Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
380
FRÅN SKILDA LÄROVERK OCH TIDER. *
hafva någon aning om att så väl vid våra folkskolor som vid
läroverken tusentals stammande barn få gå sin bedröfliga
framtid till mötes utan att någon läkarehjäip står dem till buds.
Endast högst få af våra på öfriga sjukdomsområden så
hemmastadda läkare torde hafva mer än en mycket ytlig
föreställning om stamningslytets verkliga beskaffenhet, och ännu färre
torde vilja underkasta sig det långvariga och tålamodspröfvande
arbete, som botandet af särskildt vissa former af stamning
förutsätter. När skall anläggningen af delvis kostnadsfria
sanatorier eller kuranstalter äfven på detta område blifva föremål
för människovänners allvarliga uppmärksamhet?*
Bland de många exemplen på stammande lärare skola vi
i detta sammanhang endast anföra ett enda. L. var adjunkt
vid ett läroverk i mellersta Sverige. Han var duglig och
kraftig, men af naturen något för retlig, kanske emedan han
var finne till börden, och denna hans retlighet hade, såsom af
psykologiska skäl är lätt förklarligt, med åren fått en
ytterligare näring genom hans stamningslyte. Han undervisade i
svenska och matematik. När vreden föll öfver honom, blef
han blodröd i ansiktet som en kokt kräfta, och hans hår och
skägg reste sig som »piggar». Han kunde i dylika ögonblick
knappt få fram ett enda ord, utan satte händerna i fickorna,
stampade och hväste som ett retadt djur. Stundom visste han
ej annan bot mot vredesanfallet än att sätta hufvudet under
vattenledningen »en fem eller tio minuter». Visserligen tyckte
pojkarna, att detta var mycket löjligt, och dock, heder åt den
viljekraftige finnen I Han läspade äfven något. En gång, då
han skulle diktera en rättstafningsöfning och kom till en mening,
som lydde: »Fast detta helt och hållet misslyckades, måste
dock–», kunde han ej säga mer än: »F-f-fast de-de-detta
he-he-he-helt och hå-hå-hå-hållet,» men så var det slut med hans
uttalsförmåga. Han stod där och stampade, tuggade och
smackade och ropade till sist: »’ätt p punkt där, ja’ kan inte tsäja’t!»
* Jämför om stottring m. m. i författarens ofvan anförda arbete, sid.
327 o. följ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
