- Project Runeberg -  Osynliga länkar /
Bröderna

Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Bröderna

DET ÄR STOR SYND om de döda, som skola begravas i städernas kyrkogårdar. Då de sättas upp på likvagnen och köras bort genom gatorna, är det, som skulle de knota och klaga inne i sina kistor. Somliga jämra sig över att de inte hava fått panascherna på likvagnen. Somliga räkna över kransarna och äro inte nöjda. Och så är det några, som följas av bara en, två, tre vagnar och känna sig sårade däröver.

Sådant borde aldrig de döda behöva känna och erfara. Men människorna i städerna förstå alls inte huru de böra hedra dem, som skola bäddas ned till den långa vilan i jorden.

De förstå dylikt bättre på landsbygden, och ingenstädes förstå de det så väl som i Svartsjö socken i Värmland.

Om ni dör i Svartsjö socken, så vet ni, att ni skall få en kista alldeles lik dem, som bestås alla andra, en ärlig, svart kista, av samma slag som de kistor, vari häradsdomaren och länsmannen begrovos häromåret. Ty samma snickare gör alla kistor, och han har bara en modell, ingen blir bättre eller sämre än den andra. Och ni vet också, ty ni har ju sett det så många gånger, att ni skall bli körd till kyrkan på en arbetsvagn, som man har målat svart för tillfället. Ni behöver alls inte tänka på några panascher, ty sådana känner man inte till. Och ni vet, att hästarna skola ha vita dukar fästa vid selen, och att man skall köra lika långsamt och högtidligt för er som för en hemmansägare.

Men ni skall alls inte behöva ängslas över att ni inte skall få nog många kransar, ty det lägges inte en enda blomma på kistan. Det hör till, att den skall stå svart och glänsande, och att ingenting skall skymma bort den. Och ni behöver inte tänka på att ni inte skall ha nog stort följe, ty de, som bo i er by, de skola nog följa er allesamman. Och inte heller skall ni tvingas att ligga och höra efter om det är gråt eller klagan kring er bår. Det gråtes aldrig över de döda, då de stå på kyrkbacken utanför Svartsjö kyrka.

Nej, det gråtes lika litet över en ung, blomstrande karl, som har fallit för döden, just då han kunde begynna sörja för sina fattiga, gamla föräldrar, som det kommer att gråtas över er. Ni skall bli ställd på ett par svarta bockar utanför sockenstugudörren, och en hel hop folk skall så småningom samlas omkring er, och alla kvinnorna skola ha näsdukar i händerna. Men ingen skall gråta, alla näsdukarna skola hållas hårt hoprullade, ingen skall sättas för ögonen. Ni behöver inte vara rädd för att människorna inte skola ge er lika många tårar som andra döda. De skulle gråta, om det passade sig, men det passar sig inte.

Ni kan ju förstå, att om det vore mycken sorg vid en grav, skulle det se illa ut för den, som ingen sörjde. De veta vad de göra i Svartsjö. De bära sig åt så, som det har varit sed och skick därstädes nu i många hundra år.

Men medan ni står där på kyrkbacken, är ni en mäktig och stor varelse, fastän ni varken får blommor eller tårar. Ingen kommer till kyrkan utan att fråga vem ni är. Och så gå de tyst upp till er kista och ställa sig och betrakta den. Och det faller ingen in att såra den döde med att beklaga honom. Ingen fäller något annat yttrande, än att det är gott för den, som har fått sluta.

Det är alls inte som i en stad, där ni skulle bli begraven på vilken dag som helst. I Svartsjö skall ni bli begraven på en söndag, så att ni kan ha hela socknen omkring er. Där skall ni ha bredvid er kista både den flickan, som ni dansade med på sista midsommarsvakan, och den mannen, som ni bytte hästar med på sista marknaden. Ni skall ha skolläraren, som vårdade sig om er, då ni var liten pojke, och som har glömt er, fast ni så väl kom ihåg honom, och ni skall ha den gamle riksdagsmannen, som aldrig förr gitte hälsa på er. Detta är inte som i en stad, där skulle människor knappast se efter er, då ni fördes förbi.

Då man kommer med de långa bärklädena och lägger dem under kistan, så är det ingen, som inte följer med i handlingen.

Ni kan inte tro vilken kyrkväktare det finns i Svartsjö. Han är en gammal soldat, och han ser ut som en fältmarskalk. Han har kortklippt, vitt hår och vridna mustascher och spetsigt hakskägg, han är smärt och hög och går rak med en lätt och säker gång. Om söndagarna bär han en nyborstad bonjour av fint kläde. Han ser verkligen ut som den finaste gamla herre man kan råka på. Och det är han, som går först i spetsen för processionen. Efter honom kommer prestaven.

Det är inte sagt, att prestaven tar sig något ut i jämförelse med kyrkväktaren. Det kan hända, att hans kyrkhatt är för stor eller gammalmodig. Han är nog generad också, men när är inte en prestav generad?

Så kommer ni själv i er kista med de sex bärarna, och så komma prästen och klockaren och byalaget och hela socknen. Allt kyrkfolket följer er in på kyrkogården, det kan ni vara viss på.

Men nu skall ni lägga väl märke till något. De se så små och fattiga ut, de, som följa er. Det är ju inga ståtliga stadsbor, det är bara enkelt, tarvligt Svartsjöfolk. Det är, som funnes där bara en, som är stor och vördnadsvärd, och det är ni i er kista, ni, som är död.

De andra, de skola nästa dag stå upp till tungt och grovt arbete, de skola sitta i gamla, fattiga stugor och bära gamla, lappade rockar. De andra, de skola alltjämt pinas och plågas och förtryckas och förödmjukas av fattigdomen.

Om en främmande ginge med er fram till er grav, skulle han bliva långt mera vemodig vid att se de människor, som gå med i likföljet, än vid tanken på er, som är död. Ni behöver aldrig mer syna sammetskragen på rocken för att se om den börjar blekna i kanterna, ni behöver inte göra ett särskilt veck på silkeduken för att dölja, att den håller på att brista. Ni skall aldrig mer behöva be lanthandlaren att få varor på kredit, ni skall inte känna hur arbetskraften flyr, ni skall inte gå och vänta på den dag, då ni faller socknen till last.

Medan de följa er till graven, går var och en och tänker, att det är bäst att vara död, bättre att sväva upp till himmelen, buren på förmiddagens vita moln, än att alltjämt pröva det mångvidriga livet.

Då man har kommit bort till kyrkogårdsmuren, där graven är uppkastad, bli bärklädena utbytta mot starka rep, och bärarna stiga upp på de lösa jordhögarna och sänka ned er.

Och då detta är gjort, kommer klockaren fram till gravranden och börjar sjunga: »Jag går mot döden.»

Han sjunger psalmen alldeles ensam, inte prästen och ingen av församlingen hjälper honom. Men klockaren måste sjunga, och hur hård nordanvind och hur skarp sol, som ligger honom i ansiktet, så sjunger han.

Klockaren är ganska gammal, och han har inte mycken sångröst kvar. Han vet nog, att det inte låter så vackert nu, då han sjunger folk i graven, som det gjorde i hans unga dagar, men han gör det ändå, eftersom det hör till hans ämbete.

Ty den dag, förstår ni, då rösten alldeles sviker, så att han inte kan sjunga mer, då måste han taga avsked från sin befattning, och detta blir detsamma som att sjunka ned till riktig fattigdom.

Därför står hela församlingen i ängslan, medan gamle klockaren sjunger, och undrar om rösten skall hålla hela versen igenom. Men ingen sjunger med, ingen enda, ty det går inte för sig, det brukar man inte. Man sjunger aldrig vid graven i Svartsjö. Man sjunger inte i kyrkan heller mer än den första psalmen i julottan.

Dock, om någon hörde efter riktigt noga, skulle han märka, att klockaren inte sjunger ensam. Det är verkligen en röst, som följer med, men den ljuder så precis lika, att de två rösterna blanda sig, som om de vore en enda.

Den där andra rösten, som sjunger med, tillhör en liten gubbe i lång, grå vadmalsrock. Han är ännu äldre än klockarn, men han sätter till allt vad röst han har för att hjälpa honom.

Och rösten är, som sagt, av alldeles samma slag som klockarns; de äro så lika, att man inte kan låta bli att förvåna sig.

Men ser man närmare efter, så är också den lille, grå gubben alldeles lik klockarn, det är samma näsa och haka och mun, endast något äldre och likasom värre farna i livet. Och så förstår man, att den lille fattige är klockarns bror. Och så vet man ju också varför han hjälper honom.

Ty se, det har aldrig gått bra för honom här i världen, och han har ständigt haft otur, och en gång gjorde han konkurs och drog då klockarn med sig i olyckan. Han vet, att det är hans fel, att brodern alltid måste ha det svårt.

Och klockarn har ju försökt hjälpa honom på fötter igen, men det har inte lyckats, ty han har inte varit sådan, att man har kunnat hjälpa honom. Han har jämt haft olycka med sig, och så har det inte varit den rätta kraften i honom.

Utan klockarn har varit det skinande ljuset i släkten, och det har varit att taga emot och taga emot för den andre, och alls ingenting har han haft att ge igen.

Herre Gud, bara tala om att ge igen! Han, som är så fattig! Ni skulle se skogstorpet, där han bor!

Han vet, att han alltid har varit tung och sorgsen och bara till en plåga, bara till en plåga för sin bror och för andra människor.

Men se nu på sista tiden har han blivit en mäktig man, nu står han och ger igen. Det gör han. Nu hjälper han sin bror, klockarn, som har varit ljuset och livet och glädjen för honom i alla hans dar. Nu hjälper han honom att sjunga, så att han skall få behålla sitt ämbete.

Han går inte i kyrkan, ty han tycker, att alla stirra på honom, som inte har svarta söndagskläder. Men varje söndag går han upp på kyrkbacken för att se om det står någon kista på de svarta bockarna utanför sockenstugan. Och om där står någon, då följer han med till graven, och då ger han sig själv till spillo i sin gamla, grå rock och hjälper brodern med den där eländiga rösten sin.

Den lille gubben hör mycket väl hur illa han sjunger, han ställer sig bakom de andra och tränger sig inte fram till graven. Men sjunger gör han. Det vore inte så farligt om klockarns röst skulle svika på en eller annan ton. Hans bror är där och stöder honom.

På kyrkogården skrattar ingen åt sången, men då folk har kommit hem och fått skaka av sig andakten, så talar man om hur det har varit vid kyrkan, och då skrattar man åt klockarns sång, skrattar både åt hans och åt hans brors. Klockarn bryr sig inte om sådant, han är inte av det lynnet, men brodern lider av det och tänker på det. Han ryser för söndagen hela veckan, men han kommer ändå punktligt dit upp på kyrkogården och gör sin plikt.

Men ni därnere i er kista, ni tycker inte så illa om sången. Ni tycker, att det är god musik. Är det inte sant, att man skulle vilja bli begraven i Svartsjö bara för den sångens skull?

Det står i psalmen, att allting är en vandring mot döden, och då de två gubbarna sjunga det, de två, som ha lidit för varandra hela livet, då känner man så som aldrig förr hur besvärligt det är att leva, och man blir så alldeles nöjd att vara död.

Och så slutar sången, och prästen häller mull på kistan och läser över er.

Därpå sjunga de två gamla rösterna: »Jag går mot himlen.» Och de sjunga inte denna versen bättre än den förra. Deras röster bli svagare och mera gnällande, ju längre de sjunga.

Men för er utbreder sig då en stor, vid rymd, och ni svävar upp där med ängslande lycka, och allt det jordiska försvinner och förbleknar.

Men det sista, som ni hör av det jordiska, är dock något av trohet och kärlek. Och mitt under er bävande flykt skall den arma sången väcka minnet av allt sådant, som har mött er härnere, och detta skall bära er uppåt. Det skall genomstråla er som en ljusglans och göra er skön som en ängel.


Project Runeberg, Sat Dec 15 22:19:34 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/osynliga/16.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free