- Project Runeberg -  Våra öfverliggare samt Ett universitet i Sveriges hufvudstad /
260

(1886) [MARC] Author: Oscar Svahn With: Bruno Liljefors
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Nu är det etter värre,» förklarade patienten, i det han
åter inträdde hos läkaren. »Låt mig få till baka fotåkomman,
men låt mig för Guds skull bli af med döfheten.»

»Lätt hulpet,» förklarade doktorn, satte sig ned och skref
något att taga in en matsked hvarje timme.

Patienten tog in, men med den påföljd, att han visserligen
fick tillbaka fotsvetten, men fick behålla döfheten.

Rasmus fick, som sagdt är, behålla båda sina namn.

Men han hade dock, såsom ofvan är nämdt, icke helt
och hållet missräknat sig. Han fick först och främst
anledning att anskaffa allt hvad som tillhör en jägares utrustning,
gevär af flere slag, ståtliga jagtväskor och hundhalsband m. m.
Han uppträdde på gatan i en mörkgrå jägaredrägt med gröna
uppslag och hundhufvudsknappar samt stora jagtstöflar och
en liten silfverpipa med kedja af samma metall, som bars
utanpå rocken, samt en grön hatt med tuppfjädrar. Han
lärde sig nästan fullständigt konsten att skrufva näsklämmaren
och starrbliga på de unga damer, han mötte, medan han med
utsökt ledighet hvisslade åt »Prisse». Visserligen tyckte han
sig emellanåt skönja, att en och annan ung tärna med anledning
af detta hans lediga sätt vände bort ansigtet med ett
uttryck af vämjelse, men så hände det också någon gång,
när han mötte två små snärtor, promenerande till sammans — när
man är två, är man alltid mera obesvärad — att den ena
hviskade till den andra: »O, hvilken rysligt söt hund!» en
artighet, som Rasmus alltid tillegnade sig personligen. Till
sin förtjusning märkte han också, att i de få familjer, der han
umgicks, de unga flickorna, som förut knappt bevärdigat honom
med ett ord, nu öfverhopade den förtjusande Prisse med de
ömmaste smekningar, lade hans hufvud i sitt knä, kysste och
klappade honom, ja, till och med gingo så långt, att de under
små, de allra sötaste skrik läto Prisse slicka sig midt i ansigtet.
Och der satt nu studeranden Prissén, röd ända upp i
hårfästet af hänförelse, och tyckte, att det var han, som mottog
både klappningarna och kyssarne. Han fick också för Prisses

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:27:19 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/overligg/0278.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free