Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - Hvekaktig ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvekaktig
— 394 —
Hvil
stadna, stamma, vika, tvifla. Svedberg
Schibb. 274.
Hvekaktig, Hvikaktig, adj. 1. Rankig,
ostadig, hvekachtige pråmmar, flottar och
båtar. Sylvius Curt. 617. — 2. Vacklande,
osäker, vankelmodig, wara hveekachtig i
religionen. HSH 5:222. hvekachtigh
spådom och ovisse gissningar. L. Laurentii
Nyårspred. E 3 b. Så ostadigh och
hvekachtigh ... hafver våra förfäders mening varit.
Schroderus J. M. kr. 67. lyckan är
ostadigh och huekachtigh. Liv. 379. gemütherna j
Pommeren ... (äro) hveek- och tviffuelachtige.
A. Oxenstjerna (HSH 30:108). then
hvik-achtige hoopens ostadigheet. R. Foss 350.
Folcket ... var til sitt sinne flychtigt och
hvekachtigt. Sylvius Curt. 32.
Hvekaktighet, f. Vankelmod, han i ord
oc gärningar låter altidh således lysa sin
stadigheet, at man ingen hveekachtigheet
eller vanck theruthinnan see eller spörja
kan. Schroderus Pac. 200. Icke härda
uth kommer hveekachtigheten
(lättfärdig-heeten) til. Comenius Tung. 897.
Hvekel, adj. Opålitlig. [Isl. hvikull.]
han var hveckel eller ostadigh ... och blef
hvarken vidh ord eller breef. L. Petri Kr. 82.
Hvekelsinnad, p. adj. = Hvekel. [Jfr
D. vægelsindet.] en part aff samme selskap
äre fast hwekelsinnede. RR "/3 1544.
Hvefcestjert, m. Vippstjert, sädesärla.
J. Sigfridi A 4 a.
Hvekosam, adj. Vacklande, ostadig.
Verldenes lop är ganska hvekosampt och
icke står länge vidh ett Iagh. L. Paul.
Gothus Mon. pac. 414.
Hveksitit, adj. Vankelmodig, hveeksint
och ostadig, såsom en qvinna. J.
Rudbeckius Kon. reg. 468.
Hverf, m. Hvirfvel. [Jfr Aasen Kverv.]
thet äro åtskeleliga elffuer,... sommestedz
äre huerffuer och sommestedz icke. Nov.
ord. eccl. 273.
Hverfvel, m. Hvirfvel. Gudh gör them
såsom en huerffuel, och såsom stråå för
wädher. Ps. 83:14. onde andar storm,
or-caner, verflar drifva Til menniskiors förderf.
Spegel Tillsl. par. 115. Hvärfvel turbo, en
vädervärfvel. Wallenius Gram. B 6 a.
Hverfvel, adj. Ostadig, ombytlig,
föränderlig. [Isl. hverf ull.] man full offta
fruchtar ther ingen fahre är på ferde, oc
gläder sigh ther ingen gläde är. Så qwickt
itt ting oc hwerffuelt är tron. L. Petri Om
nattv. B 5 a.
Hverfögd, p. adj. Blinkögd, kisögd,
plirögd. hwerffögder eller blinkögder. Var.
rer. voc. C 2 a. Then vindögde seer afvogt,
then närsynte och hverfögde (L. pcetus, T.
liebäugig) snedt. Comenius Tung. 283.
(Exemplet utmärker, att ordet snarare borde
betyda skelögd och vara liktydigt med
vindögd.)
/Hves, pron: 1. Vars, vilkens. [Mnt.
tves.] Se under Hvar, pron. — 2. Vad.
[Mnt. wes, D. hves (Kalkar), F.Sv. hues.]
athij settie fwlla troo tiil hwes the edher
paa waara wegna föregiffuandis warda. Gust.
1 reg. 2:19./ (vi) haffua wnndth eder dotther
... gaardhen och huess ther tiilhörer. 3: 130.
/och ath hwes dell tiigh ... warder tiildelth
ath thw thet antwarder dyriik falken. 3: 214.
3. Om? [D. hvis.] Se under Förhöra 2./
Hvetestrut, m. Hvetebröd. Det är ej
vardt gifva bagarebarn hvetestrut. Rhodin 36.
Hvetta, Hvettja, Hvättja, tr. Hvässa.
[Isl. hvetja.] iagh mins swerdz liungande
hwetter. 5 Mos. 32:41. En knijff hwetter
then andra, och en man then andra. Ord.
27:17. Gudh haffuer hwett sitt swerd. L.
Petri Bot A 5 b. Sijn macht och hogh the
ther til huette, At the Köpenhaffn skulle
vndsette. En liten Crön. 11 a. fiendernar
... fast hwettiade sijna tänder til at wreckia
och hempna sijn skada. Svart àrepred. 65.
han vil hvättia och skärpa mina böön, så at
hon . .. tränger sigh igenom skyyn. P. J.
Gothus Tål. C 6 b. svärd på brynsten
hvättia. Kolmodin Qv. sp. 2:"373.
Hvettsten, Hvettjesten, Hvättsten,
Hvättjesten, m. Brynsten, slipsten. [Mnt.
wettesten; T. wetzstein.] Cos, hwetiesteen,
brynesteen. Var. rer. voc. M 2 b. Medh
hvettsteenen hvässa vij hvad som sliött är.
Comenius Tung. 85. Slijpstenen intet skär,
men skärper pijlar och yxor; Samma natur
mijn käresta bär; hon skärper och hvässer
Älskogen i mit bröst, men sielf är hon
stumpar’ än hvätsteen. Stjernhjelm
Öfverskrider. Han var et ägghvast järn, och jag
hans vättiesten. Kolmodin Qv. sp. 1:508.
en honette æmulation ... mig hafver tjänt
lika som för en hvättesten att skärpa mitt
ingenium. Ehrensten (Lönbom Anek. I.
5:15). #
Hvi (dat. n. af pron. hvar). Hvad. Warer
tilfredz, iagh sägher för hwij, Jesum then
korsfesta söken j. Han är vpstånden. O.
Petri Jesu pina G l a.
Hvi, se Huj.
Hvia, intr. Skria, skr åla. Se Rietz
Hvija. [Isl. hvia, vrenska.] Ther blifver
mången een så yyr af Bacchi skålar, At han
som kattan rifz, och såsom biörnen vrålar,
Han fäälas som een took, slåås, trugar, hviar,
ropar. Spegel G. verk 39.
Hvif, m. Hufva, hufvudkläde, dok, slöja.
Rica, luffua eller hwijff. Var. rer. voc. E 8 b.
Hvijff, Calantica, Schleyer. Schroderus
Lex. 27. huijffuar. Es. 3:22.
Hvifva, tr. Hölja, beslöja. I hwiffuenn
mitth hwite änne. Sv. forns. 1:160. Har
Gud behagat ehr en fägrings förmån gifva,
Så bören I ehr väl med kyskhetz hufvo
hvifva. Kolmodin Qv. sp. 1:692.
Hvil, adj. 1. Uthvilad. [Jfr Isl. hvildr,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
