Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Linköping, stapelstad - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Linköping.
torget*) der afrättningen skulle
ske" — skrifver Starbäck i sina
Berättelser ur Svenska historien —
"och der ett par fanor knektar
bildade spetsgård omkring planen,
under befäl af Otto Mörner, voro
upp-fylda af menniskor. Alla sinnen
voro betagna af skräck, och man
omtalade, huru under natten ett
blodrödt kors varit att se på
mån-skifvan och huru tvenne fiendtliga
krigshärar synts strida med
hvarandra på himlahvalfvet. Mången
tyckte redan nu, att man gick för
långt i stränghet mot rikets
ypperste män, konungahusets fränder,
hvilka man sett omgifna af
maktens och rikedomens
utmärkelsetecken. Var då hertigen en ny
Kristian Tyrann, som ville anställa
ett nytt Stockholms blodbad?
Åsynen af de lifdömde, deras värdiga
hållning och deras uppförande
under sjelfva rättegången omstämde
mången till förmån för dem. När
tåget’ kom ut på gatan, och herr
Gustaf Banér fick se den böljande
folkmassan, ropade han: "här är
den man, som ärligen tjent Svea
rike i trettio år och derför nu
uppbär den lön, som I sen. Men jag
hoppas, att Gud skall utkräfva mitt
oskyldiga blod af orättrådige
domare". Då biskoparne ännu en gång
uppmanade honom att bekänna sig
brottslig, sade han: "min
bekännelse hafver jag i dag gjort inför
Gud och eder samt i min hustrus
och mina barns närvaro. Har jag
någonsin stämplat mot mitt
fädernesland, min konung, hans furstliga
nåde eller någon ärlig man, så låte
Gud mig umgälla det i evig pina;
och detta vare mitt sista ord här
i verlden".
Af de tolf herrarne, som nu
vandrade gatan fram, voro endast de
fem bröderna Banér, Erik Sparre,
Thure Bjelke och Bengt Falk dömda
Linköpi ng. 359
till döden. De sporde, sedan de
kommit inom spetsgården, de andre,
om äfven de skulle gå till döden.
Desse kunde icke gifva något
bestämdt svar derpå. "Nog vore
tillgift lofvad åt någre bland dem",
sade de. Men Gustaf Banér
ropade: "nej, nej, gode män, det är nog
med oss fyra denna resan. Låter
våra hustrur och barn vara eder
befalde, såsom de och eder
när-skylde äro!" — Nu steg en
stockknekt fram och sade, att herrarne
egde tillåtelse att tala. "Det är
tid dertill", sade då herr Gustaf,
"sedan man i två år hållit oss
innestängda som uppenbara
ogernings-män!" Han sporde derefter Otto
Mörner, i hvilken ordning
afrättningen skulle ske, och, då han fick
till svar, "att han sjelf såsom den
äldste i rådet skulle göra början",
sade han: "välan, som Gud vill. I
denna rätten är det så godt att
vara den förste som den siste."
Derpå började hansjungaen psalm,
afklädde sig derunder och talade
sedan med sina tjenare, och
presterna började då sjunga en ny psalm,
hvarunder, - som de trodde, herr
Gustaf skulle stiga fram till
afrättningen. Men han sjöng med, och
när psalmen var slut, tog han upp
en ny, gick så omkring, talade om
sin oskuld, tog afsked af de andra
herrarne, anbefalde dem, som fått
nåd, sin hustru och sina barn, och
så fortsatte han med att ömsom
sjunga och ömsom upprepa
afskedstagande^ så att mången trodde, att
ban var berusad. Men det var i
dödsångesten, som han så handlade
och talade. Slutligen drog han af
sig högra skjortärmen och sade, i
det han räckte upp handen: "denna
hand hafver jag haft ospard för
mitt fädernesland; hon har aldrig
gjort något, hvarför öfverheten
egde straffa mig. Här blifva i dag
*) Så säger Starbäck. Slottet och jerntorget skiljas likväl endast å ena
sidan af borggården och å andra sidan af en obetydlig del af domkyrkogården.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
