Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Å - Ålderaftig ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åideraftig
— 1006 —
Alla
Herre förbarma tigh offuer oss, at wij
bå-dhen måghe komma til wår ålder medh
helso. Tob. 8:10. Ah min son,... wår eenda
tröst j wår ålder. 10:4. Och Herren hölt
Caleph widh lijffs kraffter alt in til sin ålder.
Syr. 46:11.
Åideraftig, adj. Ålderstigen. [Mnt. [-older-aftich.]-] {+older-
aftich.]+} en ålderafftiig man. Fin. handl.
5:825 (1535).
Ålderfader, m. 1. Patriark, halla thet
apostlane och ålderfädrane hade lärdt. O.
Petri Svar till P. Gallé A 4 a. — 2.
Abbot. monge leffde ... vnder en Abbatz eller
ålderfadhers Iydno. O. Petri Klöst. A 2 b.
Ålderpudrad, p. adj. Saturnus askegrå
och ålderpudrad. Spegel G. verk 164.
Åldershäfd, f. (Jfr Schlyter Ord.
alder-hæff>.) Göthers foorna och höghlofliga
ursprung och åldershäfd. Skytte Or. A 3 b.
Åldersman, m. Ther thet oordhet ståår
på Grekisko presbiter är allestadz satt
åldersman, som thet och så på latina
mesta-deels är satt Senior, och taghes j euangelijs
för Judhanas åldersmän som regementet
hadhe ibland them, men j then bokenne
som kallas Apostlagerningår, och mångastadz
j epistlener tags thet mest för them som
woro åldersmän för the christna
församb-lingar, the man och nw kallar prester. NT
1526 Försp. 9. Presbyter, prest,
åldersman. Var. rer. voc. C 6 a. vppå theras
embetes weghna kallas presterna j then helgha
scrifft Presbyteri, ther aff wij på Suensko
kalla them prester, ändoch thet Grekiska
ordet lydher så mykit som åldersman. L.
Petri Dial. om mess. 126 b. the aldersmen
{de äldste) vthaff iudana. O. Petri 2 Post.
36 b.
Åldersökare, m. Fornforskare. Dalin
Vitt. 3:226.
Åldrig, adj. Af en viss ålder, (mer eller
mindre) gammal. [Fsv. aldrogher.] the
(föräldrarne) togho ock så Jesum medh sigh
(till Jerusalem), när han nw så åldrogh war,
at man tröste vppå, han skulle orka fölia,
thet är tolff åra gammal. L. Petri 1 Post.
M 2 a. Ther han war ibland annor barn,
som wore med honom lijka åldrige. Svart
Kr. 2. all swen barn skulle slåss i hiell,
Som åldrigh wåre ått twägga årha. Jesus
lärer i templet 18. Häär gåå the (Josefs
bröder) til bordz, och bliffua satte som the
voro åldrighe til. Jos. hist. 81.
Åletta, tr. Stålsätta, "eggvälla(Se
Rietz ålätt, läta 1.) för att ålette en yxe
haffue the (smederna) tagit j (1) öre.
Skråord. 316 (1546).
Ålidan, f. ? Så måste sinnet vara fritt
för allehanda starcka affecter i varande
cu-ren, särdeles vrede, sorgh, ålijdan och
svår-modigheet. U. Hjärne Surbr. 87.
Åligga, tr. Påligga, trycka, wij vthi
all wår anfechtning och åliggiande nödh
skole sökia til Gud om hielp. L. Petri
2 Post. 310 a. att hielpe edart och allés
wores fädernesland iffrå sine åliggiande nödh
och ook. Svart Kr. 46.
Åliggande, n. Omsorg, bekymmer. [T.
anliegen.] vij skole kasta alt vårt åliggiande
på Herren. Schroderus Kors. 297. Ehuru
vidrigt thet än gåår I älskogsfall, lell har
man liten roo Och någon lindring, då man
fåår Een annan sitt åliggiande betroo. U.
Hjärne Vitt. 64.
Ålit, f(?). [Fsv. alit, n.? anlete, Isl. älit, n.]
1. Beskådande, betraktande. Ehvar hon gick,
drog hon å sig hvars-mans ögon och ålijt.
Stjernhjelm Here. 23. — 2. Uppsyn,
utseende. Afund ... förställandes dän
menniskans ålitt, som han haver intagit.
Hermelin Dl b.
Ålit, f. Tillit. [Fsv. alit, f. och n.] Är
thet wår ålijt, tijt wij flydt haffue om hielp.
L. Petri Jes. proph. 20: 6. En krossad siäl,
aff boot och barnszlig ålijt full. Wexionius
Sinn. El a.
Ålita, tr. a-lijta, see opå. Stjernhjelm
Ordl. till Here.
Ålita, tr. Tillita, anlita, dem behaagat,
migh om assistence att ålijtha. HSH 40:41
(1662). Kongl. M:tt sig til Ridd. och Adelen
nådigst förseer, at the uthi sin plicht och
hörsamheet sig så förhålla som the Kongl.
M:tz nåde tenchie att ålijta. Stjernman
Riksd. 2:1550 (1668). jag har vid
ihoopsam-lingen af thesse ... färgaresätt icke funnit
någon särdeles hielp af them jag ther vid
ålijtt. Lindestolpe Färg. 21.
Ålkråka, f. Ålkråkan är then rätte
sjöhan, För byte vågar mäst hon kan, Hon
frestar then diupa grund. J. Olssön.
ÅH, m(?). Buller, larm. [Åll, n. högljudt
prat, oljud. Ordb. öfv. allmogeord i
Helsingland; N. oll, m., stoj, skrål, stojande
lustighet.] hördes i bland vederstygglig och
gräselig klagan Medh bedröffveligh åll och
tiutan aff ugglar och uffvar. U. Hjärne
Vitt. 166. Saurbrunn ... siuder och porlar
med åll och fräsande. Anl. 10. En lagklook
ööm om öhrat går Af åll och sorl i alla vråår.
Columbus Poet. skr. O l b. Lät sköld och
vapen gny, lät höras åll och strijd. Rudeen
260.
Ålla, intr. Larma, stoj a. [Jfr Ordb. öfv.
allmogeord i Helsingland.] Här (i
dryckeslaget) är buller och här är gny, här sorlas
och ållas. Stjernhjelm Here. 230. Ålla,
tumultuari. Ordl. till Here. af Hebraiskan
alats, som betyder vara lustig och vij kalla
på Svenska olla, ålla. Rudbeck Att. 1:573.
(Jfr N. oll.)
Ålla, f. Ett stort kistformigt kärl, hvari
lägges korn, som skall beredas till malt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
