Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B - Blygeliga ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Blygeliga
— 110 —
Bläckbytta
Blygeliga, -en, adv. 1. Med blygsel.
Jesu ... bligliga gaar iak tik saa näär, For
thy thw weth wäl huilkin iak äär. Tideb.
101. — 2. Till blygd, till skam, skamligt.
han blygeliga skal vara bekändt för goda
män, huar the (hans förrädiska skrifvelser)
komma til syna. Gust. 1 reg. 5:70. the
haffue oss thet offuerdictedt och blygeligen
offuerlugit. Fin. handl. 5: 337 (1537). Noah
så blygligha bleff liggiandes ohold. L. Petri
Dryck. C 2 b.
Blygfärdig, adj. Blygsam. [D. [-blufcer-dig.]-] {+blufcer-
dig.]+} een blygferdig jungfru. Spegel Guds
verk 116.
Blygfärdighet, f. Blygsamhet, hon
talade med en sådan blygfärdighet, at jag icke
kunde annat än tänka alt godt om hennes
artighet. Roman 190.
Blyglåten, p. adj. Blyg, blygsam.
Alfvilda sägs aff barndomen hafva varit så
blyglåten, så at hon altidh gick medh öfverhölgdt
ansichte. Schroderus J. M. kr. 204. j
förtijdhen vore qvinfolcket något litet
skam-hafftige och blyglåtne. E. Erici F4a.
Blyglåtig, adj. Blygsam, sedesam. Om
tijn dotter icke wil wara blyglåtigh, så wachta
henne wel. L. Petri Sir. bok 26:13. En
blyghlåtig (tuchtiger)... bär sigh blygsamliga
åth. Comenius Tung. 830.
Blyglåtighet, f. Blyghet, försynthet, vår
blyglåtighet emoot konungen. Schroderus
Liv. 627.
Blygsam, adj. Som medför blygd, skam.
neesligit och blygsamt sträf. Laurelius
Kyrkord. 197.
Blygsel, f. Nesa. sade the. thet wara
skam och blyxell att någre vndersåter skulle
thet begära aff theris herrer, att herraner
icke skulle thora reesa hwardt them syntes
i sitt eget landh medh mindre the skulle
taga leide aff sine vndersåter. Svart Kr. 171.
Blyjas, se B lyas.
Blys, n. 1. Bloss. [Isl. blys.] de gå ...
med facklor och med blyser. Rosenfeldt
Vitt. 238. — 2. Blossande, sken. åthskillige
slags blys och lius af blixtrande. U. Hjärne
A ni. 97.
Blysa, intr. Blossa. Det (Manhem) såg
de Göthers eld i nye lampor blysa. Geisler
3t3. Er ähros glantz den skall som tindrand’
stiernor blysa. Frese 76. blysande kinner.
Stjernhjelm Here. 55. Den der i bästa
floor gåår frisk medh blysande kinder. U.
Hjärne Vitt. 80.
Blysning, f. Blossande, lysning, låga.
Siälen i menniskio-kropp som en eld
förborgat i flinto, Finner hon ey sitt stål, så
gnistrar hon aldrig i blysning. Stjernhjelm
Here. 428.
Blystra, intr. Hvissla. Lind Ord.
Blyvåg, f. Vattenpass, murlod. [T. [-blei-wage.]-] {+blei-
wage.]+} Murmästaren murar effter rättesnöret
och blyvågen. Comenius Tung. 526.
Blå, adj. 1. Mörk, svartaktig, thetta
mörcker (vid Jesu död) skeedde icke j blå
Nädharna,... vthan thet skedde när Nyyt
war j fylle. L. Petri Chr. pina m 5 b.
quellen kom å, och mörkret blå. Psalmb.
1536. 23. The hafva uthi thetta kriget slagetz
tree dagar hvar effter annan in til blå mörkret.
Petrejus Krön. 20. Bildl. En hofmans
höga gunst then blåa afvund föllier.
Borne-man 4. — 2. Fåfäng, onyttig. [Efter T.]
thitt långe blå pladrande vthur... Lutthers
Böcker. Ernhoffer lOla.
Blådänga, tr. Altijdh hon migh
blåden-gier och slår. Doct. Simon. 14.
Blåman, m. [Isl. blåmaör.] Ethioper
thet äro the som man kallar Blåmän. Jer.
13:23 (glossa).
Blåsa, Bläsa, intr. och tr. Wädhret blåås
hwart thet wil. Joh. ev. 3: 8. blomstret
för-wisnar, ty Herrans ande blås ther in. Es.
40:7. Läter man bläsa j basunen. Hes.
7:14. Han bläste j basunen. 2 Sam. 20: l.
Om tu bläs på een gnijsto. Syr. 28:14.
blääs vppå thessa dödha at the warda
leff-uande igen. Hes. 37:9. Nu blees man
fältallarm. Eurelius Vitt. 34. Blees
nordan åter up. Ders. 48. — Tå fick then
olycksalige och stolte drotningen någhet til
at blåsa uppå (fick en förtret, en
förödmjukelse), ther vidh hon fick blyas.
Schroderus J. M. kr. 552. Jfr Påblåsa.
Blåsemessa, f. Blasii dag (den 3
februari).
Blåshorn, n. [Isl. blästrhorn.] Han hade
stält några 14 eller 16 men ... på bergen
och i skoglundar ther omkring, the ther hade
biåsehorn hoes sigh, hade och så någre
hornblåsare ther han war. Svart Kr. 50.
Blåspipa, f. [Isl. blåspipa.] han lijknar
itt oförstondelighit måål (ett tungomål som
man ej förstår) widh een harpo eller
blåse-pipo, som intit wist förstånd giffuer ifrå sigh
antighen til itt eller annat, ändoch songen
eller clangen ther aff kan wara skön. L.
Petri Dial. om mess. 43 a.
Blåstacka, f. Tacka, som uppkommer vid
tackjernsblåsning? Prästerskapets i
bergslagen begäran, at de måge af järnbruken
åtniuta den rättighet utaf tilvärkningen, som
de kalla blåstacka, hvilken prästerne af
uhr-minnes tider skal vara tilfallen. Stjernman
Riksd. bih. 439 (1675).
Bläcka, tr. Visa, blotta. [T. blecken.]
see grymt vth och bläckia tänderna. P. J.
Gothus Skrift, sent. O 8 b. hundarne
bläckia theras tänder och käfftar ock emoot them
som vilia... löösa them uthu bånden. Apost.
gern. 136. Afund... sin mun upspär Och
gräslig bläcker sijne blod inbitne tänder.
Stjernhjelm Parn. tr. 7 intr.
Bläckbytta, f. Bläckhorn. (Jon
Skrifvare) fick heta een bleckbytta... och flere
sådane onampn. Svart Kr. 162.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
