Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
432 FRÅN SKILDA LÄROVERK OCH TIDER. *
alla andra hänsyn förgätande själf belåtenhet! Matematikern,
som under disputationsakten ej varit i stånd att yttra ett ord
till försvar för sin lärda afhandling, tillerkändes dock af
doktorn ett cum laude, blott emedan han, doktorn, »kommit så
hederligt ifrån’et!»
Se här en annan disputationshistoria, i hvilken doktorns
begrepp om lärdom lyser i ofördunklad glans.
En gång, då nämligen en adjunkt vid läroverket enligt
tidens sed måste opponera på en gammaltestamentlig
pastoral-afhandling och för ändamålet gick att rådgöra med S., tyckte
S., att han borde visa denne en tjänst af samma slag som den
han själf en gång mottagit af sin vän matematikern och
sammanskref en opposition för adjunktens räkning. På bestämd
tid infann sig S. och blef storligen förvånad, när intet enda
ord af hans sammanskrifna visdom kom öfver den för öfrigt
mycket spirituelle och kompetente opponentens läppar. När
de efter aktens slut sammanträffade, blef också S:s första
yttrande: »Hva vill de säje? Inte ett ord to du fram utå allt,
som ja gett dej te å briljere me.»
»Nej, tacka för att jag inte gjorde det, » blef svaret, »då
ju din skrift var ett försvar in amplissima forma för
respon-dentens satser.»
»Nå, hva skulle de betyde,» lydde genmälet, »när de i
alle fall hade viset lärdom?»
För den gode doktorn var lärdom något som
hufvudsakligen var till blott för att »briljere me». Denna uppfattning
af lärdomens förnämsta ändamål utgjorde så att säga ett
grunddrag i doktorns skaplynne och framträdde vid hvarje
lägligt tillfälle och naturligtvis icke minst under hans historiska
lektioner. En af dessa torde särskildt hafva inpräglat sig i
hans lärjungars minne. Historien, dramatiskt framställd, lyder
sålunda:
»Hör du, Nyström, du ska inte sitte å glane utåt, utan
följe me. Kan du säje mej nån stor påfve under
medeltiden ?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
