- Project Runeberg -  Våra öfverliggare samt Ett universitet i Sveriges hufvudstad /
256

(1886) [MARC] Author: Oscar Svahn With: Bruno Liljefors
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

verldens yttersida, ty verlden är nu en gång så inrättad, att
våra barn mera sällan ärfva våra dygder, men så mycket
oftare våra fel, i synnerhet dem, som vi mest söka dölja inför
våra medmenniskor och oss sjelfva. Och så hette han Rasmus
Prissén!

Rasmus sändes snarast möjligt till närmaste läroverk, ty
hofpredikanten hade på förhand bestämt, att Rasmus skulle
efter fulländade studier »inträda i konungens kansli». Men
allt ifrån första dagen af sin ankomst till skolan blef Rasmus
Prissén döpt till »Prisse», och detta namn fick han sedermera
behålla. Icke var det värdt, att han opponerade sig mot
namnförändringen, ty då hette det, att »Prisse skälde». Gret
han af förbittring öfver »skällsordet», så fick han höra, att
»Prisse icke hade rättighet att tjuta», och rusade han upp för
att med tillhjelp af knytnäfvarne söka freda sin ära, så var
alltid någon större eller starkare kamrat till reds att lyfta upp
fingret och säga: »Tout beau! Sitt Prisse!» »Prisse» hade
slutligen ingen annan utväg än att lida och tiga, och då han,
ehuru ej i besittning af något glänsande ingenium, dock hade
förmågan att, såsom det heter, »slå i sig» hvarjehanda, så tog
han slutligen afgångsexamen och afsändes till universitetet.
Nu var Rasmus Prissén en fri student, och nu skulle väl
lidandets dag vara till ända och ärans, det personliga
erkännandets, morgongryning randas. Men, o ve! Namnet följde
honom hvart han gick eller stod. Redan vid första
nationssexan, då Rasmus fick en hel mängd nya bröder, grumlades
hans fröjd på det betänkligaste sätt, i det nästan hvar enda
en, sedan glasen voro tömda och handtryckningen fullbordad,
slog honom på axeln under utropet: »Se så, gamle Prisse,
kom nu och sitt!» Icke heller var Rasmus i yttre hänseende
hvad man kallar väl lottad. Han hade icke haft lyckan att
ärfva hofpredikantens böjliga figur, och ansigtet — »ja, Gud
vet, hvar den gossen fått sitt ansigte ifrån», suckade mer än
en gång prostinnan Angelique, vajande med kyrkplymen —
det såg nästan ut som om någon på okynne mejslat det ur

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:27:19 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/overligg/0274.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free