Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 MINNEN FR AN GÖTEBORG FÖR FEMTIO ÅR SEDAN.
Men hvad pepparkakan var för barnen och deras
vederlikar, var brännvinet under denna husbehofsbränningens och
utskänkningens frihetstid för menige man. Innan många timmar
af marknadsdagen hunnit framskrida, voro också de allra flesta
af de manliga marknadsbesökandena mer eller mindre berusade.
Slagsmål och gräl förekommo naturligtvis i så rikligt mått, att
den fåtaliga polisen ofta ej ens försökte afstyra ofoget, men
i allmänhet var stämningen dock mera godmodig än grällysten.
Särskildt för stadens sjåare och hamnbusar voro
marknadsdagarna riktiga festdagar. Slantarna flödade i kapp med
suparna som likvid för alla slags små handräckningar, och
under inflytelsen af dessa kraftmedel kunde den eljes så dåsige
och försupne busen stundom utveckla en fyndighet och
framför allt en munvighet, som gjorde honom nästan oigenkännlig.
Oftast inskränkte sig skämtlynnet till mer eller mindre lyckligt
valda glåpord mot »bonnenty huru förfallen, försupen och
trasig en göteborgssjåare på den tiden än var, så ansåg han
sig dock i sin egenskap af stadsbo oändligt öfverlägsen bonden,
icke blott i fråga om rang och samhällsställning, utan också,
och kanske framför allt, med hänsyn till snillegåfvor. »Bonnen»
var »dum», och därför skulle han ha stryk, men bonnen var
också en »rackare», ty det var ju han, som tog »stabons»
pengar, och därför skulle han också ha stryk, ehuru han i
hvarje särskildt fall dock kunde rädda sig undan sitt
välförtjänta öde genom att bjuda på brännvin. Ville han icke det,
så hette det genast: »hut, bonne!» med mera af samma slag,
och okvädinsorden åtföljdes vanligen af den s. k.
»kubb-ningen», hvilken bestod däri, att den toppformiga filthatt, som
på den tiden utgjorde bondens vanliga hufvudbonad, med ett
slag tillplattades eller nedtrycktes öfver ägarens ögon,
hvarefter åtskilliga andra af hans kroppsdelar blefvo föremål för
handgripligheter och framför allt sparkar.
Hvilket vimmel på en sådan marknadsdag af rusiga bönder
med glåmiga anletsdrag och tillplattade och »tillkubbade» eller
buckliga filthattar! Men buslynnet gaf sig stundom äfven ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
