- Project Runeberg -  Historiskt, geografiskt och statistiskt lexikon öfver Östergötland / Förra delen. A-L /
357

(1875-1877) Author: Anton Ridderstad
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Linköping, stapelstad - Historia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Linköping.

Linköpi ng.

357

dagen tog sin början den 27
februari nämda år. Genom ständernas
beslut förklarades hertig Karl här
för Sveriges konung, såvida icke
prins Uladislaus, Sigismunds son,
inom fem månader infunne sig i
Sverige. Den elfvaårige hertig
Johan, konung Johan III:s yngste son,
skulle mot Östergötland såsom
her-tigdöme afstå sin arfsrättighet till
Karls förmån. Vidare beslöts här,
att rättareting, som i mannaminne
icke blifvit hållna, skulle hållas vid
distingen i Upsala och om
sommaren i Linköping; att konungsräfst,
som under många år icke hållits,
skulle anställas, på det såväl
kronan som andra måtte veta, hvad
dem med rätta tillkomme, och
slutligen att hvarje landskap skulle
hålla visst antal krigsfolk, hvilka i
fredstid skulle lönas af kronan men
i krigstid underhållas af det
landskap, hvarifrån de utgingo. Innan
dessa beslut fattades, företogs dock
målet med de ofvannämde af konung
Sigismund utlemnade rådsherrarne.
Förutom dessa voro äfven följande
anklagade, nemligen riksråden
Ho-genschild och Klas Bjelke, Erik
Abrahamsson Leijonhufvud samt
Krister Horn, Karl Stenbock, Axel
Kurk, Arvid Stålarm och Bengt
Falck (son af biskopen i
Linköping Erik Falck). Till domare
ut-sågos 153 personer bland rikets
ständer. Presteståndet var dock
uteslutet. Från detsamma
infordrades endast utlåtande om,
huruvida den evangeliska lärans-bestånd
icke hotats, i händelse Sigismund
fått öfverhanden samt om de
anklagade sålunda handlat rätt, som
tillstyrkt konungens krigståg, på
hvilken förfrågan de i allo svarade
efter hertigens önskan. De fleste
anklagade tillhörde Sveriges
förnämsta adel. Flere bland dem voro
i hela Europa erkände som
"ojemförligt" män. Hertigens
anklagelsepunkter voro till antalet
tjugufem. De hufvudsakligaste bestodo

deruti, att de väckt agg och
misstroende emellan konungen och
hertigen, varit vållande till Sigismunds
uppfostran i katolska läran,
tillstyrkt föreningen emellan Sverige
och Polen, att de fört främmande
krigshär mot fäderneslandet, att de
i sin brefvexling begagnat
otillbörliga uttryck om hertigen samt stått
efter hertigens lif, ära och välfärd.
Ransakningen började för öppna
dörrar den 3 mars. Den stora salen
på slottet, der ransakningen
försiggick, var uppfylld af menniskor.
De medlemmar af bondeståndet, som
voro bland domarne, hade fått taga
plats, hvarhelst de kunnat bland
åhörarne. Öfriga domare sutto vid
skilda bord. Öfverst sutto
hertigens af Holstein sändebud Klement
Gadendorff och Gjerdt Sleding, de
enda utländska sändebud, som
hit-kommit. Hertigen var ofta inne
i domsalen. Domrarne frikallades
först under rättegångstiden från den
trohet, de voro skyldige hertigen
såsom riksföreståndare, samt
afgåfvo derefter ed att så döma, att de
derför kunde ansvara både inför
Gud och menniskor. Erik
Göransson Tegel uppläste
anklagelseskriften. ’ Af de anklagade var Erik
Sparre den förste, som
framkallades. Hertigen uppträdde sjelf som
anklagare, dock, såsom han sade,
icke för någon hämdgirighets skull
utan endast för att bevisa sin egen
oskuld. Han hade alltid framför
andra ärat herr Erik. Denne
begärde å sin sida att, såsom
utlof-vadt var, deras sak skulle
undersökas af främmande sändebud, men
hertigen svarade "att sådana bort
tillkallas endast i det fall, att
saken af inhemska ej kunde afgöras".
I främsta rummet framhölls, att
han stått efter hertigens lif och ära.
Sparre, liksom de öfriga anklagade,
försvarade sig med mod och värma,
men både han och deandrebönföll,att
hertigen såsom segervinnare skulle
behandla dem med mildhet. Herti-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 15:02:08 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/osterlex/1/0367.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free