Osynliga länkar / Author: Selma Lagerlöf Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Comments? |

Note: Selma Lagerlöf died in 1940, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Denna elektroniska utgåva är under framställning.

Normalt publicerar Projekt Runeberg inte ofärdigt råmaterial av det här slaget, men just nu i slutet av 1995 befinner vi oss i en speciell situation, som förklaras på vår nya framsida. Det är viktigt för oss att bevisa att vi före nyår gjort väsentliga förberedelser för publicering av verk med författare som dog 1926 - 1944.

@Elfte upplagan: Alb. Bonniers tryckeri 1922

*Titel 
                        Osynliga länkar

                              av
   
                        Selma Lagerlöf


          I elektronisk utgåva av Joakim Ragnvaldsson genom
                   P r o j e k t   R u n e b e r g




*JULGÄST

 JULGÄST

   EN AV DEM, som levde kavaljersliv på Ekeby, var den lille Ruster, som
kunde transponera noter och spela flöjt. Han var av låg härkomst och
fattig, utan hem och utan släkt. Det kom svåra tider för honom, då
kavaljersskaran skingrades.

   Han hade då inte längre häst och karriol, inte päls eller rodmålat
matsäcksskrin. Han måste färdas till fots från gård till gård och bar
sin packning inknuten i en blårandig bomullsnäsduk.  Rocken knäppte
han igen ända upp till hakan, så att ingen skulle behova veta hur det
var beställt med skjortan och västen, och i dess vida fickor forvarade
han sina dyrbaraste ägodelar: den isärskruvade flöjten, den platta
lomflaskan och notpennan.

    Hans yrke var att skriva av noter, och om allt hade varit som i de
gamla tiderna, skulle det inte ha fattats honom arbete. Men för varje
gångande år blev musiken mindre övad däruppe i Värmland.  Gitarren med
sitt murkna sidenband och sina nötta akruvar och det buckliga
valthornet med urblekta tofsar och snören flyttades upp på den
skräpiga vinden, och dammet lade sig tumstjockt över de långa,
järnbeslagna fiollådorna. Men ju mindre den lille Ruster fick att göra
med flojten och notpennan, desto mer måste han sköta om lomflaskan,
och till sist blev han rent försupen. Det var stor synd om den lille
Ruster.

   Än så länge blev han mottagen på herregårdarna som en gammal vän,
men det var jämmer, då han kom, och glädje, då han gick. Det luktade
snusk och brännvin om honom, och bara han hade fått ett par supar
eller en toddy, blev han oredig och berättade otrevliga historier. Han
var de gästfria gårdarnas plåga.

   En jul gick han till Lövdala, där Liljekrona, den store
fiolspelarn, hade sitt hem. Liljekrona hade också varit en av
Ekebykavaljererna, men efter majorskans död drog han till sin goda
gård Lövdala och förblev där. Nu kom Ruster till honom dagarna före
julaftonen, mitt i stöket, och begärde arbete. Liljekroaa gav honom
litet notskrivning att syssla med.

   »Du skulle hellre ha låtit honom gå genast,» sade hustrun, »nu drar
han nog ut så länge med detta, att vi måste behålla honom här över
julafton.»

   »Någonstans måste han ju vara,» svarade Liljekrona. Och han bjöd
Ruster på toddy och brännvin, höll honom sällskap och levde om hela
Ekebytiden med honom. Men han var förstämd och leddes vid honom, han
som alla de andra, fast han inte ville låta märka det, ty gammal
vänskap och gästfrihet voro honom heliga.

   I Liljekronas hem hade de nu i tre veckors tid rustat sig för att
taga emot julen. De hade levat i otrevnad och brådska, vakat sina ögon
röda vid talgljus och törstickor, frusit i boden vid köttsaltningen
och i brygghuset vid ölbrygden. Men såväl husfrun som tjänstfolket
hade underkastat sig det alltsammans utan knot, för de visste, att då
alla sysslor voro slutade och den heliga kvällen ingick, skulle en
ljuv förtrollning sänka sig över dem. Julen skulle verka, att skämt
och gyckel, rim och lustigheter skulle komma dem på tungan alldeles
utan ansträngning. Allas fötter skulle få lust att svinga i dans, och
ur minnets mörka vrår skulle danslekarnas ord och melodier komma fram,
fastan man alls inte kunde tro, att de funnos kvar där. Och så skulle
allesamman bliså goda, så goda.

   När nu Ruster kom, tyckte hela hushållet på Lovdala, att julen var
förstörd. Husfrun och de äldre barnen och de gamla trotjänarna voro
alla av samma mening. Ruster väckte hos dem en kvävande ångest. De
voro rädda för att när han och Liljekrona borjade tumla om i de gamla
minnena, så skulle konstnärsblodet flamma upp hos den store
fiolspelarn, och hans hem skulle förlora honom. Fordom hade han inte
länge kunnat stanna i hemmet.

   Ingen kan beskriva hur de nu älskade husbonden där på gården, sedan
de hade fått behålla honom hos sig ett par år. Han var mycket för sitt
hem, synnerligast om julen. Han hade inte plats i någon soffa eller
gungstol, utan på en hög, smal, glattsliten träbänk i spiselvrån. När
han hade kommit upp där, red han åstad på äventyr. Han for runtom
jorden, steg upp till stjärnorna och högre ändå. Han ömsom spelade och
talade, och allt husfolket samlades omkring honom och hörde på.  Hela
livet blev stolt och skönt, då denna enda själs rikedom överstrålade
det.

   Därför älskade de honom, såsom de älskade julen, glådjen,
vårsolen. Och när den lille Ruster kom, var deras julfrid förstord. De
hade arbetat fåfängt, om denne skulle komma att locka bort
husbonden. Det var orättfärdigt, att den suparen skulle sitta vid
julbordet i ett fromt hus och fördärva all julglädjen.

   På julaftonens förmiddag hade den lille Ruster sina noter
färdigskrivna, och han nämnde då några ord om att han borde ge sig av,
fast det naturligtvis var hans mening att stanna.

   Liljekrona hade blivit påverkad av den allmänna förstämningen och
sade därför helt tamt och matt, att det var väl bäst, att Ruster
stannade, där han var, julen över.

   Den lille Ruster var eldfängd och stolt. Han vred upp sina
mustascher och skakade det svarta artisthåret, som stod likt en mörk
sky over hans huvud. Vad menade Liljekrona? Skulle han stanna, därför
att han inte hade andra ställen att fara till? Å, tänk bara hur de
sutto och väntade på honom på de stora järnbruken i Bro socken!
Gästrummet var i ordning, välkomstbägaren fylld.  Han hade en sådan
brådska. Han visste bara inte till vem han skulle resa först.

   »Bevars väl,» svarade Liljekrona, »du skall nog
få fara.»

   Efter middagen lånade den lille Ruster häst och släde, päls och
fäll. Drängen från Lövdala skulle skjutsa honom till något ställe i
Bro och köra raskt undan, för det såg ut att bli yrväder.

   Ingen trodde, att han var väntad eller att det fanns ett enda
ställe i trakten, där han var välkommen. Men de ville så gärna bli av
med honom, att de fördolde detta för sig och läto honom fara. »Han har
själv velat det,» sade de. Och så tänkte de, att nu ville de vara
glada.

   Men då de vid femtiden samlades i salen för att dricka te och dansa
omkring julgranen, var Liljekrona tyst och förstämd. Han satte sig
inte på äventyrsbänken, han rörde inte vid te eller punsch, han mindes
ingen polska, fiolen var i olag. De, som kunde leka och dansa, finge
göra det utan honom.

   Då blev hustrun orolig, barnen blevo missnöjda, allt i hela huset
gick på tok. Det var den bedrövligaste julafton.

   Gröten skar sig, ljusen fräste, veden rykte, vinden rörde upp
yrväder och blåste bitter köld in i rummen. Drängen, som skjutsade
Ruster, kom inte hem. Hushållerskan grät, och pigorna grälade.

   Äntligen påminde sig Liljekrona, att ingen kärve hade blivit utsatt
åt sparvarna, och han klagade högt över alla kvinnorna omkring honom,
som övergåvo gammal sed och voro nymodiga och hjärtlösa. Men de
förstodo nog, att det, som pinade honom, var samvetskval över att han
hade låtit den lille Ruster resa bort från hans hem på själva
julaftonen.

   Bäst det var, gick han in i sitt rum, stängde dörren och borjade
spela, såsom han inte hade spelat, sedan han hade upphört att
vandra. Det var hat och hån, det var längtan ooh storm. »Ni tänkte
binda mig, men ni skall smida om edra fjättrar. Ni tänkte göra mig
småsinnad som ni själva. Men jag drar ut i det stora, i det fria.
Vardagsmänniskor, hemträlar, fånga mig, om det står i er makt!»

   Då hustrun hörde de tonerna, sade hon : »I morgon är han borta, om
inte Gud gör ett under.  Nu har vår ogästvänlighet framkallat just
det, som vi tänkte oss kunna undvika.»

   Emellertid reste den lille Ruster omkring i yrvädret. Han for från
den ena gården till den andra och frågade om där fanns arbete för
honom, men han blev ingenstädes mottagen. Man bjöd honom inte ens att
stiga ur släden. Somliga hade huset fullt av främmande, andra skulle
resa bort på själva juldagen. »Far till nästa granne!» sade de
allesamman.

   Han kunde väl få komma och förstöra ett par vardagars trevnad, men
inte julaftonens. Året hade endast en julafton, och åt den hade barnen
glatt sig hela hösten. Inte kunde man sätta den kärlen vid ett
julbord, där det fanns barn. Förr hade de gärna tagit emot honom, men
inte nu, sedan han hade blivit försupen. Var skulle man göra av den
fyren? Drängstugan var för simpel och gästrummet för fint.

   Sålunda fick den lille Ruster köra från gård till gård i det
piskande yrvädret. De våta mustascherna hängde slappa ned över munnen,
ögonen voro rödsprängda och töckniga, men brännvinet blåste bort ur
hans hjärna. Han började undra och förvåna sig. Var det möjligt, var
det möjligt, att ingen ville ta emot honom?

   Så såg han med ens sig själv. Han såg hur ömklig och förfallen han
var, och han begrep, att han var människorna förhatlig. »Det är förbi
med migõ tänkte han. »Det är förbi med notskrivningen, det är förbi
med flöjten. Ingen på jorden behöver mig, ingen har barmhärtighet med
mig.»

   Yrvädret snurrade och lekte, rev upp drivorna och vräkte ihop dem
igen, tog en snöpelare i famnen och dansade utåt fältet, lyfte en
flinga skyhögt och körde en annan ner i en grop. »Så är det, så är
det,» sade den lille Ruster, »medan man dansar och far, är det lek,
men när man skall ner i drivan, bäddas ner och gömmas, då är det
bedrövelse och sorg.» Men ner skulle de alla, och nu var det hans
tur. Tänk, att han nu var kommen till slutet!

   Han frågade inte mer efter vart drängen körde honom. Han tyckte,
att han åkte in i dödens land.

   Den lille Ruster brände inga gudar under den färden. Han förbannade
inte flöjtspelet eller kavaljerslivet, han tänkte inte, att det hade
varit bättre för honom, om han hade plöjt jorden eller sytt skor.  Men
däröver klagade han, att han nu var ett utspelat instrument, som
glädjen inte längre kunde använda.  Ingen anklagade han, ty han
visste, att då valthornet är sprucket och gitarren inte håller
stämning, så måste de bort. Han blev med ens en mycket ödmjuk man. Han
förstod, att det skulle bli slut med honom nu på julaftonen. Hungern
eller kölden skulle förgöra honom, ty han förstod ingenting, dugde
till ingenting och hade inga vänner.

   Då stannade släden, och med ens blev det ljust omkring honom, och
han hörde vänliga röster, och det var någon, som hjälpte honom in i
ett varmt rum, och någon, som hällde i honom varmt te.  Pälsen rycktes
av honom, och flera människor ropade, att han var välkommen, och varma
händer gnedo liv i hans valna fingrar.

   Han blev så yr i huvudet av allt detta, att han inte kom till sans
på väl en kvart. Han kunde omöjligt begripa, att han hade kommit åter
till Lövdala. Han hade alls inte varit medveten om att drängen hade
tröttnat på att fara omkring i yrvädret och vänt om hem.

   Inte heller förstod han varför han nu blev så väl mottagen i
Liljekronas hus. Han kunde inte veta, att Liljekronas hustru förstod
vilken tung färd han hade gjort denna julafton, då han hade blivit
avvisad vid varje port, där han hade klappat på. Hon hade fått ett så
stort medlidande med honom, att hon glömde sitt eget bekymmer.

   Liljekrona fortsatte med det vilda spelandet inne i sitt rum. Han
visste inte av, att Ruster var kommen. Denne satt emellertid i salen
med hustrun och barnen. Tjänstfolket, som också brutade vara där på
julaftonen, hade flytt ut i köket från ledsamheten inne hos
herrskapet.

   Husfrun dröjde inte att sätta Ruster till arbete.  »Ruster hör
väl,» sade hon, »att Liljekrona inte gör annat än spelar hela kvällen,
och jag skall se till dukningen och maten. Barnen äro rent övergivna.
Ruster får ta hand om de här två minsta.»

   Barn var det slags folk, som lille Ruster hade haft minst umgänge
med. Han hade varken råkat dem i Ravaljersflygeln eller i
soldattälten, varken på gästgivargårdar eller landsvägar. Han var
nästan blyg för dem och visste inte vad han skulle säga, som var fint
nog för dem.

   Han tog fram flöjten och lärde dem fingra på klaffar och hål. Det
var en fyraåring och en sexåring. De fingo sig en lektion på flöjt och
voro djupt intresserade av den. »Detta är A,» sade Ruster, »och detta
är C,» och så tog han tonerna.  Men de små ville veta vad det var för
A och C, som skulle spelas.

   Då tog Ruster fram notpapper och ritade ett par noter.

   »Nej,» sade de, »det är inte rätt.» Och de
sprungo åstad efter en abcbok.

   Då började lille Ruster förhöra dem alfabetet, De kunde och kunde
inte. Det var skralt med vetandet. Ruster blev ivrig, fick piltarna
upp på var sitt knä och började lära dem. Liljekronas hustru gick ut
och in och hörde på helt förvånad.  Det lät som en lek, och barnen
skrattade hela tiden, men lärde sig gjorde de.

   Ruster höll på en stund, men han var inte rätt närvarande vid det,
som han gjorde. Han välvde på de gamla tankarna ute ifrån
yrvädret. Detta var gott och behagligt, men för honom var det i alla
fall slut. Han var utsliten. Han skulle kastas bort.  Och rätt som det
var, slog han händerna för ansiktet och började gråta.

   Liljekronas hustru kom hastigt fram till honom.

   »Ruster,» sade hon, »jag kan förstå, att han tror, att allt är slut
för honom. Det går inte för honom med musiken, och han förstör sig med
brännvinet. Men det är inte slut än, Ruster.»

   »Jo,» snyftade den lille flöjtspelarn.

   »Ser han, att sitta så som i kväll med de små, det vore något för
honom, det. Om han ville lära barn läsa och skriva, så skulle han om
igen bli välkommen överallt. Det är inga ringare instrument detta att
spela på, Ruster, än flöjt och fiol. Se på dem, Ruster!»

   Hon ställde de två små framför honom, och han såg upp, blinkande,
som om han hade sett in i solen. Det var, som om hans små töckniga
ögon hade svårt att möta barnens, som voro stora, klara och oskyldiga.

   »Se på dem, Ruster!» uppmanade Liljekronas
hustru.

   »Jag törs inte,» sade Ruster, för det var honom
som en skärseld att genom de vackra barnaögonen
se in i de obefläckade själarnas skönhet.

   Då skrattade Liljekronas hustru högt och glatt.  »Så skall han få
vänja sig vid dem, Ruster. Han kan stanna i mitt hus som skolmästare
det här kret»

   Liljekrona hörde sin hustru skratta och kom ut ur sitt rum.

   »Vad står på?» sade han. »Vad står på?»

   »Ingenting annat» svarade hon, »än att Ruster har kommit igen och
att jag har statt honom till skolmästare för våra små pojkar.»

   Liljekrona blev alldeles häpen. »Törs du.» sade han, »vågar du? Har
han lovat att sluta upp- - -»

   »Nej,» sade hustrun, »Ruster har ingenting lovat. Men det blir
mycket han får taga sig i akt för, när han var dag skall se små barn i
ögonen. Om det inte hade varit jul, skulle jag väl inte ha vågat
detta, men när Vår Herre tordes sätta ett litet barn, som var hans
egen son, in bland oss syndare, så törs väl också jag låta mina små
barn försöka rädda en människa.»

   Liljekrona kunde alls inte tala, men det ryckte och slet i varenda
rynka i hans ansikte, såsom alltid, då han hörde något storslaget.

   Sedan kysste han sin hustru på handen så fromt som ett barn, som
ber om förlåtelse, och ropade högt: »Alla barnen ska komma och kyssa
mor gå hand!»

   Det gjorde de, och sedan hade de en god jul i Liljekronas hem.


*EN HISTORIA FRÅN HALSTANÄS

 EN HISTORIA FRÅN HALSTANÄS


   NÅGONSTÄDES UTMED VÄGEN låg förr i världen en gammal gård, som
kallades Halstanäs.  Den hade skogsbrynet alldeles bakom sig och var
lågbyggd med långa räckor av rödmålade hus.  Bredvid boningshuset stod
en stor hägg, som översållade det röda tegeltaket med svarta bär. En
vällingklocka med skärmtak hängde uppe över stallgaveln.

   Alldeles utanför köksdorren fanns ett duvslag med små nätta
balustrader vid flyghålen, på kontorsväggen hängde en ekorrbur, som
bestod av två små gröna hus och ett stort ståltrådshjul, och framför
den stora syrenhäcken stod en hel lång rad av barktäckta bikupor.

   Gården hade en damm, som var full av breda rudor och smärta
vattenödlor. Den hade en hundbur vid inkörsporten, den hade vita
grindar vid allén och vid trädgårdsgången och överallt, där en grind
hade kunnat anbringas.

   Den hade stora vindar med mörka vindskontor, som gömde urmodiga
officersfrackar och hundra åriga fruntimmershattar. Den hade stora
kistor, fyllda med silkesschalar och »brudgrannlåt», den hade gamla
klavér och violiner och gitarrer och fagotter.

   I byråar och skåp lågo handskrivna visor och gamla, gulnade brev,
på väggarna i förstugan hängde jaktgevär och stora pistoler och
skinnklädda jaktväskor, på golven lågo trasmattor, där spillror av
gamla satinklädningar voro sammanvävda med utnötta bomullsgardiner.

   Gården hade en stor förstukvist, där hundrovan sommar efter sommar
kröp uppför ett glest spjällgaller. Den hade stora, gula förstudörrar,
som stängdes med klinka och järnslå, den hade förstuga, som var strödd
med enris, den hade låga fönster med många små rutor och tunga
träluckor.

   En sommar kom gamle överste Beerencreutz resande till just denna
gård. Det lär nog ha varit något av åren närmast efter det, då han
hade flyttat från Ekeby. På den tiden var han inackorderad i en
bondgård i Svartsjö, och det var blott sällan han begav sig ut på
resor. Han hade karriolen och hästen i behåll, men de fingo merendels
vara i stillhet året om. Han sade alltid, att nu hade han blivit
gammal på allvar, och för gammalt folk passar det bäst att sitta
hemma.

   Beerencreutz hade också svårt att lämna det arbete, som han hade
företagit sig. Han höll på att väva mattor till sina två rum: stora,
mångfärgade mattor i rikt och underfullt utfunderade mönster.  Detta
tog honom en oändlighet av tid, framförallt därför att han hade sin
egen metod att väva på.  Han begagnade nämligen ingen vävstol, utan
spände ut garnet tvärsöver sitt ena rum, från vägg till vägg. Det
gjorde han, för att han skulle kunna överse hela mattan på en gång,
men att sedan smyga in väften och slå samman trådarna till en fast
mattväv, det var inget lätt arbete. Och så var det mönstret, som han
tänkte ut själv, och färgerna, som skulle passas samman. Det tog mer
tid för översten, än någon kunde tro.

Medan Beerencreutz arbetade på att få mönstret att gå ihop, och medan
han arbetade med skäl och inslag, satt han ofta och tänkte på Vår
Herre.  Han satt nog i en än större vävstol, han, och hade ett än
underfullare mönster att väva efter. Och översten förstod, att det
fick lov att vara både ljust och mörkt i den väven, för att den skulle
ta sig något ut. Men Beerencreutz kunde ibland sitta och fundera på
detta så länge, att han tyckte sig se hur hans liv och de människors
liv, som han hade känt och följt, bildade en liten del av Guds stora
väv, och han såg det stycket så tydligt utbrett for sig, att han kunde
se både konturer och färger. Och om man nu hade frågat Beerencreutz
riktigt noga, skulle han ha erkänt, att han vävde in sitt eget och
sina vänners liv i mattan i en ringa efterlikning av det, som han
menade, att han hade sett framställt i Guds vävstol.

   Men så upptagen översten var, brukade han ändå göra en tur till
några gamla gästvänner varje år strax efter midsommar. Han tyckte av
gammalt bäst om att resa genom landet vid denna tid, då klövern ännu
doftade på ängarna, och då blåa och gula midsommarblomster blommade
utmed vägkanterna i två långa, obrutna linjer.

   Detta år hade översten knappast hunnit ut på stora landsvägen,
förrän han mötte sin gamle vän fänrik von Örneclou. Och fänriken, som
året om var ute på resor och kände alla gårdar i Värmland, gav honom
ett gott råd. »Far till Halstanäs och hälsa på fanjunkar Vestblad!»
sade han till översten. »Jag vill säga bror, att jag inte vet en gård
i hela landet, där jag trivs bättre.»

   »Vad är det för en Vestblad bror talar om?» sade översten. »Bror
kan inte mena den galna fanjunkarn, som majorskan körde på porten.»

   »Just den menar jag,» sade fänriken, »men Vestblad är inte den han
var förr. Han har blivit gift med en fin fröken, med ett riktigt
durabelt fruntimmer, som har gjort folk av honom. Det var en särdeles
oväntad tur och lycka for Vestblad, att en så utmärkt dam blev kär i
honom.  Hon var väl inte så ung just, men ung är inte Vestblad
heller. Kära bror bör fara till Halstanäs och skåda kärlekens
underverk.»

   Och så for översten till Halstanäs för att se om Orneclou hade
talat sanning. Han hade nog ibland undrat vad det hade blivit av
Vestblad. I ungdomen hade denne farit fram så vilt, att inte en gång
majorskan på Ekeby hade kunnat ha fördrag med honom. Hon hade inte
kunnat tåla honom på Ekeby mer än ett par år, sedan hade hon nödgats
driva bort honom. Vestblad hade varit så djupt för fallen, att en
kavaljer knappast hade velat umgås med honom. Och nu påstod Örneclou,
att han ägde en gård och var gift med ett framstående fruntimmer!

   Så reste översten fram till Halstanäs och såg då vid första
ögonkastet, att det var en riktig gammal herrgård. Han behöve bara se
björkallén med alla de inskurna namnen och de höga, utgrenade
träden. Han hade aldrig sett sådana björkar annat än på gamla,
ansenliga ställen.

   Översten körde sakta in på gården, och för varje ögonblick blev han
allt nöjdare. Där funnos lindhäckar av den riktiga sorten, så täta,
att man kunde gå ovanpå dem, och där funnos ett par terrasser med
stentrappsteg, som hade legat där så länge, att de halvt hade grävt
sig ned i jorden.

   Då översten for förbi dammen, såg han rudornas mörka ryggar skymta
i det gulaktiga vattnet.  Duvorna flögo upp från vägen med smällande
vingslag, ekorren stannade sitt hjul, bandhunden låg stilla med nosen
på frambenen, viftade och småmorrade på samma gång.

   Alldeles bredvid förstukvisten såg översten en myrstack, där
myrorna gingo ostörda i sina ärenden fram och åter, åter och fram. Han
såg på blomlisten i gräskanten. Där växte alla de gamla sorterna:
narcissa och vintergröna och morgonstjärna och taklök. Men uppe i
gräsvallen växte små, vita bellis, som hade blivit så gamla på orten,
att de sådde sig själva och voro hållna som ogräs.

   Beerencreutz upprepade det för sig själv. Detta var verkligen en
riktig herregård, här hade visserligen både växter och djur och
människor den allra största trevnad.

   Då han äntligen körde upp till förstugudörren, blev han mottagen så
väl, smn han kunde önska, och så snart han hade borstat av sig
resdammet, blev han förd till bords. Och han bjöds på god, riklig,
gammaldags mat, och till efterrätt fick han struvor, sådana som hans
mor brukade bjuda honom, då han kom hem från skolan om julen, och som
han aldrig förr hade ätit maken till någonstans i världen.

   Och Beerencreutz lade med förvåning märke till fanjunkar
Vestblad. Där såg han honom gå omkring stilla och nöjd med lång pipa i
munnen och rökmössa på huvudet. Han hade en gammal vardagsrock, som
han hade svårt för att krypa ur, då han skulle göra sig fin till
middagen. Detta var den enda kvarleva av gammal vildman, som
Beerencreutz såg hos honom. Han gick och skötte arbetsfolk, räknade
dagsverken, såg efter hur det växte på åker och äng, plockade en ros
till sin fru, då han gick genom trädgården, och varken svor eller
spottade.

   Men mest förvånad blev översten, då han såg, att den gamle
fanjunkar Vestblad förde böcker.  Han tog in översten på kontoret och
visade honom stora böcker med röda skinnryggar. Och dem förde han
själv. Han linjerade upp dem med rött bläck och svart bläck, textade
konton och namn och skrev upp allt ända till ett brevporto.

   Men fanjunkare Vestblads fru, som var en född fröken, kallade
Beerencreutz för kusin, och de kammo snart att räkna släkt med
varandra och talade om alla släktingar. Och till sist fick
Beerencreutz sådant förtroende för fru Vestblad, att han rådgjorde med
henne om mattväven.

   Det var given sak, att Beerencreutz skulle stanna över natten. Han
blev bäddad i bred sparlakanssäng på ett helt lass bolstrar i det
bästa gästrummet till höger i förstugan, alldeles bredvid
sängkammaren.

   Översten somnade gott, så snart han hade kommit i säng, men frampå
natten vaknade han.  Han steg då genast ur bädden och gick och
skruvade luckorna från fönstret.

   Han hade utsikt åt trädgårdssidan, och nu såg han i den ljusa
sommarnatten alla gårdens gamla äppelträd, som stodo knotiga med
maskstungna blad och med otaliga stöttor under de murkna grenarna. Han
såg den stora vildapeln, där man till hösten skulle kunna skörda hela
tunnor av oätbar frukt. Han såg jordgubbarna, som just hade börjat
rodna under de täta tuvorna.

   Översten stod och såg på det, som om han inte hade råd att
sova. Utanför sitt fönster hemma i bondgården hade han en stenig
skogsbacke med ett par enbuskar. Det var inte utan, att en sådan man
som Beerencreutz kände sig mera hemmastadd bland klippta häckar och
blommande rosor.

   När man ser en trädgård en stilla natt, får man ofta en känsla av
att den inte kan vara äkta och verklig. Den kan vara så stilla, att
man snarast kan tycka sig vara pA en teater, man tror, att träden äro
målade och rosorna hopklistrade av papper. Och något sådant var det
också, som översten kände, bäst han stod där. »Det kan inte vara
möjligt,» tänkte han, »att allt detta är riktigt.  Det är väl en dum
dröm.»

   Men så föllo sakta ett par rosenblad till marken från den stora
törnrosbusken, som stod alldeles utanför fönstret, och då kände han
åter, att allt var äkta. Allt var äkta och riktigt, dag som natt var
det samma frid och belåtenhet över alltsamman.

   Då han åter gick och lade sig, lät han fönsterluckorna stå
öppna. Han låg i sin högbäddade säng och såg gång på gång ut på
rosenbusken.  Det var inte ord för vad den behagade honom.  Han tyckte
nog, att det var märkvärdigt, att en sådan en som Vestblad skulle ha
ett sådant paradisbarn utanför sitt fönster.

   Ju mer översten tänkte på Vestblad, ju mer förvånade det honom, att
den fålen hade hamnat i ett sådant stall.

   Det hade inte varit mycket med honom på den tiden, då han hade
blivit bortkörd från Ekeby. Det hade inte varit lätt att förutse, att
han skulle bli en stadgad och förmögen man.

   Översten låg och småskrattade och undrade om Vestblad numera kom
ihåg hur han brukade roa sig förr i världen, då han bodde på Ekeby.
Så snart det kom en riktigt mörk och ruskig natt hade han brukat
smörja in sig med fosfor, sätta sig upp på en svart häst och rida bort
över bruksbackarna, där smeder och mjölnare hade sina bostäder. Och om
då någon gammal kvinna händelsevis hade tittat ut och sett en ryttare
spränga förbi, lysande av blåvitt ljus, så hade hon skyndat sig att
stänga både lucka och spjäll och sagt, att i natt var det bäst att väl
läsa sina böner, för nu var den onde själv ute på själajakt.

   Åja, åja, att skrämma enfaldigt folk på det där sättet, det var det
mången, som roade sig med förr i tiden. Men Vestblad drev skämtet
längre än någon annan, som översten hade hört talas om.

   Det hade dött en gammal rotegumma i Viksta, som var ett torp under
Ekeby. Och Vestblad råkade att få veta det, och likaså fick han veta,
att liket var utflyttat och inburet i en lada. Då det blev natt, tog
Vestblad på sig eldkläderna, besteg den svarta hästen och red bort i
sporrsträck.  Och folk på torpet, som hade varit uppe och ute, hade
sett en eldryttare rida upp till ladan, där liket låg, kretsa omkring
den tre gånger och så försvinna in genom porten. Man hade också sett
ryttaren komma ut, återigen kretsa tre gånger om huset och så
försvinna.

   Men på morgonen, när man kom till ladan för att se till liket, hade
det varit borta. Och då trodde man, att den lede fienden hade
bemäktigat sig den döda och fört bort henne, och härmed hade man låtit
sig nöja.

   Men ett par veckor senare fann man liket uppkastat på höskullen
inne i ladan, och så blev det stort bråk om saken. Då spanade man ut
vem eldryttaren var, och bönderna lade sig på lur för Vestblad för att
få ge honom en minnesbeta, och majorskan ville inte se honom mer vid
sitt bord och i sitt hus, utan fyllde hans matsäcksskrin och bad honom
draga annorstädes hän.

   Och Vestblad for ut i världen, han, och gjorde sin lycka.

   Med ens erfor nu översten något helt besynnerligt. Det var nästan
något i den vägen, som om han skulle börja bli rädd. Hade just aldrig
förr riktigt tänkt på hur otäck den där historien var. Hade nog
skrattat åt den till och med. Det var ju inte vanligt, att man tog sig
så mycket av vad som hände en gammal rotekäring. Men Gud sig förbarme,
så rasande man skulle ha blivit, om någon hade gjort så mot ens egen
mor.

   Det kom som en kvävande känsla över översten. Han andades med
svårighet. Det stod skrämmande styggt för honom det där, som Vestblad
hade gjort. Det blev till en riktig mara för honom. Han var rädd för
att han skulle få se den döda gumman komma fram bakom sängen.  Han
tyckte, att hon måste finnas här i närheten.

   Och från rummets fyra hörn ljöd det till översten med en förfärande
visshet: »Detta förlåter inte Gud. Detta har aldrig Gud glömt.»

   Översten slöt ögonen, men då såg han med ens framför sig Guds stora
vävstol, där väven var vävd av människoöden. Och han tyckte sig se den
ruta, som var fanjunkar Vestblads, och såg den omgiven av mörker på
tre sidor. Och han insåg, han, som förstod sig på vävning och mönster,
att den fjärde sidan också måste beläggas med mörker. Det gick inte an
annorlunda, eljest bleve väven förfelad.

   Kallsvetten bröt fram i pannan på honom.  Han tyckte, att han
skådade ned på det obevekligaste och hårdaste i hela världen. Han såg
hur det öde, som en människa hade skapat sig i sitt flydda liv,
förföljde henne. Och det var detta, som en och annan tänkte att man
skulle kunna komma ifrån!

   Komma ifrån, komma ifrån! Allt var upptecknat och uppritat, och den
ena färgen och figuren framtvingade den andra, och allt blev så, som
det måste bli.

   Överste Beerencreutz satte sig med ens rätt upp i sängen, han ville
se ut på blommor och rosor och tänka pA att kanske ändå Vår Herre
kunde glömma.

   Då, i samma stund som Beerencreutz satte sig upp i sängen, öppnades
sängkammardörren, och en främmande karl stack in huvudet och nickade
till översten.

   Det var så ljust, att översten såg mannen alldeles tydligt. Det var
sannerligen det fulaste ansikte han någonsin hade sett. Han hade grå
grisögon och intryckt näsa och ett tunt och borstigt skägg.  Inte
kunde han säga, att mannen var lik ett djur, för djur äro oftast
vackra. Men han hade ändå något djuriskt över sig. Hans underkäk var
framskjuten, hakan var tjock, och hans panna försvann alldeles under
det lurviga håret.

   Han nickade åt översten tre gånger, och mellan var nickning flinade
han till med ett brett grin.  Så sträckte han fram en hand, som var
röd av blod, och visade den liksom triumferande.

   Ända hittills hade översten suttit stilla i ett slags förlamning,
men nu rusade han upp och var framme vid dörren i två steg. Men när
han kom dit, så var karlen borta och dörren stängd.

   Översten ämnade just ropa och bulta, då det föll honom in, att
dörren måste vara reglad från hans sida, såsom han själv hade gjort
det på kvälilen.  Och när han undersökte den, var det så, och den hade
ingalunda varit öppnad.

   Och det kom som ett slags blygsel över översten, att han på sina
gamla dar hade börjat se spöken. Han gick och lade sig utan vidare.

   Då natten äntligen var över och frukosten äten, var översten än mer
skamsen över sig själv.  Han hade skrämt upp sig så, att han både hade
darrat och kallsvettats. Han nämnde inte ett ord om hela historien.

   Men fram på dagen voro Vestblad och han ute på en vandring kring
ägorna. Och då de nu råkade gå förbi en arbetare, som stod och skar
upp torv ur ett dike, kände Beerencreutz igen honom. Det var mannen,
som han hade sett på natten. Han kände igen honom drag för drag.

   »Kära bror, den mannen skulle jag inte behålla i min tjänst en dag
längre,» sade Beerencreutz, då de hade gått ett stycke.

   Och nu berättade han Vestblad vad han hade sett under natten. »Jag
berättar detta endast och allenast, för att bror skall låta varna sig
och driva bort denna människan ur sin tjänst,» sade han.

   Men Vestblad ville inte, han ville inte driva bort just den
arbetaren. Och då Beerencreutz blev allt enträgnare, erkände han till
sist, att han inte ville göra den mannen något, därför att han var son
till en rotekäring, som hade dött på Viksta nära Ekeby. »Bror minns
nog historien,» tillade han.

   »Är det så, då skulle jag hellre fara till världens ända än leva en
dag i närheten av den mannen,» sade Beerencreutz.

   Och en timme därefter reste översten. Han hade råkat i sådant
vredesmod över att inte hans varning blev åtlydd, att han inte ville
stanna längre.

   »Här sker en olycka, innan jag kommer hit igen,» sade översten till
Vestblad, då han tog farväl.

 - - - -

   Nästa år vid samma tid gjorde sig översten redo att fara till
Halstanäs. Men innan han kom fram, fick han höra hemska nyheter
därifrån. Just precis ett år efter den natten, då han hade legat där,
hade fanjunkare Vestblad och hans hustru blivit mördade inne i sin
sängkammare av en bland sina torpare, en man med tjock tjurhals och
intryckt näsa och grisögon.



*DEN FÖRSTE I FÖRSTE ÅR NITTONHUNDRA

 DEN FÖRSTE I FÖRSTE ÅR NITTONHUNDRA

   DET VAR NYÅRSMORGONEN år nittonhundra. Klockan var nära nio, men i Svartsjö
socken i Värmland var det ännu nästan mörkt. Solen
hade inte hunnit upp över de långa, låga skogsåsarna.

   Just då klockan slog, öppnades dörren till prästgården, och prästen
kom ut för att gå till kyrkan.  Men då han hade gått utför trappan,
stannade han för att invänta någon. Han var en ung och otålig man, han
stod och trampade upp och ned i snön som en ivrig häst.

   Äntligen syntes hustrun i dörren. Hon blev förvånad över att han
hade givit sig tid att vänta på henne. »Det var snällt, att du
väntade,» sade hon. -- »Nej,» svarade mannen och smålog, »det var inte
snällt. Det var något, som jag ville tala med dig om.»

   Klockorna i Svartsjö kyrka började ringa, då han sade detta. Han
gick närmare hustrun och frågade henne om hon kunde höra, att just nu
ringde klockorna i Lövvik på andra sidan om sjön och i Bro däruppe i
norr?

   »Det är vackert med all denna klockklangen,» sade prästen. -- »Ja,»
sade hon, »ja, det är det.» -- »Har du tänkt på att i natt ha de ringt
in det nya året i varenda kyrka i hela Värmland?  De stora malmgapen
ha ropat ut i den mörka vinternatten likaväl från de små
Finnmarkskapellen som från Karlstads domkyrkotorn.» -- »Ja,» sade hon
återigen, »det har jag också tänkt på.»

   »Men det är inte nog med Värmland,» sade prästen. »Kyrkklockor ha
dånat i natt över hela Sverige, ja, över en god del av jorden.» --
»Ja, det ha de väl,» sade prästfrun och undrade vad det var, som
mannen ville komma till.

   »Det nya året, som föddes i natt, har ännu knappast varit med om
annat än klockringning,» fortfor prästen. »Det låg i början och
vaggade uppe i skyn litet bortkommet och yrvaket och kunde inte för
det djupa mörkrets skull se vart det var kommet. Så möttes det av
klockklangen, som trängde upp till det, stark och fulltonig från de
stora städerna, där kyrkorna stå nära varandra, svagare och liksom
rörande entonig från de små glesa lantkyrkorna.

   »Detta låg jag och tänkte på i dag på morgonen, sedan vi hade
kommit hem från midnattsbönen, sade mannen. »Du sade något, då vi
gingo hem från kyrkan, som gjorde, att jag inte kunde sova.»

   Hustrun visste strax vad han menade. På hemvägen hade de kommit att
tala om den gamla låsta och förseglade kistan, som magister Eberhard
Berggren för en åttio år sedan hade satt ned i Svartsjö kyrka, med
föreskrift att den inte skulle få öppnas förrän nyårsdagen år
nittonhundra. Hustrun hade sagt, att hon fann det orätt, att den nu
skulle bli framtagen och öppnad. Varenda människa visste ju, att
kistan inte innehöll annat än otrosskrifter och gudsförsmädelse.

   Prästen hade menat, att då socknen en gång hade åtagit sig vården
om kistan och lovat uppfylla magister Eberhards vilja, kunde man inte
underlåta att öppna den. Ingen visste ju heller riktigt vad som fanns
i den.

   »Jag har hört, att gubben Eberhard var en gudsförnekare,» hade
hustrun svarat. -- Ja, det hade ju prästen också hört. -- »Vore jag
som du,» envisades prästfrun, »skulle jag utverka, att församlingen
beslöte att låta kistan stå, som den står.» -- »Nej, men hustru,»
inföll då prästen, »vill du inbilla mig, att du tror, att den där
gamla Ekebykavaljeren kan vara i stånd att rubba en enda människa i
hennes gudstro?»

   Prästfrun hade medgivit, att hon inte trodde, att skrifterna voro
farliga, men hon tyckte, att det var styggt, att de skulle dragas fram
i ljuset genom en kristen präst och hans församling. Det var något
anstötligt däri. Mannen kunde väl åtminstone föreslå sockenborna, att
kistan finge vara oöppnad.

   »Men det är död mans vilja,» hade prästen svarat, och då hustrun
hade sett, att de inte kunde bli eniga, hade hon tegat.

   Då nu hennes man sade, att hennes ord hade hållit honom vaken på
morgonen, blev hon glad och frågade genast om han hade gått över till
hennes mening.

   »Det får bero på något, som jag nu skall fråga dig om.» -- »Ja,
inte blir det jag, som ger dig lov att öppna den där kistan.» Prästen
skrattade åt henne. -- »Det skall du inte vara så viss på,» sade han.

   »Jag vaknade mycket tidigt,» fortfor prästen och drog genast eld på
en tändsticka. »Klockan slog tre, och det första jag tänkte på var,
att adertonhundratalet hade gått till ända i natt, och att vi nu
skrevo nittonhundra. I och med detsamma kom jag att tänka på
klockklangen, som fyllde natten, och på det nyfödda året, som låg och
lyssnade. Som jag låg där i halvsömn, såg jag tydligt för mig, att det
gamla året hade blivit bränt på bål någonstans borta i östern, och det
nya året hade krupit fram ur askan och brett ut sina vingar och farit
åstad att taga världen i besittning. Nu ligger det och vaggar i
klockklangen från Palestinas kloster och kyrkor, tänkte jag.

   »Det behöver alls inte röra vingarna, tänkte jag vidare, det bara
håller dem utspända, och så komma ljudvågorna och ta fatt i det och
gunga det från ett land till ett annat. Det ligger bara och vaggar och
gungar. I mörkret vet det inte alls vart det tar vägen. Allt, vad det
förnimmer, är klockklang och så kanhända kyrkosång, orgeltoner och
trampet från dem, som vandra till midnattsbönen.

   »Det nya året kommer allt att tycka, att det är en helig jord, som
det far fram över, tänkte jag, och jag kände mig rörd, där jag låg. Nu
har det vaggats fram över Sankt Peterskyrkan i Rom, och sedan har det
gungats över Alperna uppåt Tyskland. Längre fram på dagen skall det
komma svävande ända upp till oss.

   »Men då jag tänkte så, blev jag fullt vaken, för nu kommo dina ord
igen till mig. Om alltså det nya året skulle komma svävande över
Värmland och Svartsjö, skulle det här få se en präst och hans
församling, som öppna kistan med otrosskrifterna. Och jag tyckte, att
det var synd, att det skulle få vara med om något sådant efter allt
det vackra, som det hade upplevat förut. I Rom hos katolikerna hade
det sett påven öppna »den heliga dörren» och inviga jubelåret, och
häruppe i norden skulle det se oss öppna det lås, som stängde till om
tviviet och förnekelsen. 'Det nya året får dåliga tankar om oss,' sade
jag. 'Det kan rakt inte gå an att öppna den där kistan.'»

   »Ser du det! Jag visste, att du skulle komma att övergå på min
sida,» sade prästfrun.

   »Det var inte långt ifrån,» sade prästen, »men genast stod det för
mig hur ogörligt det var att handla mot en död mans vilja. Det var
ogörligt det ena som det andra, både att öppna och låta bli att
öppna. Och så började jag undra om det inte fanns någon utväg. Bara
man tänker tillräckligt på en sak, brukar man till sist kunna fundera
ut vad som är rätt att göra. Jag låg och grubblade i ett par
timmar. Jag tänkte igenom allt vad jag visste om magister Eberhard
Berggren för att kunna bli klok på vad han hade lagt ner i den där
kistan.»

   »Fann du så reda på det?»

   »Jag tror nog, att jag fann ut det, men jag vill också höra din
tanke.» -- »Den vet du redan,» sade hustrun envist.

   »Du skall inte säga detta så säkert,» sade prästen, »du skall först
försöka att tänka dig in i saken.  Du skall försöka sätta dig in i
magister Eberhards tankar. Så gjorde jag nu på morgonen. Om du nu vore
en gammal man, sade jag till mig själv, om du vore magister Eberhard
Berggren, en gammal lärd man, som inte trodde på Gud! Jag försökte
inbilla mig, att jag hade tillbringat hela mitt liv vid skrivbordet,
tänkande, skrivande utan avbrott.  Jag tänkte mig, att jag hade suttit
år efter år i en vrå i kavaljersflygeln på Ekeby med böcker och papper
omkring mig, och liv och skämt, sång och spel hade brusat genom
rummet, men jag hade suttit knarrig och tyst bakom en mur av böcker
och arbetat.

   »Och så tänkte jag mig vidare, att efter många, oändligt många och
långa år var jag äntligen färdig med mitt arbete. Då hade jag offrat
det alla mitt livs krafter. Jag hade blivit gammal och trött, och på
sista tiden hade jag också börjat bli sjuklig. Jag hade ibland känt
brännande smärtor i högra sidan, i trakten av levern, fastän jag inte
gett mig tid att fråga efter dem. Men jag skulle nog inte tänka på vad
verket hade kostat mig, jag skulle bara ha varit lycklig över att ha
det färdigt.

   »Jag skulle också förstås vara viss om att det var alldeles
fulländat, att ingenting fattades. Alla andra filosofer hade blivit
överbevisade om någon lucka i tankegången, men sådant skulle inte
kunna hända mig. Jag hade hittat på min egen filosofi, och den var
alldeles utan brist. Den var säker och fast, från grunden och upp till
tornspiran.

   »Ja, jag försökte tänka mig än vidare in i saken,» fortfor
prästen. »Om jag nu hade min bok färdig, vad skulle jag då göra med
den? Det skulle ju vara det allra enklaste att genast skicka den till
tryckeriet, men om jag vore en sådan där gammal man, skulle jag säkert
betänka mig. Jag skulle betänka mig just därför, att jag så väl
visste, att så snart min filosofi bleve känd, så kunde ingen motstå
den. Alla människor skulle då på en gång upphöra att tro på Gud, och
hoppet om evigt liv skulle de likaledes mista. Och jag måste ju säga
mig, att detta skulle komma att kännas som en stor olycka för en hel
mängd av dem, som jag kände och älskade. Människorna äro svaga, skulle
jag säga till mig själv, de kunna inte tåla sanningen. Och så
småningom skulle jag komma därhän, att jag beslöte mig för att gömma
undan min bok och inte låta den komma i dagen förrän någon tid efter
min död. Om jag gömde undan den ända till år nittonhundra, borde väl
ett nytt släkte ha kommit, som bättre kunde tåla sanningens ljus. Jag
tror inte, att det skulle vara omöjligt, att jag fattade ett dylikt
beslut, om jag vore en sådan där gammal man,» sade prästen och såg
vädjande på hustrun.

   »Ånej,» svarade hon, »det skulle nog inte vara omöjligt.»

   »Jag låg där i mörkret och tyckte mig helt och fullt leva hans
liv,» återtog prästen. »Var skulle jag nu för det första kunna
deponera manuskriptet? Jag skulle inte kunna förvara det i någon
herrgårdsbyggnad. De voro alla av trä, förr eller senare skulle de
brinna upp, och då vore mitt arbete förlorat. Och om jag satte ner det
i en källare, skulle kanhända fukten förstöra det lika grundligt, som
någonsin elden kunde ha gjort.

   »Nej, det enda säkra förvaringsrum, som jag skulle kunna tänka mig,
vore väl en av kyrkorna i Bro eller Svartsjö, som voro uppförda av
sten. Nu vill jag säga, att om jag vore en sådan där gammal hednisk
människa, skulle jag känna en viss motvilja vid att sätta ner mitt
arbete i en kyrka. Men jag skulle väl snart trösta mig därmed, att då
jag så säkert visste, att ingen Gud fanns, så kunde jag ju lika gärna
sätta ner mitt arbete i en kyrka som i varje annan byggnad.

   »Ja, jag skulle nog räkna det som en stor högtid den dagen, då jag
hade fått allting klart, så att jag kunde sätta min stora
dokumentkista i släden och köra ner till Svartsjö med den. För jag
tänker, att om jag vore en sådan där gammal omtänksam man, skulle jag
hellre förvara min kista i Svartsjö än i Bro, därför att komministern
i Svartsjö var en vida medgörligare man än prosten i Bro. Jo,
sannerligen skulle jag inte vara glad de» vinterdagen, då jag för lätt
före och en god häst åkte i väg från Ekeby. Om jag än de senaste
dagarna hade känt av de där inre smärtorna, så är jag säker om att en
dag som denna skulle de ha varit alldeles försvunna. Jag skulle endast
och allenast sitta och tänka på vilken verkan det skulle ha, då min
bok en gång kom ut i världen, och hur berömt mitt namn skulle bli då
på en gång. Genom hela år nittonhundra skulle människorna inte tala om
någon annan än Eberhard Berggren.

   »Men fastän jag hade så stolta tankar, då jag åkte framåt vägen, så
skulle jag dock lägga märke till en vandringsman, som gick vid
vägkanten med ränsel på ryggen och ett stort pressjärn i handen.  Och
jag skulle säga till mig själv: 'Se där går den där lustiga skräddar
Lilje! Det är synd om honom att gå med ränsel och pressjärn. Jag skall
fråga honom om han inte vill åka en bit här i min släde.'

   »Och nu föreställer jag mig, att sedan skräddar Lilje hade lagt ner
pressjärnet och ränseln i släden och ställt sig själv på meden, så
skulle han och jag snart komma i samspråk.

   »Skräddar Lilje skulle fråga vart jag ämnade mig med den där vackra
kistan, och jag skulle inte kunna låta bli att berätta honom vad som
fanns i den. 'Ser han, Lilje,' skulle jag väl då säga, 'den här kistan
innehåller hela den där boken, som jag har skrivit, och nu reser jag
ner till Svartsjö kyrka med den och sätter ner den där. Vi ska låsa
och försegla kistan, prästen och jag, och ingen skall få öppna. den
förrän år nittonhundra.'

   »Men nu skulle jag lägga märke till att Lilje höll sig tyst nästan
hela tiden, och han brukade eljest inte kunna tiga en minut i
sänder. Och detta skulle göra mig så förvånad, att jag till sist
skulle fråga: 'Hur är det fatt med honom, Lilje, vad är det han tänker
på?' Och ser du, hustru, om då Lilje svarade, att han bara stod och
undrade om han tordes be mig om en sak, så skulle jag genast ge honom
lov att tala ut.

   »Troligtvis skulle jag inte höra mycket på Liljes historia just då,
men efteråt skulle jag ändå kunna påminna mig vartenda ord av den. Jag
skulle minnas, att Lilje hade talat om, att han för ett par dar sedan
hade råkat på en landstrykare, just som denne låg och dog vid
vägkanten. Den karlen hade bett Lilje ta i förvar ett litet paket, som
han räckte honom. Han hade uppdragit åt honom att gömma det
någonstans, där ingen kunde finna det. Han fick inte förstöra det. Om
han bleve så gammal, att alla, som nu levde, vore döda, skulle han få
öppna det, eljest skulle han anförtro åt någon annan att förvara
det. Och Lilje hade inte haft hjärta att neka en döende hans sista
önskan, utan hade tagit emot paketet.

   »Nå, om nu Lilje hade berättat mig allt detta, så skulle jag
naturligtvis ha sagt: 'Det är bra, Lilje, jag förstår vart han vill
komma. Han skall få gömma paketet här i min kista.'

   »Och så skulle jag ha stannat hästen och öppnat kistan, och vi
skulle ha stoppat ner Liljes paket.  Jag skulle ha fäst så liten vikt
vid det, att jag knappt skulle ha brytt mig om att betrakta det, men
efteråt skulle jag nog mången gång ha sett det för mina ögon. Det var
ett blått konvolut utan adress eller skrivet ord. Det såg ut att
innehålla papper, men eljest kunde man inte på något sätt gissa sig
till vad det kunde gömma för hemligheter.

   »Ja,» sade prästen, »nu på morgonen tänkte jag mig in i att det
hade varit helt naturligt, om allt hade gått till pA så sätt. Och jag
tänkte mig också in i att sedan Lilje hade stigit ur släden vid en
korsväg, så skulle jag forstås inte alls ha tänkt mer på honom, utan
bara suttit och gått igenom min bok i tankarna ännu en sista gång, och
då skulle jag ha funnit, att allt uti den var felfritt och fulländat
och att inte ett ord fanns att ändra.

   »Ja, om jag hade varit i Eberhard Berggrens kläder, skulle jag ha
varit i samma goda humör också efter framkomsten till Svartsjö, och
medan kistan låstes och förseglades. Men om prästen i Svartsjö då hade
sagt något sådant, som att det här ju lätt kunde göras om igen, ifall
jag skulle komma att ångra mig, så hade jag kanske svarat litet
häftigt, därför att det skulle ha retat mig, att han trodde, att jag
inte noga hade övertänkt vad jag hade gjort. Nej, bror, här kommer
ingen ånger i fråga, hade jag nog svarat, men det lovar jag, att om
brors Gud kan tvinga mig att öppna den här kistan, skall jag förstöra
allt, vad jag har skrivit emot honom.

   »Och om då prästen i Svartsjö hade förmanat mig att inte utmana
den, som var starkare än jag, så skulle jag ha svarat, att jag bara
utmanade den, som inte fanns till annat än i människors inbillning.

   »Tror du inte, att jag skulle ha svarat alldeles så, om jag hade
varit magister Eberhard?» frågade prästen och såg än en gång vädjande
på hustrun.

   »Åjo,» svarade hustrun och retades med honom, »det tror jag
visst. Du håller ju på att bli alldeles lik gubben Eberhard.»

   »Ja, det är just detta det gäller,» sade prästen.  »Man måste
alldeles vara som ett med den man skall bedöma. Eljest kan man inte
komma till någon klarhet.

   »Och tror du nu inte,» fortfor han, »tror inte du, som känner mig,
att om jag hade varit Eberhard Berggren, skulle jag ha känt mig djupt
olycklig i samma stund, som jag satte mig i släden för att resa
tillbaka till Ekeby? Tror du inte, att jag skulle ha känt en alldeles
förfärlig saknad efter mitt arbete?  Trots det, att jag nog skulle ha
tyckt, att det var gott att vara färdig, skulle jag ha blivit
ytterligt nedslagen? Och tror du inte, att det skulle ha kommit en
plötslig ålderdom över mig, och att sjukdomen, som jag allt hittills
har mäktat kväva med min vilja, nu skulle ha ansatt mig så svårt, att
jag knappast hade förmått hålla mig uppe, tills jag hade kommit hem?
Inte sant, tror du inte, att det skulle ha gått så?»

    »Jag kan ju inte riktigt veta vad jag skall tro,» sade hustrun,
»men jag tänker nog, att du skulle ha saknat ditt arbete.»

   »Ja,» sade prästen, »jag föreställde mig allt detta nu på
morgonen. Jag förstod, att jag inte bara skulle ha saknat min bok,
utan jag skulle också ha blivit fruktansvärt sjuk. Det onda skulle ha
brutit in över mig med förfärlig kraft, därför att en sådan där gammal
man, som jag var, inte nu mer hade något, varmed han kunde hålla det
tillbaka, intet, som han måste leva för, intet, alls intet annat att
göra än att ligga och vänta på att få dö.

   »Du skall komma ihåg, att på den tiden fanns ingen läkare här på
orten, men någon klok gumma skulle väl bli tillkallad, och hon skulle
känna igen sjukdomen och säga, att det var kräfta. Och märkvärdigt nog
skulle detta nästan räknas som en lycka, för i de dagarna troddes det
visst inte, att den sjukdomen ovillkorligen måste föra till döden.
Och detta berodde på att det fanns en gammal familj, Amnerus hette den
visst, som ägde ett recept, som botade för kräfta. Det ansågs som en
stor skatt, det hölls alldeles utomordentligt hemligt och gick som ett
fideikommiss inom släkten.

   »Och nu förstår du väl, hustru, att om jag vore en gammal sjuk man,
skulle jag passa på första dag, då jag vore så bra, att jag kunde
sitta i en släde för att resa till de där människorna Amnerus, som
ägde receptet, och visste bot för de förfärliga plågorna.

   »Nu tänker jag mig således, ser du, hustru, att jag kommer resande
till herrskapet Amnerus. De bodde djupt inne i en skog. Där funnos
inga ägor, ingen trädgård, utan skogen stod alldeles inpå huset. Och
människorna voro små och ljusskygga med gammaldagskläder och tunna,
pipande röster.

   »Jag tänker, att jag genast skulle lägga märke till huru förskrämda
de sågo ut, då de fingo se mig. Jag skulle allt undra varför de
tycktes vilja springa sin väg, då jag framförde mitt ärende. Men det
skulle snart bli min tur att bli rädd, jag skulle snart få höra, att
anledningen till deras förskräckelse var den, att de inte mer hade det
där receptet. Ja, vad tror du, hustru, att en sjuk stackare skulle
känna, då han finge höra, att det där receptet hade stulits från dem
av en dräng, som hade varit i deras tjänst och fattat agg till dem?
Vad skulle en dödssjuk, som hade väntat lindring och förbättring,
tänka, då de drogo ut lönnlådan i chiffonjén, där de hade brukat
förvara receptet, och visade, att den var tom? Se, den var tom, de
hade inte mer någon makt över sjukdomen.

   »Naturligtvis skulle den sjuke fråga dem om de inte kände till den
där blandningen så väl, att de kunde laga till den utan recept. Men
detta skulle inte hjälpa honom. Det var ingen, som kände till
läkemedlet, för saken hade hållits så förfärligt hemlig, att endast en
i sänder hade fått syssla med den. Och den av systrarna, som hade
skött tilllagningen av läkemedlet, hade dött, dagen innan eljest hade
det ju ingen skada varit. Men var tjuven nu fanns, det visste de
inte. Det hade varit en försupen och vildsint karl, han hade kanske
redan omkommit i något slagsmål. De visste bara en sak säkert, och det
var, att det var han, som hade tagit receptet. Han hade visat pigorna
ett blått konvolut, innan han hade rymt, och skrutit med att
husbondfolket nog skulle komma att sakna honom.

   »Och nu vet jag säkert och visst, att om jag hade varit en sådan
där sjuk, gammal man, skulle jag, då jag hade fått höra detta om det
blå konvolutet, inte ha frågat ett ord vidare, bara gått ut ur rummet
och satt mig i åkdonet och farit min väg.

   »Ja, bara rest min väg, du hustru, för att få vara ensam och tänka
igenom saken med mig själv.  Det där blå konvolutet, det där blå
konvolutet, jag skulle naturligtvis genast begripa var det fanns.  Och
det var jag, som hade sagt endast några få dagar förut: 'Om brors Gud
kan förmå mig öppna den där kistan så -- -- 'Nej, det kunde inte
åtkommas, det där receptet, med mindre än att hela livsarbetet måste
tillintetgöras. Men det var i det där arbetet, som Eberhard Berggren
levde i ungdom och klarhet, det, som eljest i världen fanns kvar av
honom, var bara en utlevad gubbe. I forna dagar hade Eberhard Berggren
aktat sitt arbete högre än glädje och lust och kärlek. Och så skulle
jag väl knyta mina nävar och tänka

   Prästen kom tätt inpå hustrun. »Du, som känner mig, vad tror du,
att jag skulle besluta, om jag vore en sådan. där gammal man? Tänk på
att jag förvisso tror, att min bok är den bästa och visaste bok, som
någonsin har skrivits, och tänk på att jag tror, att receptet ofelbart
kan göra mig frisk! Säg, hur du tror att jag skulle ha handlat!»

   »Nog tror jag, att du skulle ha valt att dö för din bok,» sade
hustrun.

   »Ja,» sade prästen, »just så. Nog skulle jag ha knutit näven och
tänkt, att jag ju inte nödvändigt behövde det där receptet, jag kunde
ju dö. Och tror du också, att jag skulle ha hållit fast vid min
föresats?»

   »Jag vet inte,» sade prästfrun, »jag känner dig inte nog. Om det
endast hade varit döden, men nu var det ju också plågor.»

   »Jag skulle ha kämpat manligen,» sade prästen, »och de första
dagarna skulle sjukdomen till och med ha vikit en smula, därför att
jag hade fattat ett så fast beslut att låta den göra sitt värsta. Men
om någon vecka skulle den falla över mig med en ny kraft, och på nytt
skulle jag bli nerbäddad uppe i kavaljersflygeln och ligga där ensam
hela långa dagen och kämpa med smärtorna.

   »Men jag tror nog, att om jag vore en sådan där gammal orubblig
man, skulle jag stundom alldeles mot min vilja få den föreställningen,
att jag kämpade mot Gud. Jag skulle ha visat bort tanken.  Jag skulle
ha tänkt, att jag inte kunde kämpa med den, som inte fanns till. Det
var bara en enkel tillfällighet, skulle jag säga, att jag mötte Lilje
med receptet. Det var ingalunda någon styrande försyn, som sände honom
i min väg. Det finns ingen försyn, så att den kan ingenting sända.

   »Men gång på gång skulle jag komma på mig med att jag låg och
tvistade med Vår Herre. 'Kanske somliga skulle anse det som mildhet
och nåd,' skulle jag säga till honom, 'att du har låtit mig få reda på
var det stulna receptet är till finnandes. Tjuven kunde ju lika gärna
ha förstört det. Du vill väl, att jag skall räkna det som en synnerlig
nåd, att det kom i Liljes händer. Men jag önskar, att det hade blivit
förstört. Jag räknar det inte som en nåd, att jag vet var det
finns. Jag anser det -- -- ' Ja, och så skulle jag på nytt påminna
mig, att jag alldeles säkert hade bevisat i min bok, att det inte
fanns någon Gud, och avbryta tvisten.

   »Jag tänker, att det måtte ha varit en stor frestelse, en förfärlig
frestelse för den gamle sjuke magister Eberhard. Bara ett ord till
prästen i Svartsjö, och så hade han haft botemedlet i sin hand!  Tror
du inte, att plågorna kändes mångdubbelt svårare för denna frestelses
skull? Det var ett förfärligt pris det gällde, men den, som är riktigt
sjuk, frågar väl inte efter något annat än hälsan.

   »Men i alla fall, om det hade varit jag, nog skulle jag ha försökt
att härda ut, nog skulle jag ha försökt att visa Gud och människor vad
mannakraft förmår.

   »Men värst skulle det ha varit en dag, då skräddar Lilje kom till
gården. Då skulle plågorna ha blivit så svåra, att jag varje timme
kunde vänta min död. Och då skulle nog den tanken ha kommit för mig,
att jag måste säga någon vad som fanns i det blå konvolutet. Jag
skulle plötsligen ha blivit skrämd av den tanken, att jag gjorde en
stor orätt mot mina medmänniskor, om jag inte bekände var det utmärkta
läkemedlet fanns. Jag kunde ju ordna om det så, att det bleve
framtaget efter min död.  Då var det inte jag, som hade öppnat kistan,
då kunde ju mitt arbete få ligga kvar orubbat.

   »Jag skulle nog tänka på att det vore säkrast att skriva ned
hemligheten och inte låta någon få ta kännedom om skriften förrän
efter min död, men ser du, hustru, det skulle väl inte ha varit så
lätt att föra pennan för en dödssjuk, som led svåra plågor av varje
den minsta rörelse.

   »Och till sist hade jag väl kallat in Lilje och anförtrott honom
hemligheten och befallt honom att lämna det stulna konvolutet åter
till ägarna.  Men på samma gång skulle jag alldeles ha förbjudit honom
att taga upp det ur kistan förrän efter min död. Först sedan jag väl
vore nerbäddad på kyrkogården, skulle han gå och tala med
Svartsjöprästen.

   »Du kan vara viss om att så fort som jag hade talat vid Lilje,
skulle jag ångra mig. Inte kunde jag lita på en sådan karl. Det var
klart, att jag fick lov att säga någon var receptet fanns, men jag
skulle ha skrivit. Jag skulle inte ha låtit någon veta om det förrän
efter min död.

   »Och mitt under detta skulle jag ligga med ett tyst, hemligt hopp,
att Lilje skulle vara mig olydig.

   »Någon dag senare skulle jag lägga märke till något eget,
hemlighetsfullt hos kvinnan, som skötte mig. Jag skulle se, att det
var något särskilt glatt och högtidligt över henne, då hon kom in till
mig rned en varm dryck. Jag skulle bli rädd, och jag skulle viska till
mig själv: 'Akta dig, drick inte! Det här kostar dig hela ditt livs
arbete.'

   »Men inte förty, ser du, hustru, skulle jag nog sträcka upp huvudet
och dricka, och för var droppe, som flöt in över mina läppar, skulle
jag känna lindring. Jag skulle vilja skjuta bägaren ifrån mig, då den
var halvtömd, men jag skulle inte kunna.  Och när jag hade tömt den,
skulle jag på en gång känna mig helt frisk, och jag skulle gråta av
glädje.

   »Nu skall jag säga dig hur det vidare skulle ha gått med mig, om
jag hade varit gubben Eberhard.  iUästa dag hade nog plågorna kommit
tillbaka, och då skulle jag återigen ha druckit av den där drycken.
Smärtorna skulle ha domnat av och vaknat till liv med små mellanrum,
men på tredje dagen skulle de ha varit helt borta. Och jag skulle nog
veta vad det var för en dryck man hade givit mig, jag skulle nog
förstå, att jag hade lidit nederlag, men jag skulle vara alltför
lycklig att fråga efter det.

   »Så skulle jag gå uppe igen och känna mig alldeles frisk. Men jag
skulle nog akta mig att fråga någon varifrån den drycken kom, som
botade mig. Och jag tror visserligen inte heller, att någon skulle
säga mig, att kistan hade blivit öppnad och receptet uttaget. Ingen
skulle säga det, men jag skulle veta det i alla fall. Jag skulle åka
ner till Svartsjö och se på kistan, och den skulle stå låst och
förseglad inne i kyrkan, men jag skulle i alla fall veta, att den hade
varit öppnad. Och så -- -- »

   »Skulle du då anse dig tvungen att förstöra din bok?» frågade
prästfrun.  »Jag tror nog, att jag skulle försöka att finna smyghål
och undanflykter, men jag skulle inte kunna neka till att om jag ville
vara en ordhållig man, så måste jag förstöra min bok.»

   »Och skulle du också göra det?»

   »Ja, vad tror du? Tänk nu riktigt på vad den där boken betydde för
mig! Förstördes den, så förstördes också mitt namn och min
berömmelse.»

   Prästfrun såg upp på sin man med en varm blick. »Jo, du förstörde
den,» sade hon, »du förstörde den!»

   »Tack!» sade prästen.

   Han gick tyst en stund.

   »Nå, men vad tänker du nu om kistan?» frågade hustrun.

   »Jag tänker, att det inte är farligt att öppna den.  Du har nu
svarat på min fråga så, som jag önskade.»

   »Du och magister Eberhard äro inte samma person,» sade hustrun.

   »Kära vän,» sade prästen, »vi veta ju, att gubben Eberhard gick
igenom allt det, som jag nu har talat om, och att man måste öppna
kistan för att ta fram receptet, som botade honom. Men vi få inte tro,
att magister Eberhard var en sämre man än vem som helst av oss. Det är
min fasta tro, sedan jag nu har tänkt igenom saken, att han i all
hemlighet har tagit ut manuskriptet ur kistan, och att den stora
otrosboken för länge länge sedan är förstörd.»

   »Men kistan står där ju med alla sina sigill.»

   »Ja, ser du,» sade prästen småleende, »alltför mycket får du väl
inte begära av en gammal filosof.  Du kan inte begära av honom, att
han skulle låta alla människor veta, att han hade blivit tvungen att
ge vika. Jag tror nog, att det naturligaste var, att han lät kistan i
alla fall stå kvar, som den stod. Han kunde väl inte tåla, att varenda
gammal bekant skulle komma över honom och säga, att nu måtte han väl
vara omvänd och tro på Gud.»

   Hustrun funderade en smula över detta, och så sade hon: »Ja, vi få
snart se, för nu ämnar du visst öppna den där kistan.»

   »Ja, nu öppnar jag den med glatt mod,» sade prästen.

   Och om det unga året hade legat och svävat i skyarna över Svartsjö
kyrka, så där framemot middagstiden på nyårsdagen år nittonhundra, då
hade det fått se prästen och socknens förnämligaste män stå samlade
kring en skön, gammal mosaikkista, som, då den högtidligen öppnades,
befanns innehålla några packor gamla rättegångshandlingar och
tidningar.

   Men av gudsförnekande, himlastormande filosofi -- inte en rad.



*DE FÅGELFRIE

  DE FÅGELFRIE
   
   EN BONDE, som hade mördat en munk, flydde till skogs och dömdes
fredlös. Han fann före sig i vildmarken en annan fredlös man, en
fiskare från de yttersta skären, som hade blivit anklagad för att ha
stulit ett sillnät. Dessa båda slogo sig samman, bodde i en jordkula,
satte ut snaror, skäftade pilar, bakade bröd på en gråstenshäll och
vakade över varandras liv. Bonden gick aldrig ur skogen, men fiskaren,
som inte hade begått ett så avskyvärt brott, lade stundom över
skuldran bördor av fällda djur och smög sig ned bland människorna. Då
fick han i utbyte mot svart tjäder och blåglänsande orre, mot långörad
hare och finlemmat rådjur mjölk och smör, pilspetsar och kläder. Detta
satte de fredlöse i stånd att uppehålla livet.

Kulan, där de bodde, var grävd i en backsluttning. Breda hällar och
taggiga slånbuskar skyddade ingången. På taket stod en risig gran.
Vid dess rot var jordkulans vindfång. Den uppstigande röken silades
genom trädets täta, barrfyllda grenar och försvann omärklig i rymden.
Männen brukade färdas till och från sin bostad, vadande i skogsbäcken,
som sprang upp under bergssluttningen. Ingen sökte de fredlöses spår
under det lustigt porlande vattnet.

   I förstone hade de blivit jagade som vilddjur.  Bönderna samlades
som till skall på björn eller varg. Skogen omringades av
bågskyttar. Spjutbärare gingo in där och lämnade ingen mörk klyfta,
intet risigt snår outforskade. Medan det larmande drevet gick fram
över skogen, lågo dc fredlöse i sin mörka håla, andlöst lyssnande,
flämtande av förfäran. Härmed höll fiskaren ut en hel dag, men han,
som hade mördat, jagades av outhärdlig ångest ut i det fria, där han
kunde se sin fiende. Då blev han upptäckt och jagad, men detta tycktes
honom sjufalt bättre än att ligga stilla i maktlös overksamhet. Han
flydde undan sina jägare, åkte utför bråddjup, hoppade över strömmar,
klättrade uppåt lodräta bergväggar. All fördold kraft och färdighet
inom honom framlockades av farans eggelse. Hans kropp blev spänstig
som en stålfjäder, foten sprang inte miste, handen släppte inte fäste,
öga och öra uppfattade dubbelt så skarpt som fordom. Han förstod vad
löven viskade och stenarna varnade. Då han hade klättrat över en
brant, vände han sig mot förföljarna, sändande dem speglosor i bitande
rim. Då de vinande spjuten väste, grep han dem blixtsnabbt och sände
dem ned mot fienderna. Då han trängde fram mellan piskande grenar,
sjöng någon inom honom en äredikt om hans färd.

   Där löpte den kala bergsryggen fram genom skogen, och ensam på dess
brant stod den skyhöga furan. Den brunröda stammen var bar, men i den
grenrika toppen vaggade rovfågelsnästet. Så överdådigt modig var,nu
den flyende, att han steg dit upp, medan förföljarna sökte honom på de
skogiga sluttningarna. Där satt han i trädtoppen, vridande nacken av
hökungarna, medan jakten drog fram djupt under honom. Hökhanne och
hökhona sköto hämndlystna ned mot rövaren. De fladdrade framför hans
ansikte, riktade näbbarna mot hans ögon, slogo honom med vingarna och
klöste med klorna upp blodstrimmor i hans väderbitna hy. Han kämpade
skrattande mot dem. Stående upprätt bredvid nästet, högg han efter dem
med sin vassa kniv och glömde i lekens lust livsfaran och
förföljarna. Då han fick tid att se efter dessa, hade de dragit åt
annat håll. Ingen hade tänkt på att söka jaktbytet på den kala
bergsryggen.  Ingen hade lyft ögonen mot skyarna för att se honom öva
pojkstreck och sömngångarbragder, medan hans liv var i den yttersta
nöd.

   Mannen skalv till, då han fann sig räddad.  Med darrande händer
grep han efter stöd, hisnande mätte han den höjd, dit han hade
klättrat. Och stönande av ängslan att falla, rädd för fåglarna, rädd
för att bli sedd, rädd för allt, gled han utför stammen. Han lade sig
ned på berget för att inte synas och släpade sig fram över dess
hällar, tills småskogen skylde honom. Då gömde han sig under
unggranarnas hoptrasslade grenar. Svag och maktlös sjönk han ned på
mossan. En ensam man skulle ha kunnat fånga honom.

           *  *  *

   Tord var fiskarens namn. Han var inte mer än sexton år gammal, men
stark och djärv. Han hade redan levat ett år i skogen.

   Bonden hette Berg, med tillnamnet Rese. Han var den längsta och
starkaste man, som fanns i häradet, och därtill skön och välväxt. Han
var bred över skuldrorna och smärt om livet. Hans händer voro så
välbildade, som om han aldrig hade prövat på hårt arbete. Håret var
brunt och ansiktet ljuslätt. Sedan han hade vistats någon tid i
skogen, fick han i allt ett fruktansvärdare utseende än förut. Hans
blickar blevo vassa, ögonbrynen växte buskiga, och de muskler, som
rynkade dem, lågo fingertjocka framme vid näsroten. Det framträdde
tydligare än förr hur den övre delen av hans panna sköt ut över den
nedre. Läpparna slötos nu fastare än fordom, hela ansiktet blev
magrare, gropen vid tinningen blev mycket djup, och de väldiga
käkbenen framträdde märkbarare. Hans kropp blev mindre fyllig, men
dess muskler knöto sig järnhårda. Håret grånade hastigt.

   Denne man kunde den unge Tord inte se sig mätt på. Något så skönt
och väldigt hade han aldrig förr skådat. För hans inbillning stod han
hög som skogen, stark som bränningen. Han tjänade honom som en
husbonde och dyrkade honom som en gud. Det föll sig naturligt, att
Tord skulle bära jaktspjuten, släpa hem villebrådet, hämta vatten och
göra upp eld. Berg Rese tog emot alla hans tjänster, men sade honom
nästan aldrig ett vänligt ord. Han föraktade honom, därför att han var
en tjuv.

   De fredlöse förde inte ett rövare- eller stigmansliv, utan närde
sig av jakt och fiske. Om inte Berg Rese hade mördat en helig man,
skulle bönderna snart ha upphört att förfölja honom och lämnat honom i
fred uppe bland fjällen. Men nu fruktade de stor ofärd för bygden,
därför att den, som hade burit händer på Guds tjinare, ännu gick
ostraffad. Då Tord kom ned till dalen med villebråd, bjödo de honom
stora ägodelar och förlåtelse för hans eget brott, om han ville visa
dem vägen till Berg Reses håla, så att de skulle kunna ta denne, medan
han sov. Men gossen nekade alltid, och om någon ville smyga efter
honom uppåt skogen, förde han denne så slugt på villospår, att han
uppgav förföljandet.

   En gång sporde honom Berg om inte bönderna ville locka honom till
förräderi, och då han hörde vad de bjödo honom i lön, sade han
hånfullt, att Tord vore dum, som inte antoge ett sådant tillbud.

   Tord såg då upp på honom med en blick, vars make Berg Rese aldrig
förr hade sett. Inte hade någon fager kvinna i hans ungdom, inte hade
hans hustru eller barn sett så på honom. »Du är min herre, min
självvalde härskare,» sade blicken. »Vet då, att du får slå mig och
skymfa mig hur du vill. Jag är ändock trogen.»

   Berg Rese gav sedan mera akt på gossen och märkte, att han var
modig att handla, men blyg att tala. För döden hade han ingen fasa. Då
sjöarna nyss hade frusit eller då kärren stodo som farligast om våren,
då gungflyn doldes under rikt blommande ängsull och hjortron, tog han
helst sin väg över dessa. Det syntes vara ett behov för honom att
utsätta sig för faror liksom till ersättning för de stormar och fasor
på havet, som han inte mer hade att möta. Om natten var han rädd i
skogen, och även mittpå dagen kunde de mörkaste snåren eller en
kullvräkt furas vitt utsträckta rötter skrämma honom. Men då Berg Rese
frågade honom om detta, var han för blyg att ens svara.

   Tord brukade inte sova på den långt framme i kulan nära elden
uppförda sängplatsen, som gjordes mjuk av mossa oeh varm av fällar,
utan han kröp var natt, sedan Berg hade somnat, fram till ingången och
låg där på en stenhäll. Berg upptäckte detta, och fastän han väl
förstod skälet, frågade han vad det skulle betyda. Tord förklarade det
inte för honom. För att slippa frågor låg han inte vid dörren på två
nätter, men sedan återtog han vaktposten.

   En natt, då yrsnön rök omkring skogstopparna och virvlade in i de
mest stormtäta snår, sökte sig de yrande snöfjunen in i de fredlöses
kula. Tord, som låg strax inom den av hällar stängda ingången, var
nedbäddad under en smältande driva, då han vaknade om morgonen.  Några
dagar senare blev han sjuk. Lungorna väste, och då de vidgade sig för
att intaga luft, erfor han sönderslitande smärtor. Han höll sig uppe,
så länge krafterna räckte, men då han en kväll lutade sig ned för att
blåsa på elden, föll han omkull och blev liggande.

   Berg Rese kom fram till honom och bad honom gå till sin bädd. Tord
stönade av smärta och mäktade inte resa sig. Berg stack då armarna
under honom och lyfte honom dit. Men han kände det, som om han hade
tagit i en slemmig orm, han hade på tungan en smak, som om han hade
ätit det oheliga hästköttet, så lett var det för honom att röra vid
denne usle tjuv.

   Han lade sin egen stora björnfäll över honom och gav honom
vatten. Mer kunde han inte göra.  Det blev inte heller farligt. Tord
blev snart frisk.  Men därigenom att Berg måste göra hans sysslor och
vara hans tjänare, hade de kommit varandra närmare. Tord vågade tala
till honom, då han om kvällarna satt och slöjdade pilskaft inne i
kulan.

   »Du är av god ätt, Berg,» sade Tord. »De rikaste i dalen äro dina
fränder. Dina ättmän ha tjänat hos konungar och stritt i deras
sköldborg.»

   »Oftast ha de kämpat i upprorsflockarna och gjort konungarna all
skada,» genmälde Berg Rese.

   »Dina fäder gjorde stora gillen om julen, och så gjorde också du,
då du satt på din gård. Hundrade män och kvinnor kunna finna
bänkplatser i din stora stuga, som var byggd, redan innan Sankt Olov
döpte här i Viken. Du ägde gammaldags silverkärl och stora
dryckeshorn, som gingo från man till man, fyllda med mjöd.»

   Åter måste Berg Rese se på gossen. Han satt uppe, med benen
hängande utom bädden och huvudet vilande mot händerna, med vilka han
på samma gång höll undan den vilda hårmassan, som ville ramla ned över
hans ögon. Ansiktet hade blivit blekt och fint under sjukdomens
härjning. I ögonen lyste ännu febern. Han smålog åt de bilder han
framtrollade för sig: åt den smyckade stugan, åt silverkärlen, åt de
festklädda gästerna och åt Berg Rese, sittande i högsätet i sina
fäders sal. Bonden tänkte, att ingen ännu hade sett på honom med
sådana av beundran lysande ögon eller funnit honom så härlig, iförd
festkläderna, som den där gossen fann honom i den slitna skinndräkten.

   Han blev både rörd och retad. Denne usle tjuven hade ingen rätt att
beundra honom.

   »Gavs det då inga gillen i ditt hem?» sporde han.

   Tord skrattade. »Där ute på skäret, hos far och mor! Far är ju
vrakplundrare och mor är en häxa. Till oss vill ingen komma.»

   »Är mor din en häxa?»

   »Det är hon,» svarade Tord alldeles obesvärad.  »I stormigt väder
rider hon på en säl ut mot de skepp, som störtvågorna spola över, och
de, som då vräkas i havet, bli hennes.»

   »Vad skall hon med dem?» frågade Berg.

   »Å, en häxa behöver alltid lik. Hon kokar väl salvor av dem, eller
kanske hon äter dem. I månskensnätter sitter hon ute i bränningen, där
den går som vitast, och skummet sprutar över henne. De säga, att hon
sitter och letar efter förlista barns fingrar och ögon.»

   »Det där är styggt,» sade Berg.

   Gossen svarade med oändlig tillförsikt: »Det vore styggt för andra,
men inte för häxor. De måste göra så.»

   Berg Rese fann, att här stötte han på ett nytt sätt att betrakta
världen och tingen.

   »Måste också tjuvar stjäla, liksom häxor måste trolla?» frågade han
skarpt.

   »Ja visst,» svarade gossen, »var oeh en måste göra vad han är
bestämd till.» Men så tillade han med ett inbundet leende: »Det finns
också tjuvar, som aldrig ha stulit.»

   »Säg du ut vad du menar!» sade Berg.

   Gossen fortfor med sitt hemlighetsfulla leende, stolt över att vara
en olöslig gåta. »Det är som att tala om fåglar, som inte flyga, det
att tala om tjuvar, som inte stjäla.»

   Berg Rese gjorde sig dum för att få veta något. »Ingen kan väl
kallas för tjuv utan att ha stulit,» sade han.

   »Nenej, män,» sade gossen och knep ihop munnen som för att hålla
orden instängda. »Än om någon hade en far, som stule?» framkaatade han
om en stund.

   »Gods oeh gård ärver man,» gentog Berg Rese, »men tjuvnamn bär
ingen, som inte själv har förvärvat det.»

   Tord skrattade stilla. »Än om någon har en mor, som tigger och ber
en att ta fars brott på sig? Än om någon så lurar bödeln på hans
arbete och flyr till skogs? Än om någon blir dömd fredlös för ett
fisknäts skull, som han aldrig har sett?»

   Berg Rese slog knytnäven i stenbordet. Han var vred. Där hade denne
fagre ungersven gått och kastat bort hela sitt liv. Inte kärlek, inte
ägodelar, inte anseende bland män kunde han vinna efter detta. Den
usla omsorgen om mat och kläder var allt, som återstod honom. Och den
dåren hade låtit honom, Berg Rese, gå här och förakta en oskyldig. Han
bannade honom med stränga ord, men Tord blev inte ens så pass rädd,
som det sjuka barnet blir för modern, då hon bannar det, därför att
det har förkylt sig genom att vada i vårbäcken.

          *  *  *
   På ett av de breda, skogbevuxna fjällen låg en mörk tjärn. Den var
fyrkantig med så raka stränder och så skarpa hörn, som om den hade
blivit grävd av människor. På tre sidor omgavs den av branta
bergväggar, vid vilka granarna klängde sig fast med armstjocka
rötter. Runtom tjärnen, där jordtorvan så småningom hade blivit
bortsköljd, stodo dess rötter upp ur vattnet, nakna och krokiga och
underbart vridna om varann. Det var en oändlig massa ormar, som på en
gång hade velat kräla upp ur tjärnen, men trasslat ihop sig och blivit
stående. Eller det var en mängd mörknade skelett efter drunknade
jättar, som tjärnen hade velat vräka upp på land. Armar och ben krökte
sig om varandra, de långa fingrarna grävde sig ned i själva klippan
efter fäste, de ofantliga revbenen bildade valvbågar, som uppburo
uråldriga träd.  Det hade dock hänt, att de järnarmar, de stålhårda
jättefingrar, varmed granarna höllo sig fast, givit vika, och av en
väldig nordan hade en gran förts i en vid båge från bergskammen ned i
tjärnen. Med toppen före hade den trängt djupt ned i den dyiga bottnen
och blivit sittande. Nu hade fiskynglet en god tillflyktsort mellan
dess grenar, men roten stack upp ovan vattnet, liknande ett mångarmat
vidunder, och dess svarta rotgrenar bidrogo att göra tjärnen stygg och
skrämmande.

   På tjärnens fjärde sida sänkte sig bergen. Där
förde en liten skummande ström bort dess vatten.  Innan denna ström
kunde finna den enda möjliga vägen, måste den söka sig fram mellan
stenar och tuvor och kom så att bilda en liten värld av öar, somliga
blott en tuva stora, andra bärande ett tjogtal träd.

   Här, varest de kringstående bergen inte skymde
bort all sol, trivdes även lövträd. Här stodo törstiga, grågröna alar
och glattbladiga pilar. Björken var där, liksom den kommer tillstädes
överallt, där det gäller att tränga undan barrskogen, och häggen och
rönnen, de två, som pläga kanta skogsängarna, fyllande dem med doft
och bekransande dem med fägring.

   Här åt utloppet till fanns också en manshög
vass-skog, som förorsakade, att solljuset föll grönt över vattnet,
såsom det faller över mossan i den riktiga skogen. I vassen funnos
öppna platser, små, runda dammar, och där flöto näckrosor. De höga
stråna sågo med milt allvar ned på dessa ömtåliga skönheter, som
misslynta förvarade sina vita blad och gula ståndare inom läderhårda
överdrag, så snart solen inte ville visa sig.

   En solskensdag kommo de fredlöse till denna
tjärn för att meta. De vadade ut till ett par stora stenar inne i
vass-skogen och sutto där och kastade ut agn för de stora,
grönstrimmiga gäddor, som stodo och sovo i vattenbrynet.

   Dessa män, som ständigt färdades ute i skog
och fjäll, hade, utan att de själva visste det, kommit in under
naturmakternas välde lika mycket som växter och djur. I solsken blevo
de öppenhjärtiga och modiga, men om kvällen, så snart solen hade
försvunnit, blevo de tysta, och natten, som förekom dem mycket större
och väldigare än dagen, gjorde dem ängsligt maktlösa. Nu försatte dem
det gröna ljuset, som föll in mellan vassen och färgade vattnet i
guldstrimmigt brunt och svartgrönt, i ett slags
underverksstämning. All utsikt var stängd. Stundom vaggade vassen för
en omärklig vind, stråna rasslade, och de långa, bandlika bladen
fladdrade mot deras ansikten. De sutto i gråa skinndräkter på de gråa
stenarna.  Skiftningarna i skinnet härmade den vittrade, lavklädda
stenens skiftningar. Var och en såg kamraten i hans tystnad och
orörlighet förbytt till en stenbild. Men inne i vassen gingo
jättefiskar med regnbågsfärgade ryggar. Då männen kastade ut krokarna
och sågo vågringarna fortplantas inne bland vassen, var det, som om
rörelsen skulle bli starkare och starkare, till dess de märkte, att
den inte blott berodde av deras kast. Ett sjörå, till hälften en
människa, till hälften en glimmande fisk, låg och sov i
vattenbrynet. Hon låg på rygg med hela kroppen under vatten. Vågen
smög sig så nära efter kroppen, att de inte förr hade märkt henne. Det
var hennes andedrag, som inte tilläto vågorna att stanna. Men det var
ingenting underligt i att hon låg där, och då hon nästa ögonblick var
borta, visste de inte rätt om hon hlott hade varit en synvilla.

   Det gröna ljuset trängde genom ögonen in i
hjärnan som ett blitt rus. Männen sutto och stirrade med förslöade
tankar, seende inne bland vassen syner, som de inte vågade anförtro
varandra.  Fångsten blev dålig. Dagen var ägnad åt drömmar och
uppenbarelser.

   Det hördes årslag inne i vassen, och de
sprutto upp som ur en sömn. Nästa ögonblick visade sig en ekstock,
tung, urholkad utan all konstfärdighet, mossgrodd i alla sprickor och
med åror smala som käppar. En ung flicka, som hade hämtat näckrosor,
rodde den. Hon hade mörkbrunt hår, samlat i stora flätor, och stora
mörka ögon, eljest var hon egendomligt blek. Men hennes blekhet
skiftade i skärt och inte i grått. Kinderna hade ingen högre färg än
det övriga ansiktet, knappt nog hade läpparna det. Hon bar vit
linnetröja och ett läderskärp med guldspänne.  Kjorteln var blå med
röd fåll. Hon rodde tätt förbi de fredlöse utan att se dem. De höllo
sig andlöst stilla, dock inte av fruktan för att bli sedda, utan blott
för att riktigt väl kunna se henne. Så snart hon var borta, blevo de
liksom förvandlade från stenbilder till människor. De sågo leende på
varandra.

   »Hon var vit som näckrosorna,» sade den
ene. »Hon var mörkögd som vattnet därborta under granrötterna.»

   De voro så uppspelta, att de hade velat skratta,
riktigt skratta, som det aldrig förr hade skrattats vid den tjärnen,
så att bergväggarna hade dånat av ekon och granarnas rötter hade
lossnat av skräck.

   »Tyckte du hon var vacker?» frågade Berg Rese.
»Å, jag vet inte, jag såg henne så kort.  Kanske hon var det.»

   »Du tordes nog inte se på henne. Du tänkte
väl, att det var sjöjungfrun.» Och åter skakades de av samma orimliga
munterhet.

       *  *  *

   Tord hade en gång som barn sett en drunknad
man. Han hade funnit liket påstranden vid ljus dag och inte alls
blivit rädd, men om natten hade han drömt förfärliga drömmar. Han såg
ett hav, där varje våg rullade en död man fram till hans fötter. Han
såg ock, att alla holmar och öar i skärgården voro betäckta av
drunknade, som voro döda och hörde havet ti11, men ändå kunde tala och
röra sig och hota honom med vissnade, vita händer.

   Så hände det honom även nu. Flickan, som
han hade sett inne bland vassen, vände tillbaka i hans drömmar. Han
mötte henne på tjärnens botten, där solljuset föll ännu mycket grönare
än inne bland vassen, och han hade tid att se, att hon var vacker. Han
drömde sig uppkrupen på den stora granroten mitt ute i den mörka
tjärnen, men granen sviktade och gungade så, att han ibland var
alldeles under vatten. Då trädde hon fram på de små holmarna. Hon stod
under de röda rönnarna och skrattade åt honom. I den sista drömsynen
bragte han det så vitt, att hon kysste honom. Det var morgon då, och
han hörde, att Berg Rese var uppstigen, men han slöt envist ögonen för
att få fortsätta att drömma. Då han vaknade, var han liksom yr och
bedövad av det, som hade hänt honom under natten. Han tänkte nu mycket
mer på flickan, än han hade gjort förra dagen.

   Mot kvällen föll det honom in att fråga Berg
Rese om han kände hennes namn.

   Berg såg på honom liksom prövande. »Kanske
är det bäst, att du får veta det strax,» sade han.  »Hon är Unn. Vi
äro fränder.»

   Tord visste då, att det var för denna bleka
ungmös skull Berg Rese gick fredlös omkring i skog och fjäll. Tord
sökte påminna sig vad han visste om henne.

   Unn var en storbondes dotter. Hennes mor
var död, så att hon styrde sin faders gård. Detta behagade henne, ty
hon var härsklysten, och hon hade ingen lust att taga en man.

   Unn och Berg Rese voro syskonbarn, och
det hade länge sagts, att Berg hellre satt hos Unn och hennes tärnor
och skämtade med dem, än han arbetade på sin gård. Då det stora
julgillet firades hos Berg, hade hans hustru inbjudit en munk från
Dragsmark, ty hon ville, att denne skulle förehålla Berg, att han
glömde henne för en annan kvinna. Denne munk var förhatlig för Berg
och för många på grund av sitt yttre. Han var mycket fet och alldeles
vit. Hårkransen kring hans kala hjässa, ögonbrynen över hans vattniga
ögon, ansiktshyn, händerna och hela kåpan, allt var vitt. Många hade
svårt att uthärda hans åsyn.

   Vid gästabudsbordet, i alla gästernas åhörande,
sade nu denne munk, ty han var orädd och menade, att hans ord skulle
verka mer, om de hördes av många: »Man plägar säga, att göken är den
sämsta av fåglar, därför att han inte uppföder sina ungar i eget bo,
men här sitter en man, som inte sörjer för hem och barn, utan söker
sin fröjd hos en främmande kvinna. Honom vill jag kalla den sämste av
män.» -- Unn steg då upp.  »Detta, Berg, är sagt åt dig och mig,» sade
hon.  »Aldrig har jag blivit så skymfad, men så är inte heller min far
med på gillet.» Hon hade velat gå, men Berg sprang efter henne. »Rör
dig inte!» sade hon. »Aldrig mer vill jag se dig.» Han hann henne i
förstugan och frågade henne vad han skulle göra, för att hon måtte
stanna. Med flammande ögon hade hon svarat, att det måtte han själv
bäst veta. Då gick Berg in och drap munken. --

   Nu voro Berg och Tord inne på samma tankar,
ty om en stund sade Berg: »Du skulle ha sett henne, Unn, då den vita
munken var fallen.  Husfrun församlade de små barnen omkring sig och
förbannade henne. Hon vände deras ansikten mot henne, för att de evigt
måtte minnas den, som hade gjort deras far till mördare. Men Unn stod
lugn och så skön, att männen bävade. Hon tackade mig för dådet och bad
mig genast draga till skogs. Hon uppmanade mig att inte bliva en
rövare och inte förr nyttja kniven, än jag kunde göra det för en lika
rättfärdig sak.»

   »Din bragd hade höjt henne,» sade Tord.

   Här stod nu Berg Rese inför detsamma, som
han förr hade undrat på hos gossen. Han var som en hedning, sämre än
en hedning, han fördömde aldrig det, som var orätt. Han kände intet
ansvar. Det, som måste ske, det skedde. Gud och Kristus och helgonen
kände han, men blott till namnet, såsom man känner främmande länders
gudar. Skärens gastar voro hans gudar. På de dödes andar hade hans
trollkunniga moder lärt honom tro.

   Då företog Berg Rese sig ett arbete, som var
likaså dåraktigt som att sno rep åt sin egen hals.  Han ställde inför
denne okunniges ögon den store Guden, rättfärdighetens herre,
illgärningars hämnare, som nedstörtar de brottsliga i de eviga
pinorummen. Och han lärde honom älska Kristus och hans moder och de
heliga män och kvinnor, som med lyfta händer lågo inför Guds tron för
att avvärja den store hämnarens vrede från syndarskarorna. Han lärde
honom allt, vad människor göra för att försona Guds vrede. Han visade
honom pilgrimsskarorna, vallfärdande till heliga orter, de
självplågande botgörarna och munkarnas flykt från världslivet.

   Allteftersom han talade, blev gossen ivrigare
och blekare, hans ögon vidgades som för fruktansvärda syner. Berg Rese
ville upphöra, men tankarnas ström var över honom, och han fortsatte
att tala. Natten sänkte sig över dem, den svarta skogsnatten, under
vilken ulvarna tjuta. Gud kom dem så nära, att de sågo hans tron
skymma bort stjärnorna, och straffänglarna sänkte sig ned mot
skogstopparna. Men under dem flammade underjordens lågor ända upp mot
jordens platta skiva, girigt slickande denna skälvande tillflyktsort
för kvaltyngda människosläkter.

        *  *  *

   Hösten hade kommit, och det var skarp storm.
Tord gick ensam ute i skogen för att undersöka donor och giller. Berg
Rese satt hemma för att laga sina kläder. Tords väg gick uppför en
skogig höjd. Där var bred stig.

   Varje stormil, som kunde tränga in mellan
trädvimlet, förde de torra löven i prasslande virvlar uppåt
stigen. Tord tyckte gång på gång, att någon gick bakom honom. Han såg
sig ofta tillbaka. Stundom stannade han för att lyssna, men han
förstod, att det var bladen och vinden, och gick vidare. Så snart han
åter började gå, hörde han någon komma dansande på silkesfot uppåt
sluttningen. Små barnfötter kommo trippande. Alva och rå lekte bakom
honom. Då han vände sig om, var där ingen, alltjämt ingen.  Han knöt
näven åt de prasslande bladen och gick vidare.

   De tystnade inte därmed, men de togo upp en
annan ton. De började väsa och flämta bakom honom. En stor huggorm kom
glidande. Den etterdrypande tungan hängde ut ur munnen, och den blanka
kroppen lyste mot de skrumpna bladen.  Bredvid ormen tassade en varg,
ett stort, magert gråben, som beredde sig att hugga fast i hans nacke,
då huggormen slingrade in mellan hans fötter och stack honom i
hälen. Ibland voro de båda tysta, liksom för att nalkas honom
obemärkta, men strax därpå förråddes de av väsandet och flämtandet,
och stundom slogo vargklorna klingande mot en sten. Tord gick
ovillkorligen allt fortare, men djuren hastade efter honom. Då han
kunde tro, att de voro på två stegs avstånd och beredde sig till
språng, vände han sig om. Där fanns ingen, och det hade han vetat hela
tiden.

   Han satte sig på en sten för att vila. Då
lekte de torra bladen vid hans fötter som för att förlusta honom. Där
voro de, alla skogens blad: klargula små björklöv, rödbrokiga
rönnblad, almens torra, brunsvarta blad, aspens sega, klarröda och
sälgens gulgröna. Förvandlade och skrumpna, ärriga och kantstötta voro
de, och mycket olika de dunmjuka, ljusgröna, finformade skivor, som
för några månader sedan rullades ut ur knopparna.

   »Syndare,» sade gossen, »syndare! Intet är rent
inför Gud. Hans vredes lågor hava redan nått er.»

   Då han åter upptog vandringen, såg han skogen under sig gå för
   stormen som ett böljande
hav, men nere på stigen var stilla lugnt. Men han hörde vad han inte
kände. Skogen var full av röster.

   Det kom som viskningar, som klagande sånger,
som grova hotelser, som dånande eder. Det skrattade och det klagade,
det var som larm av mycket folk. Detta, som hetsade och eggade, som
prasslade och väste, som tycktes vara något och ändå intet var, gjorde
hans tankar vilda. Han kände åter dödsångesten, som då han låg på sin
hålas golv, och människojakten gick fram genom skogen. Han hörde åter
brakandet av grenar, folkmassans tunga steg, klangen av vapen, de
dånande ropen, det vilt blodtörstiga sorl, som följde hopen.

   Men det var inte ensamt detta, som låg i skogsstormen. Det var
   något annat, något ännu förskräckligare, röster, som han inte kunde
   tyda, ett
virrvarr av stämmor, som tycktes honom tala ett främmande språk. Han
hade hört väldigare stormar än denna fräsa genom tackel och tåg. Men
aldrig förr hade han hört vinden spela på en så mångstämmig
harpa. Varje träd hade sin röst, inte susade granen som aspen eller
poppeln som rönnen. Varje klyfta hade sin ton, varje bergväggs
ljudande eko sin egen klang. Och bäckarnas larm samt rävarnas skall
ljödo med in i den vidunderliga skogsstormen. Detta allt kunde han
tyda, men det fanns andra, underbarare ljud. Det var dessa, som
gjorde, att det började skrika och hånskratta och jämra sig inom honom
i kapp med stormen.

   Han hade alltid blivit rädd, då han var ensam
i skogsdunklet. Han tyckte om öppet hav och nakna skär. Andar och
skuggor smögo om inne bland träden.

   Så hörde han med ens vem det var, som
talade i stormen. Gud var det, den store hämnaren, rättfärdighetens
Gud. Han jagade honom för kamratens skull. Han fordrade, att han
skulle utlämna munkens mördare åt hans hämnd.

   Då började Tord tala mitt i stormen. Han
talade om för Gud vad han hade velat göra, men inte mäktat. Han hade
velat tala till Berg Rese och bedja honom försona sig med Gud, men han
hade varit för skygg. Blygheten hade gjort honom stum.  »Då jag fick
veta, att jorden styres av en rättfärdig Gud,» ropade han, »förstod
jag, att han var en förlorad man. Jag har legat och gråtit över min
vän i långa nätter. Jag visste, att Gud skulle finna honom, hur han än
dolde sig. Men jag mäktade inte tala, inte lära honom att förstå. Jag
blev ordlös, emedan jag älskade honom så högt.  Begär inte, att jag
skall tala med honom, begär inte, att havet skall resa sig i höjd med
bergen!»

   Han tystnade, och i stormen tystnade den
djupa stämma, som hade varit Guds röst för honom.  Det blev med ens
vindstilla och skarp sol och ett plaskande som av åror och ett stilla
rassel som av styva vassblad. Dessa milda ljud förde Unns bild fram
för honom. Den fredlöse kan intet vinna, inte ägodelar, inte kvinnor,
inte anseende bland män. Om han förrådde Berg, bleve han intagen under
lagens hägn. Men Unn måste älska Berg efter vad han hade gjort för
henne. Ur detta allt fanns ingen utväg.

   Då stormen tog till, hörde han åter steg bakom
sig och stundom ett andtrutet flämtande. Nu tordes han inte se sig om,
ty han visste, att han hade bakom sig den vite munken. Han kom från
gillet i Berg Reses hus, nedstänkt av blod, med ett gapande yxhugg i
pannan. Och han viskade : »Angiv honom, förråd honom, rädda hans själ!
Lämna hans kropp åt bålet, så att hans själ må bli skonad!  Lämna
honom åt pinbänkens långa kval, så att hans själ må få tid att ångra!»

   Tord sprang. Allt detta skrämmande, som i
och för sig intet var, växte, då det så oupphörligt spelade in i
själen, till en stor förfäran. Han ville bort från detta. Som han
började springa, dånade åter den djupa, förskräckliga stämman, som var
Guds. Gud själv jäktade honom med skrämskott, för att han skulle
utlämna mördaren. Berg Reses brott stod avskyvärdare än någonsin för
honom.  En vapenlös man var mördad, en Guds man genomborrad med blankt
stål. Det var att trotsa världarnas herre. Och mördaren vågade leva!
Han gladdes åt solens sken och markens frukt, som om den allsmäktiges
arm vore för kort att nå honom.

   Han stannade, knöt nävarna och tjöt ut en
hotelse. Sedan gav han sig som en vansinnig på språng från skogen,
från skräckriket, nedåt dalen.

       *  *  *

   Tord behövde blott säga sitt ärende, strax voro
tio bönder färdiga att följa honom. Det beslöts, att Tord skulle gå
ensam upp till kulan, på det att inte Bergs misstankar skulle
väckas. Men där han gick fram, skulle han strö ut ärter, så att
bönderna kunde finna vägen.

   Då Tord kom in i kulan, satt den fågelfrie
på stenbänken och sömmade. Ljuset från brasan var knappt, och arbetet
syntes gå dåligt. Gossens hjärta svällde av ömkan. Den härlige Berg
Rese syntes honom fattig och olycklig. Och det enda han ägde, livet,
skulle tagas ifrån honom. Tord började gråta.

   »Vad är det?» sporde då Berg. »Är du sjuk?
Har du varit rädd?»

   För första gången talade då Tord om sin
rädsla. »Det var styggt i skogen. Jag hörde vålnader och såg
spöken. Jag såg vita munkar.»

   »Guds död, pojke!»

   »De mässade för mig hela vägen uppåt Bredfjället. Sprang gjorde
   jag, men de följde med och
sjöngo. Kan jag aldrig bli kvitt det oväsendet?  Vad har jag med dem
att göra? Jag menar, att de kunde mässa för en, som bättre behövde
det.»

   »Är du galen i kväll, du Tord?»

   Tord talade, knappt vetande vad ord han
begagnade. Han var fri från all blyghet. Talet strömmade oförhindrat
över hans läppar.

   »De äro alla vita munkar, vita, likbleka. Alla
ha de blod på kåpan. De draga huvan ner i pannan, men såret lyser ändå
fram under den.  Det stora, röda, gapande såret efter yxhugget.»

   »Det stora, röda, gapande såret efter yxhugget?»

   »Är det jag, som har huggit det kanske? Varför skall jag se det?»

   »Det må helgonen veta, Tord,» sade Berg
Rese blek och med hemskt allvar, »vad det betyder, att du ser sår
efter yxhugg. Jag dödade munken med ett par knivsting.»

   Tord stod nu skälvande framför Berg och
vred händerna. »De begära dig av mig. De vilja tvinga mig att förråda
dig.»

   »Vilka? Munkarna?»

   »De, ja visst, munkarna. De visa mig syner.

   De visa mig henne, Unn. De visa mig det glittrande, solblenka
   havet. De visa mig fiskarnas
lägerplatser, där det är dans och lustighet. Jag sluter ögonen, men
ser ändå. Lämna mig i fred!  säger jag. Min vän har mördat, men han är
inte ond. Låt mig vara, och jag skall tala till honom, så att han
ångrar och gör bot. Han skall erkänna sin synd och draga till Kristi
grav. Vi båda skola följas åt till ställen, som äro så heliga, att all
synd förtages från den, som nalkas dem.»

   »Vad svara då munkarna?» sporde Berg. »De
vilja inte ha mig frälst. De vilja ha mig på pinbänk och bål.»

   »Skall jag förråda min käraste vän? frågar jag
dem,» fortsatte Tord. »Han är mitt allt pA jorden.  Han har frälst mig
från björnen, som höll sin ram på min strupe. Vi ha frusit samman och
lidit allt slags nöd samman. Han har brett sin egen björnfäll över
mig, då jag var sjuk. Jag har burit ved och vatten för honom, jag har
vakat över hans sömn, jag har gäckat hans fiender. Varför tro de, att
jag är en sådan, som förråder en vän? Min vän skall snart självmant gå
till prästen och bikta, sedan följas vi åt till försoningens land.»

   Berg lyssnade allvarligt, med ögonen skarpt
utforskande Tords ansikte. »Du skall själv gå till prästen och säga
honom sanningen,» sade han. »Du måste åter ner bland människor.»

   »Hjälper det mig, om jag går ensam? För din
synd förfölja mig den döde och alla skuggor. Ser du inte hur jag fasar
för dig? Du har lyft din hand mot Gud själv. Intet brott är som
ditt. Jag tänker, att jag måste glädja mig, då jag ser dig på stegel
och hjul. Väl den, som i denna världen undfår sitt straff och undgår
den tillkommande vreden.  Varför talade du till mig om den rättfärdige
Guden? Du tvingar mig att förråda dig. Hjälp mig från denna synd! Gå
till prästen!» Och han föll på knä framför Berg.

   Mördaren lade handen på hans huvud och
såg pÅ honom. Han kom till att mäta sin synd med kamratens ångest, och
den växte sig stor och fasaväckande för hans själ. Han såg sig i strid
med den vilja, som leder världen. Ångern höll sitt intåg i hans
hjärta.

   »Ve mig, att jag har gjort vad jag gjort!» sade
han. »Vad som väntar mig, är för tungt att frivilligt mötas. Utlämnar
jag mig till prästerna, skola de pina mig i timslånga kval. De skola
steka mig vid sakta eld. Och är inte detta eländets liv, som vi föra i
ångest och nöd, botgöring nog?  Har jag inte förlorat gård och hem?
Lever jag inte skild från vänner och allt, som gör en mans glädje?
Vad fordras mer?»

   Då han talade så, sprang Tord upp, vild av
förfäran. »Kan du ångra?» ropade han. »Kunna mina ord rubba ditt
hjärta? Kom då genast! Hur kunde jag tro detta? Kom med ut till flykt!
Det är ännu tid.»

   Berg Rese sprang upp även han. »Du har
då gjort det -- »

   »Ja, ja, ja. Jag har förrått dig. Men kom nu
fort! Kom nu, då du kan ångra! De skola låta oss gå. Vi skola undkomma
dem!»

   Mördaren böjde sig då mot golvet, där hans
fäderneärvda stridsyxa låg vid hans fötter. »Du son av en tjuv!» sade
han, väsande fram orden. »Dig har jag trott och hållit kär!»

   Men då Tord såg honom böja sig efter yxan,
visste han, att det nu gällde hans eget liv. Han fick upp sin egen yxa
ur bältet och högg efter Berg, innan denne hann att resa sig. Eggen
skar genom den vinande luften och for in i det nedböjda huvudet. Berg
Rese for till marken med huvudet före, hela kroppen tumlade
efter. Blod och hjärna sprutade fram, yxan ramlade ur såret.  Mellan
det toviga håret såg Tord ett stort, rött, gapande hål efter ett
yxhugg.

   Nu kommo bönderna inrusande. De blevo
glada och prisade gärningen.

   »Nu står din sak väl,» sade de till Tord.

   Tord såg ned på sina händer, som om han där
märkte de fjättrar, varmed han hade släpats fram till att döda den han
älskade. De voro som Fenrisulvens, smidda av intet. Av vassens gröna
dager, av skogens skuggors lek, av stormens sång, av lövens prassel,
av drömmars tjusning voro de skapade.  Och han sade högt: »Gud är
stor.»

   Men åter kom han in i sin förra tankegång.
Han föll ned på knä vid liket och lade sin arm under dess huvud.

   »Gör honom intet!» sade han. »Han ångrar,
han vill gå till de heliga gravarna. Han är inte död, men fängsla
honom inte! Vi voro just färdiga att gå, då han föll. Den vite munken
ville väl inte, att han skulle ångra, men Gud, rättfärdighetens Gud,
älskar ångern.»

   Han låg kvar bredvid liket, talade med det,
grät och bad den döde att vakna. Bönderna lagade i ordning en bår av
några spjut. De ville bära storbondens lik ned till hans gård. De hade
vördnad för den döde och talade sakta i hans närhet.  Då de lyfte
honom på båren, steg Tord upp, skakade håret ur ansiktet och talade
med en röst, som skälvde av snyftningar :

   »Säg då till Unn, som gjorde Berg Rese till
en mördare, att han blev dödad av Tord, fiskaren, vars fader är
vrakplundrare och vars moder är häxa, därför att han lärde honom, att
denna jordens grundval heter rättfärdighet!»



*STENKUMLET

  STENKUMLET


   DET VAR vid den tid på året, då ljungen
står röd. Över sandmon växte den i täta tuvor.  Från låga, trädlika
stammar höjde sig tätt sittande, gröna grenar med barrhårda, härdiga
blad och små, sent vissnande blommor. Dessa tycktes inte vara gjorda
av vanlig saftrik blomstervävnad, utan av torra och hårda fjäll. De
voro mycket oansenliga till storlek och form, inte heller var det
stort bevänt med deras lukt. Barn av de öppna vidderna, hade de inte
blivit utvecklade i den vindfria luft, varest liljorna utspänna sina
kalkblad, eller i den rika jordmån, varur rosorna hämta näring för
sina svällande kronor. Det, som gjorde dem till blommor, var
egentligen färgen, ty lysande röda voro de. Det färgalstrande
solskenet hade de haft nog av. Det var inga bleka källarväxter, inga
skuggkära innesittare. Det låg hälsans välsignade munterhet och styrka
över hela den stora, blomstrande mon.

   Ljungen klädde det fattiga fältet med sin röda
mantel ända upp mot skogsbrynet. Där reste sig, på en svagt
uppskjutande bergås, några uråldriga, halvt sammanstörtade stenkummel,
och hur nära än ljungen sökte att smyga sig intill dessa, funnos dock
däruppe revor i dess vävnad, genom vilka framskymtade stora, flata
hällar, flikar av bergets eget skrovliga skinn. Under det största av
kumlen vilade en gammal kung, Atle kallad. Under de andra slumrade de
av hans kämpar, som hade fallit, då det stora slaget hade stått där på
mon. Nu hade de legat där så länge, att dödens fruktan och vördnad
hade vikit från deras gravar. Vägen gick fram mellan deras
viloställen. Den nattlige vandraren tänkte aldrig på att se till
huruvida dimomsvepta skepnader vid midnattstid sutto på kullens topp
och i tyst längtan stirrade mot stjärnorna.

   Det var en glittrande morgon, daggfrisk och solvarm. Skytten, som
   hade varit ute på jakt alltsedan
dagningen, hade kastat sig ned i ljungen bakom kung Atles hög. Han låg
på rygg och sov. Hatten hade han dragit ned över ögonen, och
jaktväskan av skinn, ur vilken harens långa öron och orrens krokiga
stjärtfjädrar stucko fram, låg under hans huvud. Bågen och pilarna
hade han bredvid sig.

   Fram ur skogen kom en flicka med ett matknyte i handen. Då hon
   trädde ut på de flata
hällarna mellan kumlen, tänkte hon på vilken god dansplats detta kunde
vara. Hon fick en innerlig lust att pröva den. Hon satte ned knytet i
ljungen och började dansa helt ensam. Ingen vetskap hade hon om att en
man låg och sov bakom kungshögen.

   Skytten sov alltjämt. Brinnande röd stod
ljungen mot den skarpt högblåa himlen. Myrlejonet hade uppkastat sin
håla tätt bredvid den sovande.  Däri låg ett stycke kattguld och
gnistrade, som om det hade velat sätta eld på alla sandmons gamla
stubbar. Ovanför skyttens huvud utbredde sig orrfjädrarna som en plym,
och deras metallfärger skiftade från djup purpur till stålblått. På
den oskuggade delen av hans ansikte glödde brännande solsken. Men han
öppnade inte ögonen för att skåda förmiddagsglansen.

   Emellertid fortsatte flickan att dansa och
svängde om så ivrigt, att den svartnade mossjorden, som hade samlat
sig i hällarnas ojämnheter, rök om henne. En gammal torr fururot,
blank och grå av ålder, låg uppryckt inne bland ljungen. Den tog hon
och svängde om med. Spånor foro ut ur det multnade
träet. Tusenfotingar och tvestjärtar, som hade haft bo i springorna,
kastade sig huvudyra ut i den ljusfyllda luften och borrade sig ned
bland ljungens rötter.

   Då de svingande kjortlarna snuddade vid
ljungen, fladdrade därur upp skaror av små grå fjärilar. Dessa, som
hade vingarnas undersida vit och silverglänsande, virvlade upp som
torra löv för en stormil. De syntes då helt vita, och det var, som om
det röda ljunghavet stänkte upp vitt skum. Fjärilarna höllo sig en
kort stund uppe i luften. Deras sköra vingar dallrade så häftigt, att
färgstoft lossnade och föll ned i ljungen som tunt, silvervitt
fjun. Då var det, som om luften hade genomfarits av ett selbestrålat
duggregn.

   Runtom i ljungen sutto gräshoppor och gnedo
bakbenen mot vingarna, så att de klingade som harpsträngar. De höllo
god takt och voro så samspelta, att envar, som gick över mon, trodde
sig höra samma gräshoppa under hela vandringen, fast han än hade henne
till höger, än till vänster, än före, än efter. Men hon, som dansade,
var inte nöjd med deras spel, utan började om en liten stund att själv
tralla takten till en danslek. Hennes röst var gäll och sträv. Skytten
blev väckt av sången.  Han vände sig på sidan, höjde sig på armbågen
och såg över kumlet bort till henne, som dansade.

   Han hade drömt, att haren, som han nyss hade
dödat, hade sprungit ut ur väskan och tagit hans egna pilar för att
skjuta på honom. Han såg nu bort till flickan, halvvaken, yr av
drömmar, med huvudet brinnande efter sömnen i solskenet.

   Hon var storväxt och grovlemmad, inte fager i
anletet, inte lätt i dansen, inte taktfast i sången.  Hon hade stora
kinder, tjocka läppar och platt näsa.  Hon var mycket röd på kinderna,
mycket mörk i håret, yppig i växten, kraftig i rörelserna. Hennes
kläder voro torftiga, men bjärta. Röda bårder kantade den randiga
kjorteln, och brokiga ullgarnssnodder följde livets sömmar. Andra unga
tärnor likna rosor och liljor, men hon var som ljungen, stark, munter
och lysande.

   Med glädje såg skytten den stora, granna
kvinnan dansa på den röda heden, mittibland spelande gräshoppor och
fladdrande fjärilar. Medan han såg på henne, skrattade han, så att
munnen drogs upp mot öronen. Men så fick hon plötsligen syn på honom
och blev stående orörlig.

   »Du menar väl jag är tokig,» var det första
hon kom sig för att säga. På samma gång undrade hon hur hon skulle få
honom till att tiga med vad han hade sett. Hon ville inte höra
förtäljas nere i bygden, att hon hade dansat med en fururot.

   Han var en ordfattig man. Inte en stavelse
fick han över läpparna. Han var så blyg, att han inte visste bättre
att göra än att fly, fastän han gärna hade velat stanna. Hastigt fick
han hatten på huvudet och skinnväskan på ryggen. Sedan lopp han bort
mellan ljungtuvorna.

   Hon ryckte till sig matknytet och sprang efter.
Han var liten, stel i sina rörelser och hade synbarligen ringa
krafter. Hon hann honom snart och slog hatten av honom för att förmå
honom att stanna. Egentligen hade han mest lust att bli stående, men
han var yr av blyghet och flydde med än större fart. Hon sprang efter
och började rycka i hans väska. Då måste han stanna för att försvara
den. Hon anföll honom med all makt. De brottades, och hon lade omkull
honom. »Nu talar han inte om det för någon,» tänkte hon och var glad.

   I detsamma blev hon dock helt rädd, ty han,
som låg på marken, tycktes alldeles blekna bort, och ögonen vände sig
i huvudet på honom. Han hade dock inte på något sätt skadat sig. Det
var sinnesrörelsen han inte hade tålt. Aldrig förr hade så stridiga
och starka känslor rört sig inom denne enslige skogsbo. Han var glad
över flickan och ond och blyg och ändå stolt över att hon var så
stark. Han blev alldeles huvudyr av det.

   Den stora, starka ungmön lade armen om
hans rygg och reste upp honom. Hon bröt ljung och piskade hans ansikte
med de styfva kvistarna, tills blodet kom i rörelse. Då hans små ögon
åter vände sig mot dagsljuset, lyste de av nöje vid att se
henne. Alltjämt teg han; men handen, som hon hade lagt om hans liv,
drog han fram och smekte den sakta.

   Han var ett barn av svält och tidiga mödor.
Torr och gulblek, köttlös och blodfattig var han.  Hon kände sig rörd
av att han var så försagd, han, som dock syntes vara bortemot
trettitalet. Hon tänkte, att han måtte leva alldeles ensam inne i
skogen, eftersom han var så ömklig och så illa klädd. Ingen månde han
äga, som såg om honom, ingen mor eller syster eller käresta.

           *  *  *

   Den stora, barmhärtiga skogen utbredde sig
över obygden. Döljande och skyddande upptog den i sitt sköte allt, som
sökte dess hjälp. Med höga stammar stod den vakt kring björnens ide,
och i täta buskars skymning inrymde den småfåglarnas äggfyllda bon.

   På denna tid, då folket ännu höll trälar, rymde
många av dessa till skogen och funno skydd bakom dess gröna murar. Den
blev för dem ett stort fängelse, som de inte vågade lämna. Skogen höll
dessa sina fångar i sträng tukt. Den tvang de slöa till omtanke och
uppfostrade de i träldomen förfallna till ordning och ärlighet. Endast
den flitige gav den nåden att leva.

   De båda, som möttes på heden, voro ättlingar
av sådana skogens fångar. De gingo stundom ned till de bebyggda,
odlade dalarna, ty de fruktade inte mer att återföras i den träldom,
varur deras fäder flytt, men helst hade de sina vägar inne i
skogsdunklet. Skyttens namn var Tönne. Hans egentliga yrke var att
utfora röjningsarbeten, men han förstod sig också på andra ting. Han
samlade tore, kokade tjära, torkade fnöske och gick ofta på jakt. Hon,
som dansade, hette Jofrid. Hennes fader var kolare. Hon band kvastar,
plockade enbar och bryggde öl av den doftande porsen.  De voro båda
mycket fattiga.

   Förut hade de aldrig mötts i den stora skogen,
men nu tyckte de, att alla skogens vägar slingrade sig till ett nät, i
vilket de lupo fram och åter och omöjligen kunde undgå
varandra. Aldrig visste de nu välja den stig, på vilken de inte
möttes.

   Tönne hade en gång haft en stor sorg. Han
hade länge bott med sin mor i en usel rishydda, men så snart han blev
vuxen, uppgjorde han den planen att bygga henne en varm stuga. Under
alla sina fristunder gick han ut på skogshygge, fällde häd och högg
dem i avpassade stycken. Sedan gömde han det hopade timret i morka
klyftor under mossa och kvistar. Det var hans mening, att hans mor
inte skulle veta något om allt detta arbete, förrän han var färdig att
resa stugan. Men hans mor dog, innan han hade fått visa henne vad han
hade samlat, innan han hade hunnit att säga henne vad han hade velat
göra. Han, som hade arbetat med samma nit som David, Israels konung,
då han samlade skatter för Guds tempel, sörjde övermåttan bittert
häröver. Han förlorade all lust för nybygget. För honom var riskojan
god nog. Dock hade han det föga bättre i sitt hem än ett djur i sin
håla.

   Då nu han, som hittills alltid hade smugit omkring ensam, fick lust
   att söka Jofrids sällskap, betydde detta helt visst, att han gärna
   hade velat hava
henne till käresta och brud. Jofrid väntade ock dagligen, att han
skulle tala vid hennes far eller vid henne själv om saken. Men Tönne
var inte i stånd härtill. Det märktes på honom, att han var av
trälaätt. Tankarna, som funnos i hans huvud, rörde sig långsamt som
solen, då hon färdas över himlen.  Och svårare var det för honom att
forma dessa tankar till sammanhängande tal än för en smed att smida
ett armband av rullande sandkorn.  En dag förde Tönne Jofrid fram till
en av de klyftor, varest han hade dolt sitt timmer. Han rev undan
grenarna och mossan och visade henne de avhuggna stockarna. »Mor
skulle ha haft det,» sade han.

   Han såg förväntningsfullt på Jofrid. »Detta
skulle ha blivit mors stuga,» upprepade han.  Märkvärdigt sen var
denna ungmö att fatta en ungersvens tankar. Då han visade henne mors
stockar, så bozde hon väl förstå, men hon förstod inte.

   Då beslöt han att än ytterligare förklara sin
mening. Ett par dagar efteråt började han släpa upp stockarna till
platsen mellan kumlen, där han första gången hade sett Jofrid. Hon kom
som vanligt vägen fram och såg honom arbeta. Dock gick hon vidare utan
att säga något. Sedan de hade blivit vänner, hade hon ofta givit honom
ett gott handtag, men med detta tunga arbete tycktes hon inte vilja
hjälpa honom. Tönne tyckte dock, att hon hade bort kunna förstå, att
det nu var hennes stuga, som han ämnade timra.

   Hon förstod det fullväl, men hon hade ingen
lust att skänka bort sig åt en sådan man som Tönne. Hon ville ha en
stark och frisk man.  Det tycktes henne bli dålig utkomst att gifta
sig med en, som var svag och klent begåvad. Dock var det mycket, som
drog henne till denne tyste, blyge man. Tänk dock, att han hade
strävat så mycket för att glädja sin mor och inte fått njuta lyckan
att bli färdig i tid! Hon kunde vilja gråta för hans skull. Och nu
byggde han stugan, just där han hade sett henne dansa. Det fanns ett
gott hjärtelag hos honom. Och detta lockade henne och fäste hennes
tankar vid honom, men hon ville alls inte gifta sig med honom.

   Varje dag gick hon över ljungfältet och såg
stugan resa sig, fattig och utan fönster, med solsken insilande mellan
otäta väggar.

   Tönnes arbete gick övermåttan fort, men inte
med omsorg. Hans timmer var inte kanthugget, knappast barkat. I golvet
lade han in kluvna ungträd. Det blev mycket ojämnt och sviktande.
Ljungen, som stod och blommade därunder, ty ett år var gånget sedan
den dagen, då Tönne hade legat och sovit bakom kung Atles hög, stack
upp förvägna röda klasar genom springorna, och myrorna vandrade
opktalt ut och in, granskande detta bräckliga människoverk.

   Vart Jofrid än styrde stegen under dessa
dagar, stod den tanken för henne, att det byggdes en stuga åt
henne. Det reddes ett eget hem åt henne däruppe på ljungmon. Och hon
visste, att om hon inte stege in där som husmor, så skulle björn eller
räv få bo där. Ty så mycket kände hon Tönne, att hon förstod, att om
han fann sig hava arbetat förgäves, så skulle han aldrig flytta in i
den nya stugan. Han skulle gråta, den stackaren, då han fick höra, att
hon inte ville bo där. Det skulle bli en ny sorg för honom, lika stor
som då hans mor dog. Men han fick väl skylla sig själv, då han inte
hade frågat henne i tid.

   Hon tyckte sig ge honom tecken nog därmed,
att hon inte hjälpte honom med stugan. Därtill hade hon dock god
lust. Varje gång hon såg mjuk vit mossa, ville hon plocka den för att
driva in i de gistna väggarna. Hon var ock sinnad att hjälpa Tönne vid
murandet av spiseln.  Såsom han förfor därvid, skulle all röken samlas
i stugan. Men det var detsamma hur där blev.  Där skulle ingen mat
koka, ingen brygd sjuda.  Lett var det dock, att den stugan aldrig
ville gå henne ur tankarna.

   Tönne arbetade, glödande ivrig, viss, att Jofrid
skulle förstå meningen, blott stugan bleve färdig.  Han undrade inte
mycket pA henne. Han hade nog att göra med att hugga och timra. Tiden
gick raskt för honom.

   En eftermiddag, då Jofrid kom gående över
mon, såg hon, att det var kommen dörr för stugan och stenhäll för
tröskeln. Då förstod hon, att allt nu måste vara färdigt, och hon blev
mycket upprörd. Tönne hade täckt taket med tuvor av blommande ljung,
och hon greps av en stark längtan att träda in under detta röda
tak. Han var inte själv vid nybygget, och hon beslöt sig för att gå
in. Den stugan var ju timrad för henne. Den var hennes hem. Det stod
inte till att motstå lusten att se den.

   Därinne var mer hugnesamt, än hon hade
väntat. Enris var strött över golvet. Frisk doft av barr och kåda
härskade där. Solstrålarna, som spelade in genom luckor och springor,
drogo ljusband genom luften. Det såg ut, som om hon hade varit väntad:
i väggspringorna voro gröna kvistar instuckna, och i spiseln stod en
nyhuggen gran.  Tönne hade inte flyttat dit sitt gamla husgeråd. Där
funnos blott ett nytt bord och en bänk, över vilken en älghud var
kastad.

   Så snart Jefrid hade kommit över tröskeln,
kände hon ett hems glada trevnad omge henne. Hon var till freds och
lugn, medan hon stod där, men att gå därifrån syntes henne svårt som
att gå bort och tjäna hos främmande. Det var så, att Jofrid hade
nedlagt mycken flit på att skaffa sig ett slags hemgift.  Hen hade med
konstfärdiga händer vävt bonader, sådana som tarvas för att pryda ett
rum, och dessa ville hon sätta upp i sitt eget hem, då hon fick
något. Nu undrade hon hur dessa dukar skulle passa härinne. Hon skulle
gärna vilja pröva dem i den nya stugan.

   Hon begav sig raskt hemåt, hämtade sin vävrulle och började att
   fästa de färgrika tygstyckena
uppe under taket. Hon slog upp dörren, så att den stora kvällssolen
lyste på henne och hennes arbete. Hon rörde sig ivrigt i stugan,
brådskande, munter, trallande på en kämpavisa. Hjärtligt nöjd var
hon. Det blev grant därinne. De vävda rosorna och stjärnorna lyste som
aldrig förr.

   Medan hon arbetade, höll hon god utkik utåt
ljungmon och gravställena, ty det förekom henne, som om Tönne även nu
skulle kunna ligga dold bakom ett av kumlen och skratta åt
henne. Kungahögen låg mittför dörren, och bakom den såg hon just solen
sjunka. Gång på gång såg hon dit.  Hon kände det, som om någon skulle
sitta där och betrakta henne.

   Just då solen var så djupt nere, att blott några
blodröda strålar silade fram över det gamla stenröset, såg hon vem det
var, som betraktade henne.  Hela kumlet var inte mer ett kummel, utan
en stor, gammal kämpe, som satt där, ärrig och grånad, och stirrade på
henne. Runtom hans huvud bildade solstrålarna en krona, och hans röda
mantel var så vid, att den utbredde sig över hela mon.  Hans huvud var
stort och tungt, anletet grått som sten. Hans kläder och vapen voro
ock stenfärgade och härmade så noga stenarnas skiftningar och
lavklädnad, att man måste se väl efter för att märka, att det var en
kämpe oeh inte en stenhög. Det var som med dessa larver, vilka likna
trädgrenar.  Man kan gå dem förbi tjugu gånger, innan man märker, att
det är en mjuk djurkrepp man har tagit för hårt trä.

   Men Jofrid kunde inte längre taga fel på att
det var den gamle kung Atle själv, som satt där.  Hon stod i dörren,
höll handen skuggande över ögonen och såg rakt in i hans
stenansikte. Han hade mycket små, sneda ögon under sin högvälvda
panna, bred näsa och ett stritt skägg. Och han levde, denne stenman!
Han log och blinkade mot henne. Rädd blev hon, och vad som mest
förfärade henne, var hans tjocka, muskelstyva armar och håriga
händer. Ju längre hon såg på honom, dess bredare blev hans löje, och
till sist lyfte han en av de skeppundstunga armarna för att vinka
henne till sig. Då gav Jofrid sig på flykt hemöver.

   Men då Tönne kom hem och fann stugan
klädd med stjärnströdda bonader, fick han så stort mod, att han sände
sin böneman till Jofrids fader.  penne sporde Jofrid om hennes mening,
och hop gav sitt samtycke. Hon var mycket nöjd med den vändning saken
hade tagit, om hon än skänkte bort sin hand halvt tvingad. Hon kunde
inte säga nej till den man, till vars stuga hon redan hade burit sin
hemgift. Dock såg hon först efter, att gamle kung Atle åter hade
blivit till ett stenkummel.

        *  *  *

   Tönne oeh Jofrid levde lyckliga under många
år. De fingo ett gott namn em sig. »De äro goda människor,» sade
man. »Se, hur de bistå varandra, se, hur de arbeta tillsammans, se,
hur den ena inte kan leva skild från den andra!»

   Tönne blev för varje dag starkare, uthålligare
och mindre trögtänkt. Jofrid syntes hava gjort en hel man av
honom. Mestadels lät han henne råda, men han förstod ock att med seg
envishet genomföra sin egen vilja.

   Det följde skämt oeh glädje med Jofrid, vart
hon kom. Hennes kläder blevo allt brokigare, ju äldre hon blev. Hela
ansiktet var skarpt rött.  Men i Tönnes ögon var hon fager.

   De voro inte så fattiga som mången annan av
deras stånd. De åto smör till gröten och blandade varken sådor eller
bark i brödet. Porsölet skummade i deras stånkor. Deras får- och
gethjordar förökades så hastigt, att de kunde unna sig köttmat.

   Tönne utförde en gång ett röjningsarbete åt
en bonde i dalen. Denne, som då såg hur han och hans hustru under stor
munterhet arbetade tillsammans, tänkte som mången annan : »Se, detta
är goda människor.»

   Bonden hade nyss förlorat sin hustru, och
hon hade efterlämnat ett halvårsgammalt barn.  Han bad Tönne och
Jofrid mottaga hans son till fostring. »Barnet är mig mycket kärt,»
sade han, »därför lämnar jag det till er, för ni är goda människor.»

   De hade inga egna barn, så att det syntes
mycket lämpligt, att de togo detta. De mottogo det ock utan tvekan. De
menade sig få fördelar därav, att de fostrade en bondes barn, och
därjämte väntade de sig hugnad på ålderdomen av att äga en fosterson.

   Men barnet blev inte gammalt hos dem. Innan
året var gånget, var det dött. Detta sades av mången vara
fosterföräldrarnas fel, ty barnet hade varit synnerligen friskt, innan
det kom till dem.  Härmed menade dock ingen, att de uppsåtligen hade
dödat det, utan snarare att de hade åtagit sig vad som hade varit över
deras förmåga. De hade inte haft förstånd eller kärlek nog för att ge
det den vård, som det behövde. De hade vant sig att endast tänka pA
sig själva och sörja för sitt eget.  De hade ingen tid att omhulda ett
barn. De ville gå tillsammans pA arbetet om dagen och sova en lugn
sömn om natten. De tyckte, att den lille drack för mycket av den goda
mjölken och unnade inte honom så gott som sig själva.  Det var dock
långt ifrån, att de visste, att de behandlade gossen illa. De tänkte,
att de voro just så ömma om honom, som föräldrar bruka vara. Snarare
föreföll det dem, som om fostersonen hade varit för dem ett straff och
en plåga.  De sörjde inte över att han dog.

   Kvinnor bruka ha sin stora lust och glädje
av att handskas med barn, men Jofrid hade en man, för vilken hon i
mycket måste bära en mors omsorg, så att hon åstundade ingen annan att
ha vård om. Det brukar ock vara dem kärt att se de smås hastiga
förkovran; men Jofrid hade fröjd nog av att se Tönne utveckla sig till
förstånd och manlighet, av att pynta och ansa i sin stuga, av
hjordarnas tillväxt oeh av nyodlingen, som de bedrevo nere pA
ljungmon.

   Jofrid gick till bondens gård och sade honom,
att barnet var dött. Då sade mannen: »Nu har det gått mig som den,
vilken lägger så mjuka dynor i sin säng, att han sjunker ner till den
hårda bottnen. Alltför väl ville jag akta min son, och se, nu är han
död!» Och han var bedrövad.

   Vid hans ord började Jofrid bitterligen gråta.
»Gud give, att du inte hade lämnat oss din son!» sade hon. »Vi voro
för fattiga. Han har inte haft det gott nog hos oss.»

   »Detta var inte min mening,» svarade bonden.
»Snarare tror jag, att ni har klemat bort barnet.  Dock vill jag inte
anklaga någon, ty över liv och död råder Gud allena. Nu är det min
mening att fira min ende sons gravöl med samma kostnad, som om han
hade varit vuxen, och till gästabudet bjuder jag både Tönne och
dig. Därav kan ni märka, att jag inte bär agg till eder.»

   Sedan bevistade Tönne och Jofrid gravölet.
De blevo väl undfägnade, och ingen sade något ovänligt till dem. Visst
hade det berättats av de kvinnor, som svepte liket, att det hade varit
ömkligen avfallet och hade burit märke av svår vanvård.  Men sådant
kunde väl ock ha kommit av sjukdom.  Ingen ville tro något ont om
fosterföräldrarna, ty man visste, att de voro goda människor.

   Jofrid grät mycket under de dagarna, framför
allt då hon hörde kvinnor tala om hur de måste vaka och slita för sina
små barn. Hon märkte ock, att det ständigt talades om barn bland
kvinnorna där på gravölet. Somliga voro så glada åt dem, att de aldrig
kunde upphöra att tala om deras frågor och lekar. Jofrid skulle ha
velat tala om Tönne, men de flesta talade aldrig om sina män.

   Sent en kväll återvände Jofrid och Tönne
från gravölet. De gingo genast till sängs. Men knappast hade de hunnit
somna, förrän de stördes av ett svagt kvidande. »Det är barnet,»
tänkte de, ännu halvt sovande, och kände vrede över att bli
störda. Men plötsligen satte sig båda två rätt upp i bädden. Barnet
var ju dött. Varifrån kom då detta kvidande? Då de voro fullt vakna,
hörde de intet, men så snart de höllo på att somna in, hörde de
det. Små vacklande fötter hördes trampa stenhällen utanför stugan, en
liten hand famlade på dörren, och då den inte var öppen, vandrade
barnet kvidande och famlande längs med väggen, tills det stannade
utanför deras sängplats. Så snart de talade eller sutto uppe, förnummo
de intet, men då de ville somna, hörde de tydligt de osäkra stegen och
de kvävda snyftningarna.

   Det, som de inte hade velat tro, men som hade
stått för dem som en möjlighet under de sista dagarna, blev dem nu
till visshet. De insågo, att de hade dödat barnet. Varför skulle det
eljest ha makt att gå igen?

   Från den natten var all lycka viken från dem.
De levde i ständig fruktan för gengångaren. Om dagarna hade de väl
någon ro, men om nätterna blevo de så störda av barnets gråt och
kvävda snyftningar, att de inte vågade ligga ensamma.  Jofrid gick
ofta långa vägar för att hämta någon, som kunde stanna i deras stuga
över natten.  Kom någon främmande, hade de lugn, men så snart de voro
ensamma, hörde de barnet.

   En natt, då de ingen hade funnit till sällskap och voro ur stånd
att sova för barnets skull, steg Jofrid upp ur bädden.

   »Sov du, Tönne!» sade hon. »Om jag håller mig vaken, lär intet
höras.»

   Hon gick ut och satte sig på dörrstenen, tänkande på vad de borde
göra för att få ro, ty på detta sätt kunde de inte fortfara att
leva. Hon undrade om bikt och bot och förödmjukelse och ånger kunde
hjälpa dem från denna svåra hemsökelse.

   Då hände sig, att hon lyfte ögonen och såg samma syn som en gång
förr från denna plats.  Gravhögen hade blivit till en kämpe. Det var
en rätt mörk natt, men dock kunde hon tydligt se och förnimma, att
gamle kung Atle satt där och betraktade henne. Hon såg honom så väl,
att hon urskilde de mossgrodda armringarna om hans handleder och kunde
märka hurusom hans ben voro omlindade med korslagda band, mellan vilka
vadmusklerna svällde.

   Denna gång blev hon inte rädd för den gamle.  Han tycktes henne
vara en vän och tröstare i olyckan. Han såg pA henne liksom ömkande,
liksom ville han inge henne mod. Hon tänkte då på, att den väldige
kämpen en gång hade haft sin dag, då han hade nedlagt högtals med
fiender där på ljungfältet och vadat fram i blodströmmar, som hade
forsat mellan tuvorna. Vad hade han då frågat efter en död man mer
eller mindre?  Hur mycket hade suckan av barn, vilkas fäder han hade
slagit, rört hans stenhjärta? Fjäderlätt skulle bördan av ett barns
död ha legat på hans samvete.

   Och hon förnam hans viskning, densamma som den gamla stenkalla
hedendomen har viskat i alla tider. »Varför ångra? Gudarna äro de, som
styra. Nornorna spinna livets trkd. Varför skola jordens barn sörja
över att de ha gjort vad de odödliga ha tvungit dem att göra?»

   Då bemannade sig Jofrid och sade till s