Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Serafino från Ota
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fuktiga ögon blickade upp mot honom ödmjukt och
skyggt, ännu icke säkra på sin lycka.
»Du är en rättskaffens flicka<, sade Luigi, i det
han lade pipan ifrån sig och torkade sina ögon med
afvigsidan af handen. »Följ nu bara med honom och
ställ det bra för honom der borta, det kan han
behöfva. — Och då vi nu skiljas, du missdådare, ett ord
till afsked. Jag skall inte slå ihjel dig, inte det minsta,
jag har betänkt mig. Kom, Serafino, kom, min gosse,
låt mig sluta dig i mina armar. Jag har dolt det, fast
jag ibland hade svårt för det, jag håller af dig, du har
gett mig en son i stället för den du tog ifrån mig, du
har varit mig i den dödes ställe, skyddat mig, hjelpt
mig, der jag sjelf icke kunde reda mig. Jag välsignar
dig, Guds och helgonens frid vare med dig! När jag
bara får sålt ullen och skinnen, så kommer jag och
helsar på dig. — Du glömde för resten att betala de
två francs och femtio för det ena skinnet, som fattades
i bundten. — Vill du taga väl emot mig? Jag kan
inte undvara dig, du är det enda ljus jag har qvar.
— Tror du, att du har en liten plats för mig hemma
hos dig — vill du sluta mina ögon? Han tryckte
Serafino i sina armar, kysste hans kind och grät som
ett barn — Luigi var förvandlad.
En half timme senare satt den gamle mannen
framför ingången till grottan med benen utsträckta
rakt framför sig och stirrade upp i luften, medan han
utsände några väldiga rökmoln ur sin träpipa. Serafino
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
