Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Östra stambanan - Östergötland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Östra Stambanan.
skeby, Eksund, Ökna, Norsholm,
Gi-stad, Linghem, Linköping,
Bankeberg, Mantorp, Mjölby, Strålnäs,
Boxholm och Sommen. Den öppnades
för trafik till Norrköping d. 2 juli
1866, till Linköping d. 15 oktob.
Östergötland. 417
1872 och i sin helhet d. 18 nov.
1864. Ett särskildt arbete om denna
banas tillkomst från Katrineholm till
Nässjö, dess invägning och
omgifningar utkom 1875.
Östergötland
När Östergötland först blifvit befolkadt har åtminstone ännu icke
kunnat bestämmas. Af de inom Sverige befintliga och för närvarande
kända grafvarna från stenåldern har man sig bekant, att redan vid denna
tid var största delen af Götaland samt äfven de närmast norr härom
belägna landskapen mer eller mindre befolkade, tätast i landets södra och
vestra delar. Längs hela den östra kusten finnes icke en enda graf från
denna tid. Af grafvarnas beskaffenhet, hvilken var olika för de olika
tiderna af denna period, har äfven blifvit visadt, huru de södra och vestra
delarne först blifvit bebyggda af en befolkning, som sedermera mot
stenålderns slut utbredt sig till de östra delarne, Småland och Östergötland.
Man ser häraf, huru felaktig den uppgift af flere beskrifvare af
Östergötland varit, då de velat anse denna provins såsom en af de först bebodda
i vårt land. Man måste tvärtom anse denna del vid denna tid vara den
minst bebyggda och odlade af Götaland. Då man ansett sig kunna
bestämma stenålderns slut inom Sverige till åtminstone vid pass tretusen år
före vår tid, hafva vi dock, utan att låta kärleken till vår födelsebygd
förleda oss till antaganden, omöjliga att bevisa, en ansenlig tid bakom oss, sedan
vår provins togs i besittning af våra förfäder. Sedan så småningom de norra
delarne af vårt land äfven blifvit befolkade, och Sverige börjat att ordna sig
i en mängd småriken framträder äfven Östergötland med sina konungar
och höfdingar. Sveriges förnämsta konung hade som bekant sitt säte i
Upsala. Ehuru dessa konungar, i följd af sitt gudomliga ursprung och
såsom herskare öfver ett för vidsträckta länder heligt afgudatempel, hade
anspråk på öfverhöghet öfver landets öfriga konungar, synas de dock
denna tid endast kunnat tillskansa sig det välde, som de egde, såsom de
främste för de gemensamma offren. Sagan vet att förtälja, att Götalands första
konung skall ha varit Göte, Odins son. Denna Götes afkomlingar hafva
sedan herskat öfver Östergötland. Af dessa var, berättar sagan, konung
Högne samtidig med Ynglingaättens siste konung i Upsala, Ingniald Illråda.
Ingiald, som lyckades omintetgöra tolf småkonungar kunde dock icke kufva
Östergötland och dess herre. Det synes alltså som östgötarne vid denna
tid varit ett mäktigt folk. Sedermera förekomma flera östgötakonungars
namn i våra sagor, och flera af de händelser, hvarom man från dessa
tider har att berätta, förläggas hit. En af de märkligaste var det
beryktade slaget vid Bråvalla hed (se denna artikel). Efter många strider,
mycken oenighet och många försök att häfda sin sjelfständighet och slutligen
sin öfverlägsenhet förenades dock landskapet slutligen med det öfriga
Sverige och dess gemensamma öfverhufvud. Sveriges under en viss tid
mäg-tigaste familj, Folkungaätten, hade här sina förnämsta gods och sitt stam»
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
