Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HU X DÖF VE ELI G GAR E.
249
mycket, att Strömberg med sina små behof till största delen
kunde lefva af tikens afkastning utan att derför behöfva »lefva
som en hund».
Oaktadt han hade ett angenämt och välbergadt hem icke
många mil från Upsala, så for han dock aldrig dit, icke ens
under sommarmånaderna, utan byggde sig då i stället, såsom
ofvan är nämdt, en löthydda på gården till det hus, der han
bodde, och här satt han nu dagen i ända, då det icke
regnade, klädd i sin nattrock samt med en bok eller tidning och
sina hundar. Ehuru förnämt förbehållsam gent emot kamrater
och andra personer, som representerade den högre bildningen,
var han dock ingalunda afvogt stämd mot »folkets barn», och
ingen individ af denna samhällsklass kunde gå öfver gården
utan att Strömberg med honom eller henne inlät sig i ett
längre eller kortare samtal, rikt på intressanta enskildheter.
Kom t. ex. en skomakarepojke med ett par stöflar, så fick
han först redogöra för hvem skodonen tillhörde och sedan för
sina egna, mästarens och hela verkstadspersonalens enskilda
förhållanden, om spannremmen ofta eller i oträngda mål
användes, om frun bredde ordentligt tjockt smör på smörgåsarna
o. s. v. Den gamle vedkarlen fick berätta alla sina
märkvärdiga öden sedan de sist träffades, och kom händelsevis madam
Pettersson linkande öfver gårdsplatsen, så uppstod ett samtal,
som höll på att aldrig taga någon ända. »Hur står det till
med madams pojke nu för tidén?» hette det, och sedan detta
ämne slutbehandlats, kom turen till gamla Stina, som bodde
i samma rum som madamen, om Stina ännu kommit ifrån sin
fula vana att icke kunna dricka sitt kaffe utan starka tillsatser;
och midt under det madam Pettersson vidt utbredde sig om
gamla Stina och hennes fula vanor, fast den käre pastor N.,
som var en riktig »raring», hade gjort allt hvad i
mennisko-förmåga står för att vänja Stina vid att dricka kaffe utan
»någonting i», så hette det: »Ah, kära madam Pettersson,
var så god och tag sopqvasten, som står der borta, och gif
den etc. slagtarmopsen, som aldrig kan hålla sig från gården,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
