Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ MELLANSTADIET.
291
hade emellertid några rutor under denna idrott blifvit
sönderslagna, hvilket ofog rektor beifrade i ett strafftal med följande
slutkläm: »Ja, det säger jag er, att den första sten jag här
ser kastas, den tar jag vid örat och leder honom in på mitt
rum och ger honom ett duktigt kok stryk.»
Midt på den stora skolgården hade rektorn planterat en
ung boktelning, som var omgärdad med ett litet stängsel af
trä, men för att ytterligare hos vederbörande inskärpa
nödvändigheten att akta denna hans ögonsten, lät rektor vid det
lilla trädet fastsätta ett plakat, på hvilket till ungdomens
förtjusning med stora bokstäfver stod att läsa:
»Rdr ej b oken l»
Sällan råkade dock den gamle rektorn så illa ut på
grund af sitt oförsiktiga uttryckssätt som vid nedannämnda
tillfälle.
S. hade, såsom ofvan är nämndt, i sin krafts dagar varit
en mycket duglig rektor, men fick, såsom seden var i forna
tider, då rektorerna ej tillsattes på förordnande under vissa år,
behålla tyglarna så länge, att den fordom så kraftiga handens
rörelser till sist började blifva osäkra. En dag under sina
senare rektorsår företog han sig att inför den församlade
lärjungs-skaran hålla ett förmaningstal angående ett af sina
älsklingsämnen, den på skolgården oförsiktigt bedrifna stenkastningen,
och råkade därvid fälla ett uttryck af ungefär följande
innehåll: »Och nu vill jag säga er, som äro äldre och
förståndigare, att om någon af er får se en af småpojkarna kasta sten,
så ger jag honom härmed rättighet att taga fatt på
stenkastaren och ge honom ett duktigt kok stryk.»
Rektorns öknamn var »kisse», och han hade icke väl
uttalat de sista orden, förrän man från de längst bort belägna
småpojksbänkarna fick höra ett, till en början sakta
framti viskadt »kiss, kiss, kiss», hvilket emellertid var af en så
anslående innebörd, att ljudet inom några ögonblick började
växa med lavinens fart, så att till sist den stora samlingssalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
