Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GYMNASIUM 1848—1851
99
heter. »Aldrig,» genmälde han, »blommans färg spelar för en
botanist ingen roll.» Det minst anslående i hans för öfrigt så
välbildade ansikte var hans ögon, som voro af en märkvärdig
grå färg och kalla eller likgiltiga, utom i de ögonblick, då
han fixerade ett föremål, särskildt en blomma, då de fingo
ett uttryck af genomträngande, nästan stickande skärpa. Men
jämte dessa sina skarpa och ovanligt öfvade botanistögon
föreföll det mig, som om han också varit utrustad med något af
den växtsökareinstinkt, som, enligt hvad den gamle professor
Peter Angelin berättade mig, lär i så hög grad förefunnits hos
Elias Fries. »Vi voro ofta ute tillsammans,» berättade A.,
»för att söka rara växter. Stundom hade jag flera gånger besökt
ett visst uppgifvet ställe, utan att jag dock lyckats finna den
lilla rariteten, men då jag kom dit i sällskap med Fries,
stannade han först ett ögonblick och — Gud vet hvad han gjorde,
han måtte hafva vädrat med något sjette sinne — därefter gick
han rakt på den undangömda vrå, där den lilla plantan stod,
kanske det enda exemplaret, som där för tillfället fanns att
tillgå.»
Utrustad med dylika egenskaper gjorde också Lindeberg
allt hvad i hans förmåga stod för att sätta lif i studiet af
botaniken, ty skolungdomens forna hänförelse för detta
läroämne hade redan vid denna tid börjat svalna, om också icke i
samma grad som latinhänförelsen. Vid en mera framskriden
ålder blef L., som under sin mannaålder ej lyckats påträffa
någon annan brud än Hieracierna, i vissa fall, hvad man brukar
kalla, »excentrisk». Han hade alltid hyst afvoghet mot bruket
af tobak i alla former, men vid äldre år lär denna ovilja
utvecklat sig till ett verkligt hat, som på grund af hans ärliga
och rättframma väsen ej sällan vållade honom obehag. Så
t. ex. kunde det hända, att stridslusten kom öfver honom, när
han om eftermiddagen satt och drack sitt kaffe eller läste
tidningar på något kafé och där upptäckte en cigarrökare, som
kunde vara en honom alldeles obekant person. Han kunde
då helt enkelt gå bort till mannen och säga: »Hur kan ni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
