Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vande poem, en sommarens vackraste saga
om ung älskog.
Hon hade ej hjärta att störa dem eller att
mana jungfru Magdalena i säng.
Jungfruburen skulle bli det heta blodet för kvaf. Sophie
visste bäst, att bolstrar och finaste lin ej gåfvo
ro åt sprittande lemmar. Den älskades famn
var den tryggaste bädd, där blef kvinnan igen
till ett sömnvaggadt barn med ljusa, leende
drömmar.
Väktarens lur skrämde emellertid de båda
unga. Doktor Gellius drog skyndsamt sin
knotiga arm från jungfruns lif och tittade
förskräckt uppåt tornet.
En liten apliknande skepnad uppenbarade
sig tätt invid den stora ligusterhäcken och
lät höra ett gäckande skratt.
»Hå, hå, hå, den svarta turturdufvan rädes
ärlig fågellåt. Slikt undrar mig ej, då den
dufvan väl till själen är korpens like. Tvi,
för den fula fågeln!»
o
»A Jep», utbrast Magdalena ångestfullt, »du
har alltid skrämt mig. Skall du då aldrig
lägga bort slikt otyg.»
»Det är icke eder, jag med vilja skrämmer,
skön jungfru, I är hvit som liten Kerstins
dufvohamn, men han där, den lärde herren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
