Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
manande,
I 1 vå veckor efter fredsslutet rönte Svenska
Frivillig-kåren hedern att avtackas personligen av fältmarskalk
Mannerheim. Det var, skrev Olof Lagercrantz i Den
Frivillige av 1 april, en lugn och vacker vintermorgon.
Förband efter förband skidade kåren fram ur skogen vid
Paikanselkä och ställde upp i den vida glänta som endast
några dagar tidigare legat under rysk artillerield. En
högtidlig stämning rådde bland leden, ty den man som
väntades, var förvisso ingen vanlig överbefälhavare. Alla kände
instinktivt, att det var Finlands historia personifierad som
om några ögonblick skulle bestiga den lilla, framför
truppen belägna kulle, vilken fungerade som talartribun.
Fälttelefonen ringde, och några minuter senare stannade
Mannerheims stora vita bil på den söndersprängda vägen.
Lystring blåstes, och fältmarskalken passerade med
spänstiga steg de svenska leden.
Efter Mannerheims tal utbringade överste Nordenswan
ett Gud bevare Finland, och aldrig kände sig Svenska
Frivilligkåren på samma sätt som då såsom en del av den
ärekrönta finska armén. När dess överbefälhavare
besvarade levet med ett Gud bevare Sverige, hade alla en stark
känsla av att en brygga slogs över tidigare motsättningar,
bådande en ny och bättre tid för de tvenne gamla
kärnlanden i Norden.
Dagen efter avtackandet av Frivilligkåren — onsdagen
den 27 mars — samlades representanter för dennas olika
förband åter vid Paikanselkä. ”På den mark som för varje
svensk måste hållas helig, emedan den begjutits med
svenskt blod” (orden voro överste C. A. Ehrensvärds),
bildades nu kamratförbundet Svenska Frivilligkåren. Som
dess främsta uppgift sattes att vidmakthålla kamratskapet
och sammanhållningen mellan de frivilliga, att stödja de
stupades efterlevande och hjälpa behövande kamrater, att
stärka och utbreda .den anda som besjälat Frivilligkåren,
och att i ord och handling främja försvaret av Nordens
frihet. Enhälligt valde kårens representanter överste
Ehrensvärd till kamratförbundets förste ordförande, och det
beslöts att avsända ett hyllningstelegram till Frivilligkårens
chef general Ernst Linder, vilken på grund av sjukdom
avrest till Sverige. En styrelse utsågs, och dennas första
uppgift blev att närmare utforma förbundets stadgar och
verksamhetsområde. Den 3 april höll styrelsen sitt första
sammanträde vid ”Kylmä”, och därvid framlades förslag
till stadgar, förrättades val av vice ordförande och
sekreterare samt tillsattes ett verkställande styrelseutskott ad
interim.
Avsikten var att kamratförbundet, sedan riktlinjerna
blivit närmare angivna, skulle inleda sin verksamhet
omedelbart efter den förestående återkomsten till fosterlandet.
Genom de omfattande militära inkallelser, vilka redan
veckan därefter föranleddes av de omvälvande tilldragelserna
i våra grannländer i söder och väster, lamslogs emellertid
för en lång tid framåt den sålunda planerade verksamheten.
Kamratförbundet fick, efter Frivilligkårens hemförlovning,
inskränka sig till mera begränsade, men icke desto mindre
nödvändiga, praktiska uppgifter. Endast vid ett tillfälle
har kåren sedan dess kunnat framträda offentligt — på
Svenska Flaggans dag den 6 juni, då den, förd av general
Linder, intog en hedersplats i förbimarschen på Stadion.
En redogörelse för vad kamratförbundet Svenska
Frivilligkåren uträttat sedan maj månad 1940 är här på
sin plats.
Efter att till en början ha delats mellan löpande
för-bundsärenden och ordnande av Frivilligkårens omfattande
och utomordentligt värdefulla fältarkiv kom förbundets
verksamhet snart att huvudsakligen inriktas på att skaffa
hjälp och arbete ät de många frivilliga som efter
hemkomsten stodo utan utkomstmöjligheter. Till följd av flera
orsaker kunde den rent ekonomiska hjälpverksamheten ej
bedrivas i alltför stor skala, men det oaktat kom den
likväl att röra sig med avsevärda belopp. Förtjänsten av att
verksamheten kunde igångsättas på sätt som skedde, var
främst Finlandskommitténs, vilken lämnade ett frikostigt
ekonomiskt stöd. Omkring 300 arbetslösa f. d. frivilliga
ha sökt vinna anställning genom förbundet, och av dessa
har ett 70-tal kunnat beredas platser. Arbetslösa som inte
kunnat få anställning, ha genom förbundets försorg
erhållit logi och kost. Besöksfrekvensen på dettas expedition har
under tiden maj—oktober varit mycket stor — mellan 4—
5,000 besök — och korrespondensen har uppgått till nära
900 in- och utgående skrivelser. Förhandlingar ha förts med
de olika rusthållen i avsikt att vid dessas avveckling erhålla
del av disponibla medel, och verksamheten har ävenså
omfattat utdelning personligen och per post (även till Norge
och Finland) av minnesplaketter, frihetskors och
frihets-medaljer, försäljning av frivilligmärket och det finska
invalidförbundets vapenbrödramärke, samt förarbeten för
bildande av lokala frivilligföreningar landet runt. Dylika
ha också, förutom i Stockholm, kommit till stånd eller
planeras i Boden, Borås, Eskilstuna, Falköping, Gävle,
Göteborg, där verksamheten varit särskilt livlig, Halmstad,
Hässleholm, Hudiksvall, Kalmar, Karlskrona, Karlstad,
Kristianstad, Linköping, Ludvika, Luleå, Lund, Malmö,
Mariestad, Norrköping, Sandviken, Skövde, Strängnäs,
Sundsvall, Trollhättan, Uddevalla, Umeå, Uppsala,
Vänersborg, Västerås, Växjö och Örebro. Det säger sig självt
att samtliga lokalföreningar som bildats, äro anslutna till
kamratförbundet.
Det skulle, av ovan antydda skäl, dröja ända till den
12 oktober 1940 innan protokollet från Kylmä kunde
justeras på ett styrelsesammanträde i Stockholm under
ordförandeskap av överste Ehrensvärd. Vid detta möte
antogs definitivt det sedan vistelsen i Finland vilande
förslaget till förbundsstadgar samt godkändes en tablå över
förbundets ekonomiska ställning och ett förslag till
upprop till arbetsgivare m. fl. angående den av
kamratförbundet inledda arbetsanskaffningsverksamheten. Styrelsen
beslöt då även att förbundet skulle begära bidrag till
bekostandet av gravvårdar över stupade frivilliga, och det
uppdrogs åt det verkställande utskottet att utreda frågan om
ett periodiskt organ för kamratförbundet. Enligt
förbunds-stadgarna räknas samtliga medlemmar av Svenska
Frivilligkåren som aktiva medlemmar av kamratförbundet, och
som passiva medlemmar emottager detta — mot något
högre årsavgift — personer, vilka på olika sätt önska stödja
förbundets verksamhet.
A
r»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
