Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GYMNASIUM 1848-1851. 93
öfverlärare skulle få namn, heder och värdighet af
»läroverksprofessorer» till skillnad från universitetsprofessorerna, och till
sist skulle i rangrättvisans namn alla de målare, bildhuggare
och musikmän, som nu i Stockholm gå och ståta med
professorstitel, kallas »konstprofessorer». Men, torde någon fråga,
hvarför skulle icke alla svenska läroverkslärare kunna nöja sig med
svenska titlar och indelas i »under- och öfverlärare»?
Omöjligt, genmäla vi, icke minst för fruarnas skull, ty om också
några af dem skulle tåligt bära titeln af »öfverlärarinna», så
skulle bestämdt ingen enda fördraga att kallas »underlärarinna».
Måtte den anspråkslöse lektor Hagborgs skugga förlåta denna
utflykt på rangstridsområdet!
Till Hagborgs egendomligheter hörde också, att han, likt
en plikttrogen professor, sorgfälligt beredde sig till hvarje
lektion. Härom vittnade hans fina och träffande anmärkningar
under öfversättningsarbetet, som städse utgjorde lektionens
hufvudsakligaste del. En annan framstående egenskap hos
denne man var hans fina språksinne, icke minst med hänsyn
till modersmålets kraf. »Först ordagrant», hette det alltid,
när »drillen» alltför bjärt stack fram i lärjungens
öfversättnings-försök. Men när hela öfversättningsläxan blifvit på
vederbörligt sätt ordagrant genombråkad, så tog sig lektorn vanligen
en pris snus och sade: »Nu skulle vi väl också ha en smula
svenska af det här», och så flödade Trån hans läpparen
öfversättning, så trogen, men på samma gång så ren och fin, att
jag tycker mig aldrig på någon läroverkskateder påträffat
Hagborgs like i öfversättningskonst, om jag undantager en
gammal rektor vid ett af Leipzigs äldsta och mest berömda
läroverk och hvilken jämte ett litet antal lärjungar —
förmodligen ett urval — öfversatte ett af Ciceros tal, så att deras
tyska föreföll mig klinga nästan lika formskönt som den gamle
språkkonstnärens latin.
Men brist på lif i framställningen och framför allt brist
på klang i stämman hade, såsom ofvan är antydt, till följd, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
