Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"SJUSTJÄRNAN" OCH VIKTOR RYDBERG. 127
gladaste öfvermod och den svartaste melankoli, hvilka växlingar
berodde af hans kassas tillstånd. Var nämligen kassan tom,
kunde man få se K. långt fram på vårsidan iklädd en lång,
blå, mycket illa medfaren vinteröfverrock, en lika sorgmodig
svart slokhatt på hufvudet och rockkragen uppdragen öfver
öronen i afsikt att skyla den bedröfliga omständigheten, att
hans obetalda tvätterska lagt beslag på hela hans förråd af
nystärkt linne. Uppsynen svarade naturligtvis mot klädseln.
Några dagar därefter kunde man emellertid påträffa en Axel
K. af en helt annan cert och riggning. På hufvudet bar
han ett slags sjömansmössa utan skärm, behagsjukt skrufvad
på sned öfver de omsorgsfullt kammade och välluktdoftande
lockarna. Västen var djupt urringad för att den ståtliga
bländ-hvita »nattkappan» riktigt skulle komma till heders, och där
nattkappan slöt, vidtog en mycket bred nedliggande
skjortkrage, likaledes så urringad, att den lämnade halsen bar långt
ner på bröstet, hvarjämte denna märkvärdiga krage
sammanhölls af en tjock sidenhalsduk af någon lysande färg.
Märkligast var dock rockkännetecknet. Den ovanligt långa blå
vinteröfverrocken var nämligen utbytt mot en lika ovanligt
kort brun sommaröfverrock, som vid högtidliga tillfällen äfven
begagnades om vintern, och ut genom ena bakfickan af detta
plagg hängde städse och oåterkalleligen en stor svartröd
silkesnäsduk för att dölja, att ända från fickans slut och ned till
rockens nedre kant var en stor refaa, ur hvilken fodertrasorna
gjorde de mest betänkliga utflykter. Dräktförvandlingen var
nog, och man behöfde icke kasta någon blick på det af käckt
öfvermod strålande anletet för att veta, att i dag hade »den
vackre blekingen» fått »rek». Men allt är förgängligt. Innan
veckans slut var blekingen i regeln åter »nattsvart». Reket
hade räckt till mångt och mycket, men det räckte aldrig till
att laga den där fula refvan. »Och hvarför,» sporde blekingen,
»skulle man också bråka med lagning, så länge man hade i
behåll en stor svartröd silkesnäsduk som förhänge?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
