Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vacker, lycklig efter hvad människoförstånd
kunde se, firad och ärad med fackeldans och
allsköns lusteliga upptåg, nu ånyo i brudstol
— bortglömd, fattig, grånad och sjuklig,
tyckte, att hon aldrig skådat sorgligare syn.
Det var en ynkedom att tänka på detta,
men de olyckliga skall man hjälpa, icke stjälpa,
och hon ville pröfva på att dölja sina tårar.
Sophie såg icke ut att tåla det man grät
öf-ver henne, utan att också själf gråta med i
hjärteångest och stor kvidan.
Erik Lange såg ej mycket på sin brud.
Hon hade törhända aldrig varit honom så
främmande som denna dag. Tillförene hade
han i henne sett sitt eftersträfvade ideal, den
sköna, begåfvade Urania, och under hans
första färdeår, medan hon troget suttit där
hemma på Eriksholm och väntat honom åter, hade
den fagra bilden ej förbleknat, och intet af
hans tusende älskogsäfventyr hade förmått
utplåna den. Minnet af den unga kvinnan med
de djupa tankeögonen, den hvälfda, kloka
pannan och de röda åtråläpparna följde honom
som en dyrbar amulett. Men helt annorlunda
blef det, när hon kom själf en dag. Då såg
han för första gången, att Sophie Brahe var
en gammal kvinna. Väl skulle hon ännu kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
