DET VAR EN GÅNG EN MAN, som hittade ett stycke gift. Han tog upp det, stoppade det på sig och förde det troget med sig, vart han for, fastän han alls inte hade någon tanke på att använda det. Men då han hade gömt giftklumpen i femton år, träffade han på en människa, som han inte kunde uthärda att leva tillsammans med, och då gjorde han bruk av den. Han trodde sedan, att om han inte just då hade haft giftklumpen till hands, hade han aldrig blivit en mördare.
Det var något i samma väg med Arild Urups hund. Han skaffade sig den och dresserade den, långt innan den kom till någon egentlig användning.
Han var en stor, stark karl, Arild Urup, men så trög. Han hade starka tandrader och stort, blänkande vitöga. Han hade ett vilt utseende, men man visste intet ont om honom. Men det är så att det som skaffar sig gift och bevarar det, han känner väl på sig, att han kan bli frestad att använda det, och den, som behåller en sådan hund som Arild Urups...
Det var i Köpenhamn vid gamle kung Kristians hov. Där hörde herr Arild en dag den franske gesanten tala om att riddersmännen i Franken och Burgund brukade öva in hundar till att göra jakt på krypskyttar.
Kungen själv och flera av rådsherrarna utfrågade gesanten noga angående dessa hundar och deras dressyr. De fingo veta, att de övades att kasta omkull krypskytten och hålla honom stilla under sig, tills deras herre kom. De fingo inte nyttja tänderna, såvida inte tjuven försökte fly.
De danska herrarna funno saken förträfflig, men de trodde inte, att den kunde införas i Danmark. Kungen var gammal, han tyckte inte om de nya utländska bruken. Inte heller fanns det någon hundras, som ansågs passande.
Herr Arild hade varit av samma åsikt som de andra, så länge han var kvar i Köpenhamn, men han var inte förr hemma pa Ugerup, än han kom på andra tankar. Det var för övrigt just det vanliga med honom. Han behövde komma inom egen hank och stör för att riktigt veta vad han ville.
Han behövde en sådan där hund bättre än någon anade. För det första hade han en dyrbar och präktig vilddjursstam i djurgården på Ugerup, för det andra förmådde han inte skydda den. Han kunde inte sätta sig i respekt som andra herrar. Han var för trög att göra sig fruktad och kom sig inte för med att straffa. Somliga människor följas av lydnad, andra av olydnad.
Han hade just då under inövning en ovanligt stor hund, som skulle läras att gå på varg och björn. Han kallades Kark och var så klok, att herr Arild beslöt att försöka lära honom jaga tjuvskytt. Det lyckades så väl, att det såg ut, som om hunden hade haft det i blodet.
Då hunden hade lärt ut i hundgården, förde Arild Urup honom med ut i djurgården. Det är inte för mycket sagt, att herr Arild kände varje träd och buske där och varje djurstånd och fågelbo. Han hade lagt ned all sin kärlek där, kan man säga. Men om han märkte, att något djur hade blivit bortstulet, kom han sig i alla fall inte för att förfölja tjuven. Han var dock inte mindre ond för det.
Så snart han kom in under träden, fick han syn på en snara, som inte var utsatt av honom eller hans jägare. Han lät Kark lukta på den och tog så av honom kopplet.
Det bar av med hunden rätt in i ett snår, och om ett par sekunder hörde herr Arild ett skrik och ett tungt fall. Tjuvskytten hade just varit framme för att vittja sin snara och hade inte hunnit ut ur djurgården.
Då herr Arild bröt in i snåret, såg han karlen ligga kullslagen på marken och hunden stå över honom med fötterna på bröstet och gapet om strupen, alldeles som fransmannen hade sagt, att det borde vara.
Herr Arild tog genast till hundpiskan och började slå karlen. Han blev rent förvånad över sig själv, men han kände, att för denna enda gång måste han visa kraft. Han kände dessutom karlen, och han visste ingen skälm, som han hellre hade velat komma åt. Det föll sig ock så behagligt att slå, då tjuven låg stilla, som om han hade varit bunden vid stupstock, och bara gav akt på hundens gnistrande ögon och på tänderna, som kittlade strupen vid varje rörelse han försökte.
Då Arild Urup hade slagit ett par duktiga rapp, kom det över honom något märkvärdigt. Han tyckte armen började gå av sig själv; utan att han tänkte på det, började han slå med piskskaftet, och rätt som det var, skrattade han högt, då karlen framför honom ryckte till för smärtan av slagen.
Det var något alldeles nytt uppe i honom, han blev som främmande för sig själv. Han hade en sådan glädje av varje slag han gav den ryckande, sprittande människokroppen, att han inte kunde minnas, att något förut hade givit honom sådan vällust.
Han piskade sönder kläderna och huden. Han längtade efter den första bloddroppen, och då han hade piskat fram den, kände han, att han längtade efter att piska ut själva livet.
Karlen hade i början tjutit, men med ens blev han tyst. Man skulle ha trott honom död, om inte kroppen hade fortfarit att rycka och skälva under slagen. Hans usla gamla kläder voro sönderpiskade, och kroppen svällde upp blå och blodig.
Hunden hade lämnat honom och stod bredvid Arild Urup. Vid varje slag gjorde han en sats som för att kasta sig över sitt rov och gav till ett glatt skall. Då Arild Urup kom att se på honom hur han vädrade in blodlukten och hade alla vilda lustar uppe, blev han med ens gripen av leda.
Det slutade så, att Kark fick sig ett slag över ryggen, som kom honom att ligga på marken och vrida sig i smärta, och att Arild Urup gick hem. Vildtjuven fick reda sig, bäst han gitte.
Herr Arild kände en besynnerlig otrevnad och ruskighet ett par dagar framåt. Han tyckte om att befinna sig i lugn och sävlighet, han tålde inte dylika hetsigheter. Och till trots för det, att han hade varit i krig och tornering och gjort sin sak alls inte illa, hade han aldrig känt sig vild och uppskakad. Det föll honom in, att det kunde vara något med hunden. Ty grymheten hade kommit över honom, då han hade sett Karks ögon gnistra och hans vita tänder kittla mannens strupe. Dödssynder smitta värre än pesten.
Och så fick det sannerligen gå hur det ville med hans djurgård, men ur sitt stadiga lugn ville han inte rubbas. Därför lät han binda Kark. Han fick stå vid sin hundkoja år efter år och blev aldrig mer tagen med till skogs.
Men han dödade honom inte, han skänkte inte bort honom, utan hunden stod där med sina anlag uppodlade, färdig för den avlägsna dag, då herr Arild hade behov av den.
Men innan dess, vilken rad av händelser, hur den buktar och kröker, hur den snor sig fram och tillbaka genom tidernas väv! Den breder ut sig i glans och färg, den dör bort i mörker, den förvirras och försvinner.
Vilken rad av händelser! Den kommer som en lång följd av vågor, de dåna och brytas, de upplösas till fradga och skum.
Vilken kall, tråkig rad av händelser! Hur litet den, sådan den är upptecknad av de gamle, bär spår av att den har genomlevats av människor! Den är som en gammal skrumpen och blekt helgonbild. En gång skars den dock ut efter friska lemmar, en gång målades den efter färgen på blomstrande kinder.
Låt den glida förbi, tänk om den som om skuggspelet, att det finns liv och rörelse bakom den spända väven, fast man inte ser någon människa! Låt händelsernas skuggtåg glida förbi utan att stanna vid källor och lundar, utan att gå upp på höjderna och hälsa morgonen, utan att dröja vid havsstranden och se solnedgången!
Hör nu, hör händelser, endast händelser! Där är herr Lave, prästen. Han friar hos fru Elsa Ulvstand till Eriksholm, herr Tage Thotts änka, för herr Arild Urups räkning. Han begär den unga jungfru Tale Thott åt honom. Och jungfru Tale vill inte, men fru Elsa vill, och släkten vill, för herr Arild är rik.
Och där är herr Lave åter på Eriksholm och herr Arild med honom, och där firas en kostbar trolovning. Och så, min käraste, kan du hinna att se en levande varelse bakom skuggorna? Kan du se jungfru Tale, kan du se ett armt, förgråtet barnansikte, som har stelnat i förtvivlan? Kan du hinna se hur denna stela förtvivlan, som har hållit henne bunden och förlamad, medan de ha lovat bort henne för allan tid till Arild Urup med ett löfte, som binder liksom en vigsel, hur denna stela förtvivlan, säger jag, upplöser sig i raseri, då herr Arild lägger fram för henne sina fästegåvor? Vänta,vänta! Här är mer än en händelse, här är en kraftigt framträdande vilja, här är ett stolt och häftigt hjärta. Bröllopsgåvorna bli slängda i golvet, och den lilla foten sätter sin häl på guldsmycken och silkedukar. Och handen knytes åt fränder och gäster, då de hälsa barnavreden med skrattsalvor.
Låt så tidens väv skynda med ett nytt inslag! Det är bröllop på Skabersjö, och där mötas Tale Thott och Anders Banner. Och om detta vore en berättelse om människor, skulle det talas om hur de möttes och om det var ord eller blickar, som fängslade dem vid varann. Men detta är inte en berättelse om människor. Detta är ett skuggspel, en lek av platta, färglösa skuggor.
Och nu kommer detta, att herr Arild måste gå ut i krig, innan fru Elsa har hunnit reda till bröllop. Och han blir fången i kriget. Och där är jungfru Tale, som skriver till Anders Banner, att herr Arild är fången i fiendeland och nu bör han komma och begära henne. Det är Anders Banner, som rider in på Eriksholm, där ligga de båda unga på knä för jungfruns mor.
Det är inte lönt att försöka tänka sig människor bakom detta. Det behövs blott skuggor till det. Det är inte mer, än vad skuggor kunna utföra.
Och där är hon till hovs, denna skuggjungfru. Där faller hon på knä för den unge kungen, alltid och ständigt tiggande om sin frihet. Alltid fyllande ut den händelse, däri hon deltar, med en svag rest av liv, alltid kastande en starkare och bestämdare skugga än de andra.
Där drar hon hem med kungens frisägelse, där fara ilbud ut från Eriksholm för att bjuda till bröllop, där samlas gästerna. Så kommer mitt i glädjen återbud från kungen. Ett år ännu måste jungfrun vänta på Arild Urup, eftersom kungen inte vill tillåta, att någon orätt sker hans trogne man, medan denne är borta i hans tjänst.
Vad händelsernas rad är lång! Nu draga skånska herrar upp till kung Erik i Sverige, som håller Arild Urup fången, och bedja att få lösa ut honom. Men kungen vill inte. Ännu som skuggkonung lever den gamla nyckfulla viljan i honom. Ingen kan annars förstå varför han så gärna vill behålla herr Arild.
Och herr Arild sitter i fångtornet och väntar på friheten, och jungfrun sitter i lustgården på Eriksholm. Sålunda avstannar händelsernas vilda fart. Det är, som om ett vilt framrusande tåg hade hejdats. Vi få stanna och beundra utsikten från backkrönet, vi få plocka blommor vid väg kanten.
Tänk, att det är kvällen före Tale Thotts och Anders Banners bröllop, tänk att det är Tale Thotts möafton!
Och tänk, att lyckan kan vara något förfärande, att den nästan kan te sig som sorg, att den pressar ihop bröstet och rister lemmarna, att den förlamar och förvirrar och bringar själen ur sitt fäste!
Att lyckan kan vara så alltför hel och skön, att man kan önska en reva i dess skrud, en skrynkla i dess ansikte!
Det var en sommarnatt med månsken. Det var riktig natt, inte den bleka skymning, som kallas högsommarnatt, utan den svarta augustinatten, då månskenet skär fram genom mörkret som vitaste silver, då ljus är för sig och mörker för sig, då det finns svart, oblandat mörker under parkträden och klart, oblandat ljus över gräsplanen.
Och det var ljum stillhet över nejden. Inte en vind, som oroade, inte ett skrämmande prassel, inte ett fallande löv. Allt gavs helt denna natt, även stillheten.
Och var var det den firades, denna natt, var var det den genomlevdes med så svällande, bävande glädje? Inte nere på slätten bland stengärdesgårdar och pilvallar, utan högt uppe på den gröna sluttningen, högt uppe, där marken klyver sig i rämnor, utför vilka ymnigt grönt kastar sig som svallande vågor, högt uppe, där lundarna ännu växa trygga mitt i åkern, högt uppe, där bokskogen stryker fram på backkrönet som en buskig man över en krökt hals.
Allt gav natten helt och rikt, den flyttade oss inte in i lerkojor, inte under låga korsvirkeshus, utan upp till det stora Eriksholm, det nya, glänsande slottet, flaggsmyckat, med blomstervirad dörrpost, med varje sal dragen med kostbar bonad.
Gåva på gåva gav natten, den gav silver åt den plaskande fontänen, den gav glitter åt slottstakets otaliga gyllene vimplar, den framtrollade dimma ur graven runtom slottet, tills det låg som ett sagoslott, byggt på molnryggar, och den låg en svag doft genomfara luften liksom för att inte glömma något.
Men borta i borgaledet, där gick det dans.
Mö stod bredvid mö, sven stod bredvid sven i två långa rader. Och de trådde sakta dansen, medan försjungaren kvad en visa. Men då han kom till omkvädet, stämde de alla in: »Ty dansen den går så väl, så väl uti lunden...»
Kärlekssång på kärlekssång, tills luften darrade och skalv av lidelse, och så sånger om troll och näck och rå, tills skogen och dimman och parken och ängen tycktes vimla av de underjordiska. Och mitt uppe i detta ett omslag i takten, en ny fart i stråken. De långa kedjorna av dansande löste sig, par bildades, virveldansen begynte, polskan tände yrande glädje i sinne och själ.
Runtom dansplanen stodo facklor, och deras röda sken passade ihop med lustigheten, allt var, som det skulle vara. Men ypperst av allt var Tale Thott. En skön, rikt klädd och smyckad riddardotter var hon. Hon gick fram och tillbaka i fackelskenet från dansplanen med fru Kirstine Kaas vid handen.
De gingo gång upp och gång ner. Var gång de vände, så att de fingo ljusskenet från dansplanen i ögonen, eller då sången bars till dem i starkare takt, slog jungfru Tale händerna samman. »Hör, hör,» sade hon, »nu fira vi bröllop på Eriksholm!»
»Vill du inte dansa, Tale?» sade fru Kirstine.
»Nej, fru Kirstine, jag förmår inte.»
»Du skulle tala eller sjunga.»
»Jag är för glad, fru Kirstine.»
Hon var alldeles skälvande, alldeles utom sig. Det var, som om hon hade inandats en eldluft, som ville spränga sönder henne, som om hon förbrann invärtes. Hon höll fru Kirstine hårt i handen, som om hon hade sökt lindring för plågor.
Fru Kirstine var nästan orolig för henne. Tale Thott brukade vara kall, fast hållning, seg, hård vilja. Hon brukade gå stilla, tala lågt. Hon var som den, som har kämpat sig fram genom mycket motstånd.
Fru Kirstine brukade annars tycka illa om Tale Thott. Själv var hon den slingrande ålen och den smidiga vidjan. Hon kröp undan för kraftmänniskorna. I kväll slöt hon sig med kärlek till henne.
»Vad är det, Tale Thott?» sade fru Kirstine, »vad är det, som har gjort dig så förbi?»
»Det är bara lyckan, fru Kirstine, bara lyckan.»
Jungfrun satte händerna för ögonen och snyftade. Blott ett par korta, häftiga, snyftningar, så började hon tala.
Visste fru Kirstine var Anders Banner befann sig? Inte sant, han red omkring och bjöd till bröllop? Det visste väl fru Kirstine, att så här dagen före bröllopet måste brudgummen alltid rida omkring och bjuda. Han skulle rida från adelsgård till adelsgård. Det var inte att hoppas, att han skulle komma tillbaka förrän mot midnatt.
Det var inte en ton i rösten, som inte var en smula högre, än den brukade. Det var inte ett ord, som inte dansade fram på en underström av skälmskhet och lycka.
»Gud låte honom komma hem med lycka!» sade fru Kirstine.
Tale Thott skrattade till kort, lågt. Skrattet var som hennes gråt nyss bara en lätt uppsvallning av den stora lyckoströmmen inom henne.
Tänkte fru Kirstine också på vilken farlig natt det var? Nu brukade älvkvinnan passa på riddaren och locka honom, då han red hem genom lunden. Tänk, hur det hade gått herr Olov och så mången annan! Allt berodde på om brudgummen vore fast i sin kärlek, då hade älvkvinnan ingen makt över honom. Trodde fru Kirstine, att Anders Banner vore fast i sin kärlek?
»Det synes mig inte vara klokt att driva skämt med de underjordiska,» sade fru Kirstine.
Tale Thott märkte, att hon undvek frågan och att hennes ton var besvärad. Hon skrattade åter, slog armarna om fru Kirstine och kramade henne.
Nej då, hon undrade inte på att fru Kirstine inte ville säga, att hon trodde på Anders Banners kärlek. Intet var väl mindre att lita på. Se, hon, Tale Thott, hade tyckt om honom, sedan hon var en liten tös, men då hade han, vuxna karlen, inte ens sett åt henne. Hade han ens frågat efter, då de hade trolovat henne med herr Arild? Å, fru Kirstine, herr Arild, att hon nu var fri från honom!
»Att du har så mycket emot min frände, Tale!» sade fru Kirstine.
Jungfrun smålog och tryckte fru Kirstines hand. Det var ett stort vänskapsbevis av fru Kirstine, att hon hade kommit till bröllopet, fast Tale Thott så svårt hade förorättat herr Arild. Därför skulle hon alls inte säga något ont om honom. Hon hade alls ingen lust att tala om honom. Glömma honom ville hon. Och vad var det de hade talat om? Hon ville fråga fru Kirstine till råds om Anders Banner. Det hade ju sagts från början, att han inte frågade efter henne.
Ja, det hade fru Kirstine hört.
Så hade det ock varit, bekräftade jungfru Tale. Det tyngsta av allt lidande, hon burit dessa år, hade varit det, att hon inte hade vetat om Anders Banner eftersträvade henne annat än av hat till Arild Urup. De hade blivit fiender efter en oxhandel på Skurups marknad. De oxarna, fru Kirstine, hon visste inte om hon hatade eller älskade dem. De voro upphovet till hennes lycka, och likväl hade hon ofta gråtit sig till sömns för deras skull.
Nog hade fru Kirstine hört om henne, Tale Thott, att hon skulle vara stolt och högmodig, men det var inte sant, ingen bar i sitt bröst ett ödmjukare trälahjäria. Ingen hade fått kröka sig i stoftet så som hon. Och det var för kärleken, som hon hade måst ödmjuka sig.
Det hade varit kort tid efter hennes trolovning med Arild Urup, då hade både hon och han varit på bröllop på Skabersjö. Och där hade Anders Banner också varit.
Å, å! Hon lade båda händerna på munnen, kysste på fingrarna och sträckte ut armarna för att omfamna minnet, natten, månskenet. »Så gjorde jag förr, då jag gick här suckande och hopplös,» sade hon. »Men tänk, fru Kirstine, i natt, i morgon! Nu dricka vi bröllop på Eriksholm!»
Åter for en snyftning igenom henne, åter började hon tala. Arild Urup hade bedragit Anders Banner på ett par oxar, och Anders Banner hade svurit att fråntaga Arild Urup det, som var mer värt än många oxar. Därför hade han börjat lägga sig ut för henne, då de möttes på Skabersjö. Det var inte mycket att glädjas åt, eller vad syntes fru Kirstine?
Nej, det var fru Kirstines uppriktiga mening.
Men det hade ändock varit för den skull, som han kommit att se henne och tala med henne. Eljest hade kungens länsherre inte sport det minsta efter en sådan tös som hon. Och det var dock efter det mötet, som hon hade fått mod att hoppas på att slippa herr Arild, det var efter detta, som hon började tigga och be sin mor om att slippa honom.
Fru Kirstine tyckte väl, att hon hade handlat som en dåre. De sade ju, att hon trotsade Gud för Anders Banners skull, men det trodde hon inte, att hon gjorde. Men hela sin släkt hade hon trotsat. Och det var hon själv, som hade skrivit till riddaren, då herr Arild hade dragit i kriget, att han skulle komma och begära henne. Tänk, hon hade skrivit först! Trodde fru Kirstine, att sådant kunde sluta väl?
Runtom henne hade det upprepats gång på gång, att Anders Banner inte höll henne kär, att han endast ville beröva Arild Urup det, som var mer värt än två oxar. De sade det ännu i dag. Fru Kirstine trodde det nog ännu denna stund.
Och hon lade ett skrymtaktigt anlete upp mot fru Kirstines kind, visande en sorg, som inte fanns, en oro, som inte hade rum inom henne. Sedan log hon henne rätt upp i ögonen och svängde henne, så att hon kom mot dansplanen. »Se, se, fru Kirstine, nu fira vi bröllop på Eriksholm.»
Så började hon åter. Stolt hon? Å, fru Kirstine, stolt hon! Tänk, att hon själv, unga jungfrun, måste draga till hovs! Tänk för alla knäfall, alla böner! Och allt detta för en man, som kanske ej frågade efter henne! Han lämnade ju åt henne att sörja för allt. Kunde det vara så, att han bara ville betala Arild Urup för oxhandeln?
Men det värsta, det svåraste hon måste göra hade varit att vänta. Tänk, då kungen hade befallt, att hon inte skulle få fira bröllop med Anders Banner, förr än hon hade väntat på Arild Urup än ett år!
Det året hade tagit hennes ungdom ifrån henne. Det året hade varit som hundra andra.
Om Arild Urup hade haft det svårt, där han låg fången, hade hon inte haft det bättre. Hon hade inte vågat dansa, inte glädjas. Hon hade inte mäktat sitta stilla vid vävstol eller slända.
Då Anders Banner hade kommit till Eriksholm, hade hon inte visat sig. Hon hade inte vågat. Hennes mor hade inte fått sy på hennes utstyrsel. Hon hade inte vågat. Hon hade inte vågat ha en glad tanke. Hon hade inte vågat räkna de dagar, som hade förgått av vänteåret.
Hon lade sin arm över fru Kirstines. »Kom!» sade hon och ville dra fru Kirstine med sig från den ljusa dansplanen inåt parkens djupare dunkel.
»Nej,» sade fru Kirstine, och det liksom ryste i henne.
»Bara dit bort till kullen, där man ser ut över landsvägen! Där levde jag, fru Kirstine, dag efter dag. Där satt jag, där gick jag, där stod jag.
»Där stod jag och lyssnade efter hästtramp långt, långt bortifrån. Och varje hov, som klingade mot en sten, bar mig bud, att Arild Urup var fri ur sitt fängelse, och likaså varje plym, som stack upp över landsvägen, varje glimmande spjutspets. Det värsta var att känna igen honom i varje ryttare, stor eller liten, ung eller gammal, som drog upp mot gården. Å, jag tro, jag gav akt också på stavkarlar, jag tänkte ibland, att han kunde komma förklädd till kvinna. Kom, fru Kirstine, jag vill gå dit än en gång!»
Men fru Kirstine ville det inte. Det var så långt inåt parken, sade hon.
Men Tale Thott bad fru Kirstine riktigt av hjärtat att följa henne dit. Hon ville gå till den kullen i kväll, då lyckan var så alltför stor och hög, att hon behövde påminna sig de gångna tidernas bitterhet för att inte kvävas av den, för att inte bli vansinnig av glädje.
Då gav fru Kirstine med sig och följde henne. »Det är Guds egen vilja,» sade hon för sig själv.
Och fru Kirstine, kuvad och sliten mellan tunga plikter, tänkte några besynnerligt orediga tankar om at Gud inte låter gäcka sig, att han vakar över att eder och löften skola hållas. Men ändock syntes det henne tungt att följa jungfru Tale bort från ljuset och människorna.
De kommo snart bortåt parkens gränser. Den liknade där mest en vanlig skog och var rik på täta snår. Där fanns en kulle med mjuk, gräsbeväxt sluttning och en bok på toppen. Fru Kirstine höll örat spänt och ryste vid minsta prassel. Jungfru Tale skrattade mer än en gång åt henne.
De kommo upp på kullen och stodo där i månskenet, synliga vitt omkring. »Där går landsvägen,» sade Tale Thott. Och hon knäppte samman händerna och drog in luft i bröstet. Den gamla ängslan kom för ett ögonblick över henne. Sedan slöt hon ögonen och påminde sig, att hon stod här och var lycklig, här på denna förfärans plats.
»Tänk på att jag led allt detta för en man, vars hjärtelag mot mig jag inte litade på!» sade hon.
»Låt oss gå!» bad fru Kirstine helt sakta.
Nej, hon ville inte. Här just ville hon säga fru Kirstine det allra viktigaste.
Visste hon hur det hade gått henne, då hon hade fått det hon djupast hade önskat, då vänteåret hade förrunnit utan att herr Arild hade kommit åter? Hon hade blivit led åt alltsamman för en tid. Hon hade tvivlat och undrat, allt medan de hade rustat till bröllopet. Vad var det för glädje med att bli gift med Anders Banner, om han inte älskade henne? Tänk, hon kunde ha brutit med honom som med herr Arild, om det inte hade varit för skams skull. Hon skulle ha velat, att det ännu hade funnits kloster i landet. Men nu i dag, ja, fru Kirstine visste ju, att Anders Banner red landet runt för att bjuda till bröllop, så brukades det alltid. Och man hade ju inte kunnat vänta honom hem före midnatt. Men han hade varit hemma, tänk, han hade varit hemma!
Vad kunde det betyda, fru Kirstine? Han hade kommit liksom i smyg i skymningen och låtit hälsa henne, att han ville se henne. Och hon hade sökt upp honom ute i lustgården.
»Tale Thott,» sade fru Kirstine, »har nu också det kommit dig till del, att han älskar dig? Låt oss då gå! Varför sitter du här? Låt oss gå!»
Ty till trots för allt fru Kirstine visste om Guds styrelse och om de överdådigas undergång och de löftesbrytares förnedring, tyckte hon detta var för stor lycka att förspilla. Och hon bad gång på gång: »Låt oss gå!»
Men jungfru Tale var lycklig på denna fjärran plats, där hon kunde tala fritt om sin lycka.
Så fru Kirstine trodde då nu, att det betydde, att Anders Banner bar någon ömhet för henne, att han hade smugit sig hem för att få se henne? Han hade inte kunnat vara ifrån henne en hel dag utan att se henne. Redan på detta kunde fru Kirstine tro, att han var henne så väl bevågen. Tänk då, om hon hade hört hans ord!
Hon hade frågat honom om han redan hade ändat sin färd. Ånej, men han hade måst vända om till Eriksholm för att se henne, se, att hon inte lupe någon fara. Och det frågade han då så mycket efter? Om han gjorde, om han gjorde!
Han hade tagit hennes hand och kramat den så, att den hade kunnat gå sönder. Varför var hon så stolt mot honom? Varför bar hon alla sorger ensam? Hade hon ingen kärlek för honom, då hon inte ville låta honom bära något av bördan? Hon skulle inte vänta sig, att han skulle låta sig skjutas åt sidan sålunda, sedan hon hade blivit hans. Vad ville hon med honom, om hon inte hölle honom kär? Toge hon honom bara för att slippa Arild Urup?
Och de hade fått tala några ögonblick samman. Hon hade hunnit säga honom hur länge hon hade hållit honom kär. Och hon hade frågat om han hade giljat till henne för oxarnas skull. Nej, det hade han inte velat svara på. Han hade blivit ond, så ond.
Se därför var hon nästan kvävd av lycka. Hon visste inte om hon skulle stå eller gå. Hon kunde inte vara bland de andra. Ty ingen lycka var som hennes, ingen lycka.
»Låt oss dock gå till dem!» bad fru Kirstine.
Fru Kirstine hade hört talas om kejsare och påvar, som hade gjort gästabud för sina fiender och förgiftat dem vid bordet mitt under vänskapsord och glädje. Fru Kirstine menade, att hon kände hur det var att sitta som värd vid ett sådant bord.
Jungfru Tale bad henne, att hon skulle förbliva stilla. Om hon visste vad det var henne ljuvt att få stå här långt borta från stoj och munterhet och tänka på att han hade henne mycket kär!
Fru Kirstine sjönk ned i gräset, hennes ben darrade under henne, så att hon knappast kunde stå. Guds hand! Detta var väl Guds hand.
»Då Anders Banner kommer ridande här förbi i natt,» sade jungfru Tale, »så tror han, att vi äro älvkvinnorna, som vilja locka honom.» Och hon förklarade för fru Kirstine, att hennes avsikt var att stå kvar där, tills han komme ridande.
»Vissten i blott hur litet vi ha talat samman och hur mycket vi ha att fråga och spörja! Han skall säga mig hurudan min lycka skall bli, fru Kirstine, hur vi skola leva och bo. Jag känner honom inte stort mer, än om han vore en bergakung, som förde mig in i berget.»
Fru Kirstine talade inte mer, rösten skulle ha svikit henne. De sutto i gräset under boken och väntade, medan dimma ringlade fram över den fuktiga marken nedom kullen och de med troskyldiga ögon sågo hur älvkvinnor svingade i dans under tunna, genomskinliga slöjor.
Under tiden stod Arild Urup fördold nere i snåren vid kullens fot. Han själv stod där, stor och trög, fri från bojor och band och med sin hund Kark bredvid sig.
Han hade haft två vänner, Otto Brahe och Mauritz Podebusk, som hade lagat, att han hade blivit utväxlad. Sedan hade han gjort en ritt genom Sverige, som hör till de i sången hågkomna ritterna, och hade anlänt till Ugerup tre dagar före bröllopet.
Han hade vidtalat fru Kirstine Kaas att locka bruden långt bort i lustgården natten före bröllopet. Några andra förberedelser hade han inte gjort.
Men då han hade ridit till Eriksholm, hade han löst Kark, hans goda hund, som nu hade stått bunden i tio år. Han hade kommit fram i god tid på kvällen och smugit omkring i lustgården.
En så stilla natt! Hans vrede hade inte kunnat hålla stånd mot den. Det var, som då orkanen möter stiltjen och utgjuter sin kraft i dess fred.
Han gick och hörde på dansen och jublet borta vid borgaledet; det lockade honom. Han skulle hellre ha stått där framme bland facklorna och sjungit en kämpavisa med full hals än smugit omkring i parkdunklet. Han såg vinfat bäras in i slottet, och från stekarehuset kommo långa tåg av svenner, som buro rätter. Det kom ett omslag i hans planer. Det var fångens hunger efter allt läckert och skönt, som kom över honom. Dum var han, som gick omkring härute. Långt hellre gå in, göra fred med jungfru Tale och fru Elsa och vara med om festen. Tärnor funnos väl fler, men en sådan fest kom inte så lätt åter.
Så föll det honom in, att han skulle bli utskrattad. Nå, det brydde han sig inte mycket om, han, Arild Urup. Han visste vad som var bäst för honom.
Så kom jungfrun och fru Kirstine gående bortåt lustgården, och de kommo alldeles åt hans hörn, där han stod och grubblade. Han blev då undrande. Han sade, som fru Kirstine, att detta var Guds hand.
Han hörde Tale Thotts ord. Han var nu så vänligt stämd, att han blev rörd av hennes lycka. Hon kunde ju gärna behålla den. Han finge ju bara bråk och besvär av att tvinga henne. Han var väl inte nätt och jämnt utsluppen ur fängelse för att kasta sig i en ny fara, som kunde kosta honom lemmar och liv.
Han lyssnade mer till bullret från dansplanen än till jungfrun. Det var skratt, som dugde. Ja, säkert voro där vandrande gycklare. Och helt visst voro där utklädda och pipare och kraftmän. Dit ville han. Här i skogen var inte bättre än i kung Eriks fängelse.
Han ville inte röra sig, så länge jungfrun satt kvar på kullen. Han skämdes för att hon skulle få se honom komma framsmygande ur ett snår likt en krypskytt. Men så snart hon var gången, skulle han stiga till häst, rida ut på vägen och trava in på Eriksholm med sådan fart, att vindbron skulle dåna och svikta. Och han skulle ropa åt fru Elsa och de andra, att han tillgav allt, men på bröllopet ville han vara med.
Han undrade vilken gäst skulle ha blivit mer välkommen.
Han hade roligt av att tänka på det, och därför gav han sig god tid att vänta. Kark satt orolig och såg upp till honom, han skalv av köld och jaktiver. Arild Urup såg på honom med förvåning. Det var, som om han först nu hade märkt, att han hade hunden med. Vad i alla tider skulle han med honom? Han fick laga, att den blev bunden, så fort han kom till gården. Hunden var farlig ännu, den hade inte glömt sina gamla konster.
Nå, skulle inte jungfrun snart röra på sig, eller skulle hon låta honom stå där och törsta hela natten?
Med ens reste sig jungfru Tale upp och ropade: »Han kommer!» Hon hade hört hästtramp och sprang utför kullen för att möta Anders Banner.
Men fru Kirstine hörde med detsamma ett starkt prassel i snåret nedom kullen. Då gav hon sig till att springa mot slottet. Hon ville inte vara med om det, som nu skulle hända.
Kark hade rusat upp, då jungfrun hade börjat springa. Han mindes sin gamla läxa, störtade upp mot Tale Thott och vräkte omkull henne. Sedan stod han kvar över henne med framfötterna på bröstet, gapande över strupen, så att halsskinnet kittlades av tänderna. Arild Urup hade inte eggat honom. Han hade haft helt andra avsikter.
Jungfrun gav till ett enda vilt skri, så blev hon liggande stilla. Hon var förlamad av skräck, ingen människa kunde ha skrämt henne så som detta odjur, som hade kommit farande över henne.
Det var fasa på fasa! Efter trollet, som hade kastat omkull henne och ville bita henne till döds, kom en man och lutade sig över henne. Hon såg ett vilt, grinande ansikte, stora, blanka tandrader och stora vitögon. Arild Urup!
Vad hon nu kände var inte så mycket smärta som död. Om man kan säga, att någon levande har känt döden, så gjorde hon det nu. Det var förlamning över henne, det fanns intet att hoppas på, intet att sörja över, och smärtan hade gått över sin gräns, det var död. Smärtan gjorde sitt verk i henne, men den kändes inte. Det var endast ett, som ännu pinade henne, de avlägsna hovslagen från vägen. Hon hörde dem, som om de hade gatt fram över henne. Det var lyckan, som kom ridande för sent, för sent. Hon hörde sedan de hovslagen genom hela sitt liv.
Men Arild Urup såg Tale Thott under Karks betar, han såg henne värnlös i sitt våld, och vilddjuret väcktes till liv i honom. Där var hon, som hade svikit honom, då han inte kunde försvara sin rätt, där var hon, som inte ville äkta honom, hon, som hade trampat på hans gåvor! Hämndtanken rann upp i honom. Nej, nej, nej, inte kunde han tillge. Detta var för mer än alla fester. Han ville henne allt ont, allt ont.
Han böjde sig över henne och grinade åt henne. Ja, han skulle ta henne mitt i lyckan, mitt i festen, röva henne med nesa och våld. Det skulle bli hennes bröllop.
Han såg hur Karks tänder kittlade hennes strupe och log högt.
Han löste upp sitt skärp och band till hennes mun. Sedan släpade
han henne bort genom snåren till hästen. Han svängde sig upp i sadeln
och red bort, med jungfrun hängande över sadeln som ett skadskjutet
djur.
