HAR NI VARIT I ROM, så har ni väl lagt märke till de små lantgårdarna utanför stadsmuren. Man har ett par tunnland jord, där man odlar kronärtskockor, ärter och blomkål, allt efter årstiden. Man har ett par långa, halmtäckta boningshus, ett lågt åsnestall, en stor, murad brunn med sadeltak och ett par hönsburar. Man har naturligtvis en mängd fjäderfä och inte bara höns, kalkoner och ankor, utan även påfåglar och fasaner.
Och så för att kunna leva litet bättre, ty grönsaker och höns lämna ingen lysande vinst, skaffar man sig ett par stora fat romerskt slottsvin och lägger upp dem i den ena av de långa stugorna, som inte ha mer än ett rum vardera. Därinne ställer man också fram en disk och en hylla med literflaskor och glas, men ute på gårdsplanen mellan brunnen och hönsburarna ordnar man långa bänkar och stadiga bord. Här utom stadsmuren stryka campagnans vindar fram skarpa och ohejdade, därför sätter man upp små skärmtak över bänkarna och omger dem med vassväggar, genom vilka solskenet kommer insilande gult som guld. Till sist låter man också måla en skylt och hänger ut den över den lilla murporten, som leder in till gatan och staden. Och så är osterian färdig.
Nino Beppone hade nu i tio år varit kypare på en sådan där liten osteria, men man skall inte tro, att han hade stannat där så länge för lönens eller drickspengarnas skull, eller därför att han inte dugde till något annat. Tvärtom, Nino var en präktig, ja, rentav en bildad ung man. Om han nöjde sig med att vara kypare på en osteria utanför muren, så var det därför, att han var kär i Teresa, äldsta dottern i gården.
Ah, hur Nino älskade henne! Hon var så vacker. Hon var vacker just så, som Nino ville ha det, med stora, starka drag och höga, klara färger. Hennes gång var så stolt och lätt som en drottnings. Hon talade med en klar, klingande röst och så tydligt, att ingen stavelse av orden kunde tappas bort. Hon skrattade så rent, som en silverklocka ringer. Hennes händer voro sköna, vita och fasta, och hennes handtag var så styrkande som en välsignelse.
Alla, som kommo in på osterian, ville beställa av henne och fordrade, att hon alltid skulle vara till hands bakom disken. »Var är Teresa?» frågade de ovillkorligen, om de inte sågo henne. Och det kunde Nino väl förstå. Visste han inte själv hur mycket bättre soppan smakade, då hon hade öst upp den ur grytan, än då den serverades av hennes systrar? Det var alls inte underligt, att varenda människa ville ha med henne att göra. Var det inte trygghet och trevnad bara att vara i samma rum som hon?
Han var säker om att folk kom in på osterian långt mindre för att dricka vin än för att få anförtro Teresa alla sina sorger. Om åsnan var död, om man hade blivit slagen i bollspelet eller om den galningen Piero hade gått och satt kniven i någon, så var det en lättnad att berätta det för henne. Det kunde ibland hända, att unga, raska karlar, som inga sorger hade, sutto och lagade ihop långa, bedrövliga historier, bara för att hon skulle stå stilla vid deras bord en stund, höra på dem och taga sig litet av dem. Ånej, de voro inte kära i henne, men de ville i alla fall, att hon skulle slå i vinet i deras glas, att hon skulle stoppa till dem en mandarin, då de gingo, och lova dem att komma ihåg dem i sina böner.
De andra systrarna gifte sig, så snart de hade fyllt sina sexton år; en flyttade bort och en stannade kvar hemma med man och barn. Men Teresa ville inte gifta sig, och Nino visste nog varför. Han visste väl, att hon varken ville ta honom eller någon annan av lantfolket. Teresa var stolt, hon skulle aldrig gifta sig med någon annan än en signor.
Ja, ja, Teresa var mycket stolt. Man såg det av det sätt, varpå hon satte håret högt uppe på huvudet, alldeles som en signorina, och på hennes kyrkkläder. Ute på osterian gick hon i grönt förkläde och bar en röd duk om halsen, men då hon gick in i Rom, var hon alltid svartklädd. Och hon hade en stor hatt med brättet i många bukter och en fjäderkrage om halsen, så lång att den räckte ner till klänningsfållen.
Naturligtvis tyckte Nino, att det skulle ha passat Teresa att bli en signora. Det enda onaturliga var, att hon inte förstod, att hon redan var det.
I själva verket var Nino mycket nöjd med detta, att Teresa inte ville gifta sig med en campagna-bo. Han själv hade inte något hopp att få henne. Han var rund och tjock som en mjölsäck, och han hade en sådan där grå mjölnarhy. Och endast ett par små streck till ögon! Nino visste, att han var alldeles för ful för Teresa. Men som det nu dröjde, innan hon fick sin signor, och ingen annan vågade försöka sig på att ta bort henne, så kunde Nino få gå kvar som hennes kamrat år efter år. Och det var ingen liten lycka.
Dagarna därute på lantgården tycktes Nino vara fulla av salighet. Om mornarna, då Teresa gick och ställde med sina fåglar, bar Nino skålen med majsen åt henne. På förmiddagen hjälpte han henne att rensa bort ogräs och att göra i ordning grönsakerna, som skulle sändas till torget. Och om kvällarna, då arbetsfolk, som gick hemåt, kom in på osterian för att dricka ett glas guldgult Castello romano, stod hon vid fatet och fyllde i måtten, och han tog emot dem av henne. Men var det en stor dag, om det var fest eller marknad och folk hade strömmat till och alla sittplatser voro upptagna och hela gården vimlade av positivspelare och försäljare av stekta äpplen och kastanjer och han och hon måste varma och andlösa ila fram mellan borden med sina flaskor och glas, nickade de till varandra, när de möttes. De kände sig så kamratlika som soldater, då de dra ut i strid.
Men de kvällar, då inga kunder kommo, satt Nino och berättade Teresa om det han hade läst i sina böcker. Då lät hon honom berätta hela det gamla Roms historia, och framför allt ville hon höra talas om plebejers upphöjande till patricier och om de mäktiga romerska matronorna. Nino visste nog varför. Samma blod! Hon kände sig av samma blod! Nästa dag bar hon huvudet mycket stoltare än förr. Nino sade sig, att han handlade som en galning. För varje gång han berättade henne om Cornelia, Gracchernas moder, förde han henne längre ifrån sig. Varför kunde han inte låta bli att berätta? Varför älskade han henne allra mest, då hon lyfte nacken så där högt och då hennes ögon blixtrade?
När hon hade fyllt fyra och tjugu år, hörde Nino människor säga, att det snart skulle bli för sent för henne att få en man. Hon var inte vacker mer. Nino kunde inte förstå vad de menade. Var hon inte vacker?
En dag märkte han ändå, att de hade haft rätt. Hon hade verkligen varit avbleknad, hon hade varit på väg att bli gammal. Han hade inte gett akt på det förut, men nu såg han det, därför att hon började stråla upp igen. All hennes ungdoms skönhet lyste åter upp hennes ansikte. Vad var detta för ett under? Nino blev nästan rädd, när han såg det.
Varje afton kom nu en liten löjtnant ut till osterian. Ack, ack! Nino kunde inte neka till att det var det nättaste ting man kunde se! Han hade en uniform i svart och silver och ett mjukt, barnsligt ansikte. Han hade blivit kär i Teresa, redan första kvällen han hade sett henne. Och hon, hade hon fått igen sin skönhet för hans skull? Tyckte hon om den lille löjtnanten? Var signorn nu äntligen kommen?
Den stackars Nino började med ens hata krig och krigare. Italien förde krig med Abessinien, och han tyckte, att det var nog elände, att Italiens krigare drogo över havet för att ofreda ett främmande folk, som intet ont hade gjort, det var nog med det elände de anställde därute. Härhemma kunde de låta bli att vålla folk olycka.
Nino uppsökte likasinnade och kom in i fredsföreningar. Här uppträdde han som talare och yrkade på krigshärens avskaffande. Italien skulle inte bli stort som ett stridens land, utan som ett fridens. »Låt oss få slut på det där afrikanska äventyret! Låt oss få hem våra soldater och sätta dem i lantbruksskola!» Det var Ninos ord.
På dessa föreningsmöten kände sig Nino som en mäktig man. Han satte upp adresser till ministrarna och adresser till kungen. Han blev snart en av de ledande. Han blev en av de mest omtyckta talarna. Stackare, stackare!
Men då Nino kom hem ifrån ett sådant där möte, där han hade avskaffat kriget och krigshären, kom Teresa emot honom. De stannade vid brunnen, där de alltid brukade sitta och prata, och Teresa ville tala krig. Det pågående kriget brydde hon sig inte om, men hon ville veta vad romarna hade utfört i forna dagar. Nu ville hon höra något om Scipio. Var det inte Scipio, som hade gått till Afrika och besegrat de svarta? Och Nino måste berätta om honom. Nino måste sitta halva natten och tala krig, krig, krig.
Medan Nino berättade, blev Teresa strålande skön. Lyktan, som hängde på brunnstaket, visade henne för Nino underbart vacker med ett hemlighetsfullt leende över läpparna. Nino förstod, att hon endast kunde älska en hjälte. Men han, som inte kunde neka henne att berätta om dessa avskyvärda blodbad, vad var han? Han var feg. Om hon hade älskat en Nero, skulle Nino ha låtit tvinga sig att prisa tyrannerna. Nino var en feg usling, han var visst ingen hjälte.
Hon blev till sist förlovad med löjtnant Ugo, och Nino tänkte allvarligt på att göra sig fri och söka en annan tjänst. Men han kunde inte, hon var så god emot honom just då. Han fick vänta till efter bröllopet.
Teresa glömde inte Nino ett ögonblick. Hans födelsedag inföll dagen efter förlovningen, och Nino var dyster på morgonen och menade, att detta skulle bli den sorgligaste dagen i hans liv. Men han hade aldrig blivit så firad förr. Teresa hade sytt näsdukar åt honom med monogram, som räckte över halva duken. Hon hade också bakat honom en tårta, och hon gick till San Antonios av Padua kyrka och bad för Nino till hans skyddspatron. Hela dagen passade hon upp honom och lät honom inte bära fram en enda flaska vin. Hon skämtade med honom och tvang honom att se glad ut. Han måste skratta hela dagen, därför att hon ville det. Nu skulle alla vara lyckliga.
På natten kunde Nino inte låta bli att gråta. Han hade märkt, att hon i de dagarna gav sina fåglar dubbla ransoner, åsnan hade fått ny halm, och katten fick sitta på hennes axel, så länge den ville. Nino hade aldrig förr känt sig så jämnställd med katten, åsnan och fåglarna.
Så glad som hon var över att hennes fästman var officer! Näst det, att han var en signor, tyckte hon om, att han var militär. Nino hörde en gång vad hon svarade, då man frågade henne om hon fruktade, att han skulle bli sänd till Afrika.
»Gud, att han finge fara!» sade hon. »Så skulle ni få se, att det bleve annat av.»
Nå, detta hände just vintern nittiosex, då man gick och väntade på att det skulle bli något av därute i Afrika. Man skickade ut skepp på skepp med trupper, men man hörde aldrig, att de råkade på kejsar Menelik och hans shoaner. Trupperna lagrades upp borta i trakten av Adua, det var allt, vad man visste. Det var, som då bin krypa ut ur kupan och bli hängande utanför flustret i en stor pung och man går och ser på dem dag efter dag och förargar sig över att de inte komma sig för att svärma.
Teresa var storartad, då hon framemot slutet av februari fick veta, att löjtnant Ugo måste avgå till Afrika. Nino såg inte en tår i hennes ögon. Hon tänkte bara på att nu äntligen skulle det komma till drabbning och seger. Nu skulle hennes arma Italien bli hulpet.
Hon gjorde en avskedsbjudning för fästmannen och hans kamrater. Det var en härlig fest. Castelloromano-vinet flöt utan hejd. Hon hade slaktat sina fetaste kalkoner och plockat de första kronärtskockorna. Och hon hade lagat till tårtor och sötsaker i oändlighet.
Den stackars Nino hade måst hjälpa henne med alla tillrustningar. Han hade rest en flaggstång på brunnstaket, där hon hade hissat Italiens flagga. Han hade också förfärdigat transparanger, på vilka lästes: Leve armén! Lycka åt våra tappra soldater! Allt för Italien! och andra höga ord. Ja, Nino var den, som hade hängt upp de kulörta lyktorna under stråtaken och som hade skaffat sångare, vilka kunde sjunga de nya krigssångerna. Men han hade svurit, att Teresa inte skulle få honom att hålla tal. Stackars Nino, han blev inte ombedd! Hon vågade inte anförtro honom något så maktpåliggande.
Men på kvällen, då de små lustbomberna knallade kring gästernas fötter, då inte bara stråtaken över bänkarna, utan också hönsburarna, brunnen och boningshusen strålade av grön-röd-vita lyktor, och då Nino antände bengaliska eldar ute bland kronärtskockorna, såg han, om ingen annan, vad hon menade. Det var, som om hon med varje glas vin, som hon räckte soldaterna, ville säga: »Gå och gör allvar av det! Romas kvinnor vilja se nya triumftåg skrida upp mot Campidoglio.»
Ingen visste bättre än Nino hur Teresa älskade den där lille, nätte mannen, som skulle gå ut emot barbarerna. Och när han såg hur hon lät honom gå utan att beklaga sig, utan att visa ett ögonblicks svaghet, måste han beundra henne nästan mot sin vilja. »Hon skulle ha kunnat vara en av det gamla Roms matronor,» tänkte Nino. »Det är äkta romarblod i hennes ådror.»
Då löjtnant Ugo avreste med sin trupp till Neapel, där den skulle inskeppas till Afrika, följde Nino Teresa till järnvägsstationen.
Det var på natten. Soldaterna kommo tågande i rask takt, runtom dem svärmade gatpojkar, släktingar och krigsentusiaster. Nere vid stationen inväntades de av Roms sindaco och flera generaler. Där höllos tal, där ropades: »Leve Italien!», där kysstes och blomsterkastades.
Teresa stod blek av hänförelse, hon klagade inte med ett ord. Det var fina damer nere vid stationen, som delade ut blommor till soldaterna, och hon följde deras exempel. Och hon bad de unga krigarna, att de inte skulle komma tillbaka, förrän de hade intagit Meneliks huvudstad. Löjtnant Ugo omfamnade henne och lovade att komma tillbaka till henne med den abessiniska kejsarinnans krona. Och så skildes de.
Men löjtnant Ugo hade inte varit borta i två dagar, han hade alls inte hunnit avresa till Afrika, förrän det hände, att den stora svärmen, som hade varit upplagrad vid Adua, började röra på sig. Den tågade fram mot abessinierna och blev slagen och uppriven.
Det var just då, när ingen tänkte på annat än den seger, som måste vinnas därborta, sedan så oerhört mycket folk hade blivit ditsänt. Kungen själv hade begivit sig till Neapel för att se de sista truppernas avfärd. Ena dagen talade han till dem om den ära de skulle förvärva åt det älskade Italien, andra dagen kom ett telegram och berättade om förlorad batalj, uppriven här, flykt och panik.
Just egendomligt att tänka hur telegrammen träffade i de dagarna! Meneliks kulor hade endast kunnat fälla sjutusen man, men telegrammen togo upp kulornas verk, kommo från Aduas högslätt, passerade Medelhavet och nådde målet. Ack, inte ett enda italienskt hjärta kom oskadat undan!
Teresa kom till Nino alldeles tillintetgjord. »Vad har skett därute, Nino?» frågade hon, »hur har det kunnat gå så illa?»
Och Nino berättade henne, att italienarna hade blivit slagna, inte så mycket av sina mänskliga fiender som av den övermäktiga naturen. Därute måste man klättra i berg, av vilka de lägsta voro som Sabiner- och Albanerbergen, ställda på varandra. Där funnos inga vägar, utan man tågade fram på en mark, beväxt med tistlar, så styva och taggiga, att inte en gång en åsna kunde äta dem. Där var det så ont om mat, att soldaterna kastade sig över mulåsnor, som hade stupat på vägen, och sleto till sig köttstycken.
Men det var ju inte att sända folk till! Ett land, där man måste äta mulåsnor!
Nej, det var också Ninos mening.
Och nu fick Nino sjunga ut. Nu fick han tala om för Teresa hur gräsligt kriget var.
De läste tidningarna tillsammans. De läste om att man fruktade, att de trupper, som nu drogo ut, skulle möta Menelik och shoanerna på hamnkajen i Massaua. De, som foro ut nu, de foro till en säker död.
Teresa läste också, att barbarerna framför allt sköto på officerarna. De togo sikte på deras blåa rangmärke och plockade ner dem, då de ryckte fram med sina soldater.
Hon läste om alla grymheter och förfärligheter, som dessa svarta människor utövade. Hon läste om de avskyvärda gamla kvinnor, som följde krigshären, och som efter ett slag gingo omkring ute på stridsplatsen och plundrade och styckade de döda.
Det var slut med Teresa. Hon var förskrämd. Hon vågade inte läsa mer.
Nino sköt toppmössan tillbaka och frågade vad hon hade trott, att folk gjorde ute i krig. Hade hon inte tänkt sig, att man blev dödad där? – Nej, hon visste inte vad hon hade trott. Hon hade alls inte tänkt detta. Hon hade bara tänkt på att de svarta skulle bli slagna och att italienarna skulle vinna en stor seger.
Så kom ett brev från löjtnant Ugo, däri han ännu en gång sade henne farväl. Ångbåten, som skulle föra honom över till Afrika, skulle avgå nästa dags afton.
På natten voro Teresa och Nino på väg till Neapel. Vad skulle hon göra där? Nino trodde, att hon ville se fästmannen än en gång, innan han reste, men själv visste hon alls inte varför hon for. Hon kunde inte låta vara. Och ingen annan än Nino hade hon velat ha till sällskap.
På morgonen, så snart de hade kommit till Neapel, sökte hon upp sin löjtnant i kasernen. Han kom ut emot henne yr och brådskande, men synbarligen smickrad och rörd över att hon hade kommit för att säga farväl. Men Teresa blev dödsblek, när hon fick se honom. Han bar nu en ljus uniform av gulgrått linne med ett brett, klarblått band över bröstet. Det var detta blåa band, som de svarta hade till skottavla.
Han måste genast in igen till sina soldater. Kunde hon då inte få träffa honom på hela dagen? Jo, de kunde äta frukost samman vid ett-tiden. Han kunde vara ifrån två timmar då. Så stämde de möte, och han skyndade bort.
Jo, det var en dag! Nino och hon gingo och satte sig på en bänk nere i »villan», medan de väntade. Hon gjorde ingenting annat än frågade Nino vad klockan var.
Så snart hon blev ensam med Nino, blev hennes ansikte stelt och blekt som statyernas, som stodo runtom dem, och hennes ögon tycktes inte se mer än deras. Nino frågade henne varför hon stirrade så besynnerligt framför sig. Hon svarade, att hon satt och betraktade hans lik. Hela natten hade hon sett honom ligga död i en bergskreva. Hon hade också sett de svartas gamla kvinnor, som skyndade till för att plundra och stycka. Nino hade ju sagt, att de styckade liken därborta.
Nino försökte säga henne något, som kunde trösta henne och inge henne en smula hopp. Han påminde henne, att löjtnant Ugo var tapper. Han skulle nog reda sig mot barbarerna.
Vad hjälpte det att vara tapper, sade hon, då fienden låg gömd i snåren och siktade på det blå bandet? Hade Nino lagt märke till det blå bandet? Varför var det blått, det dödsbandet, varför var det inte rött som blod?
De sutto mestadels tysta. Teresa orkade inte tala med Nino, men hon ville, att han skulle sitta bredvid henne hela tiden. Hon tog löfte av honom, att han inte skulle lämna henne. Inte lämna henne på hela dagen.
»Nej då, Teresa.»
Och Nino satt och tänkte på hur underbart det var, att Teresa ville ha honom bredvid sig som ett stöd i sin stora sorg, att hon gav honom allt sitt förtroende, att han, Nino, egentligen stod henne mycket närmare än den andre.
Han undrade om det skulle ha varit mycket annorlunda, om hon hade älskat honom. Han tänkte till och med, att hon tyckte om honom mer, än hon visste. Och det underligaste var, att han tänkte på detta i dag, då han såg hur hon var nära nog vansinnig av fruktan för att det skulle hända den andre något ont.
Nino var också med om frukosten. Löjtnant Ugo beställde ett enskilt rum, och så åto de tre tillsammans.
Till en början visade sig Teresa munter, hon föreföll lika sorglös, som om de hade suttit hemma på osterian, och Nino trodde, att det var hennes mening att kasta ifrån sig all oro under dessa två timmar och endast och allenast vara lycklig. Hon var till och med mycket muntrare, än hon brukade, hon koketterade för löjtnant Ugo, så att han blev alldeles yr. Och hon tillät, att han kysste henne. Nino såg ner i tallriken, men han märkte det ändå. Nino såg ibland på henne, och hans små grå ögon tiggde om att få gå. Men då kom hennes hand, som var alldeles iskall och skälvande, smygande under bordet och lade sig på hans och höll honom kvar. Löjtnanten fann honom nog mer än överflödig, men Teresa ville tydligen ha honom där.
Det serverades både Asti spumanti och Lacrymæ Christi, och Nino drack, som han aldrig hade druckit förr. Men han lyckades varken göra sig döv eller blind.
Till sist, då Nino tänkte sig, att löjtnant Ugo borde vara smått tokig av hennes ögonkast och hennes kyssar, lutade hon sig fram emot denne och frågade liksom halvt på lek, om han inte kunde låta bli att resa. Kunde han inte på något sätt laga så, att han finge stanna hemma?
Han skrattade åt henne. Nej, han kunde inte komma undan.
Kunde han inte bli sjuk? Göra sig sjuk?
Nej, nej, han kunde inte.
Men hade han då tänkt på hur lång tid det nu skulle dra om, innan de finge fira bröllop?
Löjtnanten förstod knappast, att hon menade allvar. Jo, visst hade han tänkt på detta med bröllopet, men det kunde ju inte hjälpas.
Teresa log inte mer, utan talade med en röst, som skälvde av rörelse. Hon bekände, att hon hade längtat, sedan han hade rest. Hon kunde inte vara skild från honom en dag. Kunde han inte hitta på någon förevändning för att få stanna?
»Teresa,» sade han, »jag vore ju en vanärad man. Be mig inte!»
»Vanärad?» sade hon med inställsam röst. »Hur kan du säga något sådant? Du skulle ju inte stanna hemma av feghet, utan därför att jag älskar dig så högt, att jag inte kan låta dig gå.»
Löjtnanten kysste henne, men han tycktes inte uppfatta hennes böner som annat än ett löst infall.
Då började hon med något annat. – Om det nu skulle bli ett slag och de svarta började skjuta, ville han då lova henne att ta bort det blå bandet?
Nej, det ville han inte, han fick inte.
Över huvud taget trodde nog löjtnanten, att allt detta var ett skämt.
Nino såg hur Teresa sänkte huvudet liksom uttröttad. När hon såg upp, var varje spår av munterhet borta ur hennes ansikte. Hon var sådan, som hon hade varit på förmiddagen.
Nu började hon att med en häftig ordström berätta honom allt det, som hon hade fått höra om det främmande landet och om de svartas krigföring. Hon talade om bergen och taggväxterna och hungersnöden. När hon berättade om mulåsnorna, skrattade han och sade, att det inte var sant.
Hon talade om löjtnant Petrini, som blev bränd av shoanernas kvinnor. Visste han det, eller visste han det inte? Och vad var det för ära att vinna strid med barbarer? Och de sköto ner alla officerare, visste han det? De togo sikte på de blå banden och sköto på officerarna.
»Ah, Teresa,» sade han, »vill du skrämma mig? Är det där ord för en romarinna?»
Ja, ja, just för en romarinna! Romas kvinnor hade aldrig tillåtit, att man berövade dem vad de älskade. Och nu skulle han veta, att hon hade kommit bara för att säga honom, att hon säkert visste, att han skulle falla, om han reste nu. Hon såg honom död framför sig. Hon såg honom styckad och blodig framför sig.
När hon hade sagt detta, lade hon inte mer band på sig, utan visade honom all sin förtvivlan. Hon kastade sig på knä för honom, grät, bad, tiggde.
Han blev mycket rörd, men också något besvärad. Ett ögonblick såg han bort till Nino, liksom undrande vad han skulle taga sig till. Nino drog fram sin klocka. Ja visst. Det var det enda han kunde göra. Säga, att tiden var utlupen och så gå.
»Vad vill du?» sade löjtnanten, »vad vill du, att jag skall göra? Jag kan inte komma undan.»
»Låtsa, att du är sjuk! De äro många nog, som resa. Det är styggt att resa. De därute försvara endast hus och hem. Du kan inte vilja strida emot dem.»
»Om jag stannar, är det förbi med mig.»
»Du skall dö därute, och det är intet att dö för. De svarta ha inte gjort oss något. Låt dem vara i fred! De vilja inte ta vårt land, varför skola vi taga deras?»
»Teresa,» sade löjtnant Ugo, »säg nu ett modigt farväl till mig såsom i Roma! Nu måste jag gå.»
»Måste?»
»Ja.»
»Gå då!»
»Teresa!»
»Gå då! Jag skall försöka att inte mer tänka på dig. Du är död för mig.»
Hon steg inte upp, utan låg kvar på golvet. Hon inte ens såg på honom. Han strök henne över det blåsvarta håret. Hon rörde sig inte. Han suckade tungt, visste inte vad han skulle säga eller göra, utan gick verkligen.
Han tryckte Ninos hand med ett ångestfullt grepp. Det var, som om han hade anförtrott Teresa åt honom.
På kvällen emot tiotiden stodo Nino och Teresa nere vid hamnen. Ett par stora ångare lågo ute på redden, färdiga att avgå, och en mängd båtar lågo och väntade för att föra trupperna ut till dem. Några tusen människor trängdes nere på kajen för att åse avfärden.
Men det var en stor skillnad på denna avfärd och dem, som hade försiggått förut under vintern. Förut hade man inte kunnat jubla nog, då soldaterna fördes ombord. Nu, efter nederlaget, var det ingenting annat än dysterhet både över de resande och de avskedstagande. Man skulle nu helst ha velat borra båtarna, så att de inte hade kunnat föra bort någon Italiens son till det förbannade barbarlandet.
Soldaterna kommo tågande ner till hamnen, så tysta, som om de hade velat smyga sig bort. Ingen musik, intet skjutande, inga leverop! Från den åskådande mängden hördes ett dovt mummel av harm, och man påskyndade inskeppningen så mycket som möjligt. Man var inte fullt säker på att inte folket kunde falla på den tanken att vilja hindra avfärden.
Teresa tycktes hoppas något sådant. »De ska inte tillåta det, Nino,» sade hon. »Alla dessa män ska inte tillåta, att deras söner föras bort för att slaktas av barbarerna.»
Men det ena båtlaget efter det andra fördes ut till ångarna, och mängden lät det ske. En och annan bröt sig in i soldatflocken, men bara för att kyssa och säga farväl. Nino såg löjtnant Ugo stå vid kajen och övervaka nedstigandet i båtarna.
Så var var Teresa? Nyss hängde hon vid Ninos arm, men nu såg han henne nere vid tillläggsplatsen. Hon slog armarna om löjtnant Ugo. Han kysste henne och ville göra sig fri från henne. Det var hans tur att stiga i.
Hon tycktes också dra sig undan, men så såg Nino något blankt lysa i hennes hand. Det såg ut, som ville hon omfamna fästmannen än en gång. I detsamma vacklade denne och skrek till.
Nino var därnere. Han ryckte till sig Teresa. Han drog henne med sig in i folkhopen.
»Stå stilla här!»
Hon skrattade med ett nästan fånigt skratt. »Han skall inte resa nu, Nino,» sade hon.
Nino grep henne om handleden. »Tig!» sade han och tryckte, så att det gjorde ont.
»Gendarmerna kunna gärna . . .»
Nino tryckte till med ett järngrepp, och hon teg.
Det var en trängsel, ett slitande hit och dit. Nino höll sig ihärdigt kvar inne i denna täta villervalla. Han försökte inte fly.
»Rätt så!» viskade en neapolitanare till Nino. »Stå bara stilla, så att inte gendarmerna fatta misstankar! Ingen neapolitanare skall förråda er.»
Teresa började med ens snyfta. »Låt vara med det där!» sade Nino.
Och hennes tårar upphörde. Hon stod tyst och stilla, så länge som Nino ville. Han hade allt väldet.
Löjtnant Ugo blev upplyftad och bortburen. Gendarmerna började spana efter den, som hade sårat honom. Nino och Teresa hörde dem göra frågor bland mängden. »Vartåt hade kvinnan flytt? Hade någon sett henne?»
Det var en hög signorina – nej, en liten! Här hade man sett henne, nej, här! – Hon hade tagit vägen till järnvägsstationen. – Nej, till Santa Lucia! Och polismännen spridde sig till höger och vänster.
Om en stund förde Nino Teresa till järnvägsstationen. Och de reste djärvt hem. Nino litade på att löjtnant Ugo inte skulle ange Teresa.
Han läste också i tidningen nästa dag, att löjtnanten hade förklarat, att han aldrig förr hade sett den kvinna, som hade sårat honom.
Löjtnantens sår var inte farligt. I nästa vecka kom det ett brev från honom till Teresa.
Alltsedan resan till Neapel lät hon sig i allt styras och ledas av Nino. Nu kom hon också fram till honom med brevet.
»Läs det, Nino!» bad hon.
Han bröt brevet, och hon stod skälvande.
»Är det slut, Nino?» frågade hon.
Nino svarade ja, så ängsligt, som om han hade förkunnat henne en dödsdom.
»Låt mig då höra det!» sade hon och rätade på sig.
Nino läste upp för henne, att löjtnant Ugo inte mer älskade henne. »All min kärlek är död inom mig,» skrev han, »min stackars kärlek är död.»
Hon höjde föraktligt på axlarna.
»En signors kärlek tål då inte att se blod,» sade hon.
»Du, Teresa,» skrev löjtnant Ugo, »du var för mig fäderneslandets stolthet, du var det pånyttfödda Roma, du var forntidens starka kvinna, du var den, som skulle än en gång göra romare till hjältar, du skulle ha själsstyrka nog att sända oss ut för att erövra världen. Förlåt mig, att jag tog miste! Jag vet nu, att de gamla romarinnorna äro döda. Det nya Romas döttrar sända ingen man ut för att vinna ära, de ha endast mod till att hindra honom att göra sin plikt.»
Teresa lade sin hand på Ninos. »Jag vill inte höra mer,» sade hon.
Nino teg.
»Om jag inte hade gjort det, Nino,» sade hon, »skulle han nu vara död. Jag förstår inte vad han menar. Jag såg honom ligga död i en bergskreva. Han skulle ha legat där nu, om jag inte hade varit. Hur kunde jag då låta honom resa?»
»Tycker också du, Nino, att jag är feg?» frågade hon. »Är jag vansläktad? Har jag ingen droppe romarblod i mina ådror?»
Nino såg upp på henne, där hon stod framför honom skön och stolt och trotsig. Han älskade henne, som han alltid hade gjort, och han såg framför sig hela sin framtid. Hon skulle aldrig bli gift, han skulle aldrig kunna lämna henne, och de skulle leva tillsammans livet igenom, hon som härskarinna, han som dräng. Den tid, som nu hade varit, då han nästan hade varit härskare, var inte mer. Hon skulle snart återtaga väldet.
»Säg mig, Nino,» frågade hon, »voro det gamla Roms kvinnor vilddjur? Tilläto de, att man berövade dem vad de älskade?»
Aldrig hade Nino insett så väl som just då vad som gjorde det nya
Italien olikt det gamla, men han tillslöt ögonen för alla historiens
vittnesbörd, ty han var på nytt bliven Teresas slav och träl och svarade,
som hon önskade, att i hennes ådror flöt romarblod, det ädlaste romarblod.
