Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ICKE Q ÖDA LÄRARE.
347
välbildad, men nedanför de stolta ögonen vidtog en liten
trubbig näsa, som synbarligen af naturen sträfvade något uppåt,
hvilken riktning tycktes blifvit ytterligare förstärkt genom den
gode mannens vana att allt som oftast och med ett
egendomligt snörflande ljud stryka denna lilla näsa »motsols».
Egendomligast var dock måhända hans ordflöde och talstämma.
Hans ordförråd var outtömligt, och han kunde nästan aldrig
yttra sig i något ämne utan att råka i affekt, och ju lifligare
han blef, desto starkare forsade och brusade ordströmmen.
Han hade i detta afseende liksom i så många andra aldrig
fått lära sig själfbehärskningens svåra konst, och i denna
omständighet låg den väsentliga orsaken till hans misslyckande
på lärarebanan, ehuru han utan tvifvel kunnat blifva, om icke
en god, så åtminstone en mycket liflig föreläsare eller
predikstolstalare. Han saknade med andra ord den för den gode
läraren så nödvändiga egenskap, som kallas jämnmod. Härtill
sällade sig nu hans underliga röstton och bristfälliga
artikulation, i det han icke blott läspade, utan också framstötte ord och
satser med en besynnerlig tjock halston, som om tungan varit
icke blott för lång utan äfven så tjock, att ljudströmmen
endast med största svårighet förmådde tränga sig förbi den
digra och dock så ytterst rörliga muskelklumpen. Antagligen
var det denna underliga halston, som gifvit upphof till det
öknamn, hvarmed han vanligen betecknades eller »Lacktorn».
I sin egenskap af fullblodsskåning var »Lacktorn» också
bygde-målsbrytare i en så påfallande grad, att äfven hans mångårige
umgängesvän, den fine och kanske allt för prydligt
prononcerande lektorn i franska, D., en gång vid spelbordet
förtörnad utbrast: »Säger du ’hjärter’ en gång till, så spelar jag
icke mera med dig.»
De otaliga historierna om lektor X. förfela därför i
betydlig mån sin verkan, om icke hans tal och svar framföras med
den för honom så egendomliga halstonen och läspningen.
Till sist bör anmärkas, att hans underliga oförmåga att
sätta sig in i pojkars skaplynne till en ej ringa del torde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
