Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Psykologisk betraktelse över de tomma kyrkorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
I samhet skall man icke gå så långt, att den känsla, som
verkligen finnes, kväves och undertryckes. Vi svenskar
ha kanske en särskild benägenhet att genom tillknäppthet
och blyghet frysa ut känslolivet hos oss själva och andra.
Därför finns det så mycken beklämmande
ensamhetskänsla bakom den korrekta stelheten.
Gemenskapslivets krafter tändas icke genom någon
mystisk strålning, som skulle verka inom massan. Skola
vi kunna lyftas och hänföras gemensamt, måste det
finnas vägar, på vilka hänförelsen kan vandra från själ till
själ. Bredvid det lästa och talade ordet, som måste vara
det ojämförligt främsta vid evangelisk gudstjänst, har
här det samfällda handlandet en betydelse, som icke får
underskattas. Det är ett verbum visibile, ett synligt ord,
av helt enkelt omistlig art.
Gudstjänstfirande menigheter ha funnit på många
medel att uttrycka hjärtats känslor: gemensam sång,
knäfall och uppresning, handklappningar och hallelujarop,
till och med dans och extatiskt skriande. Vi äro ense
om, att icke alla dessa handlingar passa tillsammans med
våra kyrkors helgd och den protestantiska gudstjänstens
allvar. Men vi ha tvivelsutan gått för långt i vår
försiktighet. Det har för alltför många blivit ett ideal att vid
gudstjänsten sitta med en min, som om det hela anginge
oss så litet som möjligt. Därför lämnar den också ofta
vår inre varelse så oberörd. Personligen skulle jag intet
ha emot att knäfallet, som brukades i våra kyrkor ända
in på början av 1800-talet, återinfördes eller att
trosbekännelsen lästes gemensamt. Sannolikt skulle många
ivrigt motsätta sig en sådan reform. Men vi ha i vår
protestantiska kyrka av gammalt haft ett sätt att låta
hjärtat komma till tals, som åtminstone hittills ansetts
förenligt med gudstjänstens värdighet, nämligen sången.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
