Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - G - Glödbäcken ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Glödbäcken
— 332 —
Gny
och glöd till verldsens ända Att hämta hvad
som oss den orten månde sända,... Men
si hur snart kan glö ell siö med hast
bortröfva Alt hvad han före sig så höglig mon
bedröfva. Verld. fåf. speg. 8, 9.
Glödbäcken, n. Fyrfat. Glödebeckien.
Hallenberg Handl. 149 (1625).
Glödehök, m. Öfversittare. (Rietz.) nu
hoos oss många finner man, Som aldrigh
haa varit uthom land, Och äre doch stoore
Glödehööker, Ville uppå alla läggia lööker.
S. Brasck Förl. sonen D 3 a.
Glöd ig, adj. Glödande. [T. gluthig.]
Martis glödige dundrande sliungor.
Stjernhjelm Fredsafl. l intr. Helffvetes glödiga
käftar. U. Hjärne Vitt. 83.
Glödkara, f. Glödraka, eldskyffel.
Comenius Tung. 434.
Glöpeord, n. Glåpord. [F.Sv.glöpaorp,
se Schlyter Ord.] man finner ey offta
sådan skämt yrkjas, utan ju några skymtlige
(skymflige) glöpeord tillika utflyga.
Hermelin E 7 a.
Glöt, m. Sölkorf, sudder? Jag eij heller
viislig giorde, Som then glöten så sent torde
Sända bort till kiöpestad. Moræus 465.
Glöta, intr. Röra, gräfva, snoka i
något för att finna något, intet haf eller
navig-able ström är, hvilket de (Holländarne) icke
skola för deras begärliga vinst besegla och
glöta uti. Ehrensten (Lönbom Anek. I.
5:95). Ingen må olofvandes och mot
egarens vilje löpa uti annors ägor eller
strömmar och där glöta efter musslor.
Stjernman Com. 5:243 (1691). thet är långt för
mig i vatnet glöta. Spegel Guds verk 198.
tu tykker iag för diupt i scholeboken glöter.
Ders. 236. lät en flicka få i vishetzbrunnen
glöta. Kolmodin Qy. sp. 1:238.
Glöxa, intr. Hafva qväljningar, så att
man vill kräkas. En drinckare haffuer
siel-lan nattaroo, Han ligger och glöxer. L. Petri
Dryck. D 1 b. Jfr Klokas.
Gnafva, tr. Gnaga. Agg gnof sit egna
bröst. Celsius Gust. Vasa 75.
Gnafvig, adj. Gnatig. gnafvug,... sur
och trätosammer qvinna. Kolmodin Qv. sp.
1:112. Mit sinne af sig sielft var ei så vrångt
och afvigt, Som ock Tobiæ ei så
misstankfullt och gnafvigt. 1:636.
Gnaga, tr. thet gnogh hans samvett.
leuchowius 355.
Gnagekål, m. (af gnaga, gnata.) När en
ährligh ungh man skal någhon tvinga til
sijn hustru, så bevijsar hon honom intet
gott.. . dukar hon honom bordhet, så är
alla daghar gnaghekåål och tuggegrääs thet
aldrabästa. Leuchowius 105.
Gnäll, n. 1. Dån. Öst, väst, sud, nord ...
med tummel, gnäll och gny omfrääste
(skeppet). Stjernhjelm Jubelsång. Nordengnall
och östanbrus. Fägnesång. I lufftens vijda
vidd hörs vädren häfftigt bruusa Medh hisli
storm och gnäll. Achrelius Vitt. 371. —
2. Gäll grymtning. Gnäll, Grunnitus,
Ru-cheln der Schweine. Schroderus Lex. 25.
G narras, dep. Visa tänderna, morra.
[Mnt. gnarren.] Narrar tu honom (hunden),
så gnarras han medh upsparrat gaap (si irrites,
distento rictu ringitur). Comenius Tung.
187. — Gnarrande, n. medh gnarrande och
skällande sigh inbördes anfalla och bijta.
R. Foss 389.
Gned, n. och f. Trall, slentrian, han .. .
trädde åter på sitt gamla gned. Lönbom
Sv. arch. 3: 80 (1660). Krämarne ... ha nu
efter gamla gnedet skinnat sig til at upbygga
stolta hus. Dalin Arg. 2, n. 9. Han går
aldrig från gambla gnedet och vahnan. n. 37.
bruka gamla gnea. Brobergen 363. the ...
gå föruthan kruus alt bort åth gamble gnean.
Cup. o. Ven. kärlekskrig. B 2 a.
Gneter, m. Gnidare, girigbuk. Lind Ord.
Gnetig, adj. Nidsk. Lind Ord.
Gniare, m. Gnidare. han är den argaste
smulgråt och gniare som kan gies. Boding
56. Slösare kunna ej väl med gniare trifvas
i bolag. A. Nicander Vitt. 167.
Gnissla, intr. och tr. 1. Gifva ett
skärande ljud.. tina tender på sidstonne gnijdzla
moste. Syr. 30:10. en foghel framflygher
j wädrena ... och trenger sigh ther igenom,
så at thet gnitzlar (hviner) widh. L. Petri
Sal. vish. 5:11. Räfven ... gnijslar (L.
gan-nit, T. bäffert), och kan aldrigh tärnias.
Comenius Tung. 203. Der gnislar ett
vildsvin. Mörk Adal. 1:45. — 2. Skära
(tänderna). The gnisla sina tender öffuer mig.
L. Petri Dav. ps. 35:16. — 3. Knota,
mången af rijksens Råd tager i landet till 30,
40, ja 60 och mehra hästar när han reeser
... och så göra andra flere, så att al mogen
gnijsslar och gnyr där under. A.
Oxenstjerna (HSH 35:146).
Gnist, f. Gnista. [D. gnist.] liusetz gnist
af Gud omsider tendes. Spegel Guds verk 33.
Gnista, f. O huru lustigh äro all hans
werck, ändoch man som noghast (knappast)
kan besinna ena gnijsto ther aff. Syr. 43
(42:23). Götstaff Ericson, then Gudh’hade
them såsom een gnista aff then loffwerdige
Sweriges Ridderlige adell igenleefft. Svart
Kr. 18.
Gnista, intr. Gnistra (gnissla? Jfr Isl.
gnista), dundra och liunga, at then stenoghe
wäghen gnistar. P. Erici 3:134 b.
Gnistra, f. Gnista, än finns gnistror i
mörjan. Dalin Vitt. II. 4: 5. alla gnistror
af hopp äro ännu icke utsläckte i mitt hjerta.
Ders. 4 : 378. De gamla gnistror torde hvar
dag utbrista i. .. lågor. Mörk Adal. 2: 434.
Gnistrig, adj. Gnistrande, en gnistrig
brand. Silverstolpe 229.
Gnuda, intr. 1. Susa, brusa. Lind Ord.
Se Rietz Gnu. — 2. Kuttra. Lind Ord.
Gny, intr. Kny, knysta, mucka. [Isl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
