Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKOLAN PÅ 1840-T ALE T.
77
vågar ni i stället gå här oeh förleda de små! Rapp ska ni
ha!» Och det fingo de också. »Och alla tyckte öfverallt,
att Sandels talat rätt.»
Se här ett annat och kanske ännu mera betecknande
vittnesbörd om gubbens betänksamhet och herravälde öfver sig
själf i fråga om disciplinära åtgärder.
Samtidigt med mig kom en lärjunge från Uddevalla skola
in i qvarta. Det var en ungefär sjuttonårig yngling vid namn
Otto Hedström, bördig från Orust, stor och stark som en ung
björn, och då han därtill var utrustad med ett äkta
vikingalynne, så skulle han utan tvifvel blifvit en farlig öfversittare
mot yngre kamrater, om icke hans bärsärksnatur mildrats och
förädlats af godmodighet, vänfasthet och framför allt ett varmt
kamratsinne. Vid minsta förolämpning vare sig mot honom
själf eller någon af hans kamrater slog han till, och den unge
björnens ram var icke god att råka ut för. Naturligtvis var
det till en början något svårt för denne otämde viking att
rätt förstå gamle Petters skaplynne, och det fria spel, som
stundom bedrefs bakom Petters rygg, förledde den mera
oför-vägne än skarpsinnige öfversittaren från Orust till det
antagande, att gamle Petter vore en rodocka, hvilken kunde af
hvem som helst behandlas huru som helst. På ett mycket
eftertryckligt sätt blef han emellertid en gång tagen ur denna
villfarelse. Man läste en dag geometri, och då H. skulle på
svarta taflan bevisa några af satserna om trianglars kongruens,
företog han sig att förse hvar och en af de uppritade
trianglarna med bokstäfver, som utgjorde hufvudstommen i tvenne
mycket obscena ord, hvilka frambragte en ännu mera anstötlig
verkan, då trianglarna ställdes till hvarandra i de intima
förhållanden, som beviset kräfde. Några beundrade orustbons
oerhörda djärfhet, och andra tyckte, att det visserligen var
kvickt, men dock ännu mera »svinaktigt». Hvad skulle nu
Petter säga om detta ? Men Petter teg. Kanske hade han
icke ens riktigt uppfattat det fula i anslaget? Så trodde
åtminstone upphofsmannen, som var högeligen stolt och förtjust
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
