Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och hon hade sett hans dystra drag
plötsligt lysas upp af ett leende.
»A, den gangen, när bekymren endast voro
minutlånga gäster och lifvet hade
sommardagar efter frostnätterna.»
»I kan vänta eder sommar igen, herr Erik.»
»Man väntar den ej, sedan alla blomster
vissnat, ädla jungfru. Vill I höra ett vist ord,
som gäller för hela lifvet — ja, det enda
bestående: »Nec amor, nec opes, sola artis
sceptra perennant.»
Hon skakade på hufvudet.
»Jag är så föga lärd», sade hon, »att jag
icke klart fattar edert latin, men är meningen
så att tyda, att kärleken icke skulle ha
bestånd och värde, tror jag I tager fel, Erik
Lange. I har på eder led mött en kärlek så
stark, att den mäktat uppoffra allt: både
vetenskaper, prakt och rikedom. Är det eder
icke bevis nog?»
Han hade tyst gått ifrån henne och bort till
Sophie, hvilkens händer han kysste, och så
storsint var Lisbeth Bille, att hon med
förnöjelse åsåg verkan af sina ord.
Hur hon sedan genom sin tjänstepiga i
Ec-kernförde fick ihopsamladt både flamska
bänk-dynevar, silkesdynevar, silkesdukar, sömmade
Sophie Ottosdotter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
