Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Linköping, stapelstad - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Linköping.
Linköpi ng. 350
icke får låta förvilla sig derhän
att tro, att Linköping var säte för
biskopar redan i början af
800-ta-let, ett påstående hvilket numera
icke ens tarfvar vederläggning.
Först mot slutet af elfte
århundradet blef Linköping biskopssäte. Att
dessa biskopar, hvilka, såsom
herrar öfver ett vidsträckt stift, voro
mäktige män, bidrogo till stadens
uppkomst och anseende är klart.
Under följande århundrade
grundades domkyrkan. Att staden skulle
förkofras och tilltaga i betydenhet
genom den mängd folk,
byggmästare, stenhuggare, murare och
timmermän m. fi., som, i och för en
under så lång tid påstående och
så storartad byggnad, behöfde
sammandragas, är naturligt, så mycket
mer om man betänker den mängd
menniskor, som dertill kunde
behöfvas för att tillgodogöra dessas behof.
Trots detta och trots sitt anseende
såsom biskopssäte var staden likväl
till omfång och folkmängd mindre
betydande än Söderköping, under
katolska tidens äldre dagar än
Skeninge och på 1400-talet mindre än
Wadstena. År 1481 nämnes den
i tredje rummet bland ortens städer
efter Söderköping och Wadstena.
Under 1500-talet tog dock
Linköping försteget framför dessa städer,
hvilka sedan dess alltjemt
jemförelsevis nedsjunkit i betydelse.
I anseende till de flera historiska
vigtiga händelser, som här inträffat,
skall staden alltid intaga ett
framstående rum i Sveriges häfder och
kan i detta hänseende anses som
en af de märkligare i Sverige. Till
de äldsta minnena hör Linköpings
kyrkomöte. Det hade blifvit
bestämdt, att Sverige skulle hafva
sin egen erkebiskop, men till följd
af att Svear och G-ötar icke kunde
sämjas om från hvilket land
erkebiskopen skulle väljas samt om
platsen för erkebiskopssätet, blef det
beramadt, att denna fråga skulle
afgöras å ett kyrkomöte, till hvil-
ket påfven hitsände sin kardinal
Nikolaus af Alba eller Nikolaus
Break-speare, sedermera påfven Adrian
IV, den enda påfve som någonsin
besökt Sverige. Mötet hölls år 1152
Ehuru frågan om erkebiskopen först
tio år senare bestämdes sålunda, att
erkebiskopssätet skulle förläggas
till Upsala men erkebiskopen
väljas af götisk slägt, så är detta möte
märkvärdigt icke blott derför, att
det är det första kyrkomöte i
Sverige utan äfven derför, att Sverige
då skattlades under utländsk man,
nemligen under påfven. Här
beslöts nemligen, att till Rom skulle
under namn af S:t Peterspenning
utgå en årlig skatt från hvarje gård.
Yid detta tillfälle förbjöds äfven
det allmänna bruket hos allmogen
att gå beväpnad. Äfven påbjöds
vördnad och lydnad mot påfven och
biskoparne
År 1219 kröntes konung Johan I
Sverkersson härstädes och år 1251
Birger Jarls son, konung
Waldemar, den sistnämnde antagligen af
erkebiskop Jarler, som då vistades
i Linköping, och icke såsom det
uppgifvits af Linköpingsbiskopen
Lars. Att dessa kröningar
försiggingo här, torde bevisa, att staden
förvärfvat ett ganska betydande
anseende, hvilket ock alltjemt ökades
genom den makt, biskoparne
förstodo att tillskansa sig, en makt
så stor, att till och med slutligen
en af dem, Kettil Wase, på
1460-talet djerfdes att uppträda med
vapen mot landets krönte konung
Kristian I. Nämde konung hade
nemligen fängslat Kettils kusin
erkebiskop Jöns Bengtsson Oxenstjerna
och fört honom till Köpenhamn.
Biskopen försökte då i början att
i godo få sin slägtinge befriad,
men då detta icke lyckades, skall han,
berättas det, i närvaro af sin
kapitelsmän framför högaltaret i
Linköpings domkyrka hafva afklädt
sig sin biskopliga skrud och
påtagit sig hjelm, harnesk och svärd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
