Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - Hogmodas ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hogmodas
— 381 —
Holmig
så mykit hoghmoodh, ath han jw skall
for-låtat. 1 Post. 131a. the hadhe ther giordt
honom hoghmodh. 1 Mos. 26: 20. (Ordet
brukas i 1541 års bibel och 1500-talets flesta
öfriga skrifter äfven liktydigt med det nyare
språkets Högmod. Jemväl Hogmodas,
Högmodig är der den vanliga skrifningen för
Hogmodas, Högmodig.)
Hogmodas, dep. hogmodes på [öfver)
egna kraffter. P. Erici 5:188 a.
Hogmodeliga, adv. Högmodigt,
öfvermodigt. The förachta all ting och tala illa
ther om, och tala och lasta hoghmodheligha.
Ps. 73: 8. han haffuer hoghmodheligha
handlat emoot Herran. Jer. 50: 29.
Hogretning, f. Retelse, frestelse,
lockelse. För all hogreetnings anfall trygger.
Columbus Poet. skr. Fia. All högfärds
yppighet och all hugretning sufvo.
Ru-deen 270.
Hogsas, dep. Fröjdas, han (hästen)
haffuer wädhret aff strijdhenne fierran effter, och
aff förstarna som ropa och hoghsas. L. Petri
Jobs bok 39:28. (Bib. 1541: Förstanars roop
och frögd.)
Hogse, Hogsen, Hugse, adj. Hågad.
hogse til at strijda. Rudbeck Att. 2:129.
vore störste delen hogsne thär til, at jarlen
droge bort af landet. Peringskiöld Heimskr.
1: 429. Til slem lusta är jag hugse. P. Brask
Vitt. 222.
Hogstark, adj. Ifrig, nitisk. [Isl. [-hug-sterkr.]-] {+hug-
sterkr.]+} han var så hogstarck til at läsa
at ingen kunde honom thet förmena.
Svedberg Uvgd. reg. 207. Edor åstundan ... jag
med nöije biföll... och var hogstarck at then
effterkomma. Ödn. a 3 a. hogstarck och ifrig
i sin bön. Sabb. ro 2:1557. Och blef jag
strax så hogstarck, at jag gaf mig ingen ro
eller lisa förr än alt skulle blifva fullbordat.
Sabb. helg. tillegnan.
Hogstor, adj. Högmodig. [Isl. hugstörr.]
Aff thenne handelen bleff Ingemar hogstoor
och öffvermodugh. Phrygius Agon 17. the
stålte och hogstore Folkungar. 3 Likpred. 19.
Hogstyrkt, p. adj. Manad, uppmanad.
är jag af Mose viso icke litet föranlåten och
hogstyrckt vorden at... upsettia ... ena viso.
Svedberg Ungd. reg. a 4 b.
Hogtorn, se Hoftorn.
Hoj, interj. roopa icke hoy, tu ståår, men
see til, fall icke. P. J. Gothus Sal. 821.
Hoi! jw länger, jw värre tu medh migh faar.
Rondeletius 27. Hoy korss! töras j detta
göra?^ S. Brasck Förl. sonen H 4 b.
Höja, intr. Hojta. Barn man vänje vid
alt hvad dundrar, skramlar och hojar. A.
Nicander Vitt. 210.
Höja, intr. Byta, tuska. [T. hoien.]
hoya, permutare. Comenius Tung. index.
Höje ning, f. Gäspning. [T. hojähnen,
gäspa.] löse quinfolk, som på sin egen hand
sittia, och mehra till odygd, röfverij och
hoyening ;lätja, sysslolöshet?) inclinerade
äro, än att giöra någodt som godt är. Landt.
instr. 285 (1665).
Hol, n. Håla. theras öghon förgåås vthi
sijn hohl. Sach. 14:12.
Hol, adj. [T. hohl.] 1. Urhålkad, ihålig.
holl trää. Es. 7:19. mootskall gick aff holl
bergh (berghålor). Vish. 17:19. Tordön som
så ramlar Och giör at thet i skoog och hola
bergen skramlar. Spegel G. verk 69. Echos
hola liud. Öpp. par. 16. — Hol penning,
ett litet mynt af konkav form, stämpladt
endast på ena sidan, vanligen kalladt
brak-teat. [Mnt. hol pennink.] han vthåff sitt
egiet sölff må slå små hola pæninger så
goda att en mark vägen skal holla tw lodt
eth quinthen. Gust. 1 reg. 4:332. — 2. Hög
(om sjö), svallande, wår N. Herres store
kraffuel ... ville gerne om bord medh theres
(Lybeckarnes) Amirall then store michell;
Effter thet ther gick en håll våg, kunde han
ther till icke komme. HSH 2:52.
Hol, m. Backe, höjd, kulle. [Isl. höll.]
tessa haffua stååt på en Hooll, på thet theris
röst skulle wäll höras. Fin. urk. I. 1: 23 (1599).
Hola, tr. Göra hål i. [Isl. hola.]
Riddaren holade hans (Kristi) sido med gläffuone.
Tideb. 41.
Hola, tr. Uttala med ihåligt ljud? Munn
gapar A, flepar E, grinar I, hohlar O, tutar U.
U. Hjärne Orth. 25.
Holig, adj. Söndrig. Theras säck skal
hologh och botnalöös wara. Försp. till Hägg.
then ther penningar förtjenar, han legger
them vthi en hologhan pung. Hägg. 1:6.
hwar nogot förfaller, är holligt och sönder,
förnyiar han och förbättrar. P. Erici 2: 99 b.
Holing, Huling, m. Herde, vallgosse.
[Isl. hirdingi, folkspr. hjur(d)ing.] På bygden
Herdar eller Holingar det bästa hantvärk
drijfva. Eurelius Herden, företal. Knut
huling han tullar sin fä. Sv. folkv. 1:272.
Holk, Hålk, m. 1. Baktråg; bunke, bytta.
Holck, backtrog. Schroderus Lex. 45. när
han sin rehnko molkar, Tå han kan fylla
två så tämlig stora holkar. Spegel G. verk
(1745) 225. — 2. Källa i en träskartad
omgifning. (Rietz.) thenna lilla brunnen skall
blifva en lustigh och lefvande källa, tå theres
sumpar, holkär och moras skola förrotna och
ille luchtande vardha. J. Erici Dav. ps.
65 b. O affgrund, diupa hålck, förskräckeliga
dämmer. Wexionius Vitt. 333. — 3.
Ohyfsad person, grobian. den som ähr i seder
en tylp, en ohöflader holker. J.
Gyllenborg 4.
Holk, m. Ett slags lastfartyg med flat
botten (brukades äfven som krigsskepp).
[Mnt. T. holk.] Oneraria navis, holk. Var.
rer. voc. P 4 a.
Holl, se Huller.
Holmig, adj. Uppfyld med holmar,
hol-muga siöar. Rudbeck Att. 1:55.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
