Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Det osynligas värld - 3. Mellan hopp och förtvivlan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35
»Den fattige gränsvaktarens dotter grät, då hon fördes
från sitt hem för att bliva länsfurstens maka. Men då
hon kommit till furstens palats och blivit hans gemål,
ångrade hon sina tårar. Så ångra kanhända de
döda, att de förut åstundade att leva.» Och
Plato lägger i den dödsdömde Sokrates mun det sköna
ordet om svanorna, som sjunga då deras dödsdag
kommer. Icke av sorg och smärta utan »därför att de höra
Apollo till och äga siargåva. Därför känna de i förväg
det goda, som väntar dem i de dödas värld, och fröjda
sig och sjunga på den dagen.»
Kanske till sist detta liv endast är en tom och flyktig
dröm och det verkliga livet börjar först, då vi sluta våra
ögon i döden. »I drömmen», skrev Chuangtse, »kan man
dricka vin och sedan vakna upp till tårar och klagan.
I drömmen kan man gråta bittert och sedan vakna upp
för att förlusta sig med jakt. I drömmen vet man icke,
att man drömmer. Så vaknar man och vet, att det blott
var en dröm. Det gives ett stort uppvaknande. Då detta
skett, vet man att det närvarande varit en enda stor
dröm.» Något århundrade tidigare uttalar Euripides en
liknande tanke. Kanske böra döden och livet i vår tro
och i vår känslas värdesättning byta plats: »Kanhända
detta liv är idel död och döden det verkliga livet.»
En sedan länge härskande utvecklingshistorisk dogm
har ju inpräntat hos oss, att dessa barnsligt troskyldiga
tankar, grundade i rena önskefantasier, i övertygelsen att
tillvarons faderliga makter icke kunna vara grymma och
missunnsamma mot sina barn, egentligen höra hemma
i ett tidigare skede av släktets andliga historia och leva
kvar i vår egen tid som en förkrympt relikt av forna
trosformers frodiga växtlighet. Tron på ett liv efter döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
