hög grad beroende på vården av och
hälsotillståndet hos det djurmaterial, som står till förbandets
förfogande. Det gäller då i första hand hästmaterialet,
som inte bara representerar ett ganska stort värde utan
också är relativt svårt att ersätta. Det är den
veterinära personalen inom ett förband, som närmast skall
tillse, att vården av hästarna genomföres på ett sådant
sätt att deras tjänstduglighet förblir intakt och att
uppkomsten av sjukdomar och skador, så långt sig göra låter,
förebygges. Sjuka, sårade och skadade hästars
tjänstduglighet skall, där så låter sig göra, på kortast möjliga tid
återställas genom denna personals försorg. Bland andra
uppgifter, som åvila den veterinära personalen, kunna
nämnas kontroll av de för trupperna avsedda livsmedlen
av animalt ursprung, transport av icke tjänstdugliga
hästar från förbanden och ersättning av dessa med friska
hästar m. m.
Inom Frivilligkåren tjänstgjorde en veterinär på var
och en av de tre grupperna. Dessa gåvo de vid förbandet
skadade hästarna den första vården. Beroende på
skadans karaktär och omfattning fingo dessa hästar antingen
kvarstanna vid förbandet för vidare vård, eller också
avpolletterades de till speciella, under veterinär ledning
stående hästsjukvårdsförband. Av dessa senare funnos inom
kåren dels ett hästsjukvårdskompani, som upprättade ett
fältsjukstall i närheten av Kemijärvi, och dels ett
depå-sjukstall utanför Kemi. Transporterna av de skadade
hästarna utfördes i regel med tillhjälp av specialbyggda
hästtransportbilar, som var och en lastade sex hästar.
Gruppveterinärerna utövade sin verksamhet genom
häst-sjukvisitationer, som antingen verkställdes vid förbandet
ifråga eller på en lämplig, centralt belägen plats, dit de
sjuka hästarna fördes. Undersökningen och behandlingen
av de sjuka hästarna blev givetvis ganska krävande, då
den praktiskt taget alltid måste utföras under bar
himmel och ofta med obehandskade, av sprit eller desinfek-
Sex hästar fingo plats i dessa hästtransportbilar.
Nedan: Depåsjukstallet disponerade över rymliga stallar med plats
för cirka 250 hästar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
