Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250 FRÅN SKILDA LÄROVERK OCH TIDER. *
till sist slumrat in i dödens ro, så resas åt dem inga andra
ärestoder än i tacksamma lärjungars hjärtan.
Att teckna dessa goda lärares lifsgärning tillhör
lärarehistorien, denna gren af historieforskning, hvilken, såsom ofvan
nämndts, är i vårt land så föga odlad. För egen del måste vi
i enlighet med planen för . detta arbete nöja oss med att angifva
endast några spridda drag ur de goda lärarnas ännu oskrifna
historia.
Den bekante rektorn vid Klara skola, Johan Sdderlind,
torde i mer än ett hänseende förtjäna att framställas som typen
för en god lärare af gamla stammen. I ändamål att låta denne
märklige man framstå i sitt rätta ljus har en af hans
minnestecknare (i veckotidningen Svalan för år 1874, och hvilken
framställning vi i allt det väsentliga följt), vid hans sida ställt hans
motbild, en gammal nedbruten rektor.
På 1830 talet var »Klara skole» delad i fyra Jvlasser, af
hvilka de tre lägre hade hvar sin lärare, under det den fjärde,
den högsta, förestods af rektor och hans duplikant. Rektorn
själf läste tisdagar, torsdagar och lördagar; de öfriga dagarna
i veckan duplikanten. Kom man en af de tre förstnämnda
dagarna in i »qvarta», företedde detta läsrum en mycket
munter anblick. I katedern satt den gamle rektorn med
glasögon på näsan, förströdd blick och än leende, än bekymrad
uppsyn. Nedanför »stimmade», pratade, skrattade eller slogs
af alla krafter lärjungsskaran, hvars alla medlemmar utan det
ringaste betänkande hängåfvo sig åt den jubelfest af
pojkaktighet, okynne och lättja, som firades. Någon gång blef
oväsendet för starkt för t. o. m. den gamle slappe mannen,
som då tog mod till sig och grep efter sin käpp. Men i
hans domnande arm medförde den ingen skräck, åtminstone
ingen större eller varaktigare. Och huru skulle han med något
anspråk på resultat kunnat fordra tystnad och
uppmärksamhet, som egentligen hade ali möda ospard att hålla klassen
vid just det lynne, som härofvan blifvit omförmäldt? leke ens
läroämnenas allvar lade band på den stämning, som fått makt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
