Oxygen och Aromasia / IV. På Centralhotelet (1878) Author: Claës Lundin Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

IV.

På Centralhotelet.

»Hvar vill frun intaga sin måltid? På nedra botten, i någon af de stora salarne en, två, tre eller flera trappor upp? Vi ha matsalar ända upp i elfte våningen. Enskilda rum finnas också, till och med i fjortonde våningen. Var så god och bestäm sig. Om en minut går första hissen upp ... Se så, mina herrar och damer ... Här ha vi andra hissen med åttkantiga salonger som rymma femtio personer i hvarje hisshus. Nu kommer tredje hissen ... Var så god!»

Det var en af Centralhotelets tjänstemän, en hissmajor, som ordnade uppfärderne till middagsätningen. Centralhotelet låg i den gamle Humlegården eller rättare i det kvarter, där denne forntida park varit belägen, och ungefär på den plats, där man för fem hundra år sedan uppförde en liten byggnad för det kungliga biblioteket, som statens tämligen obetydliga boksamling kallades under kungadömets tid.

Oupphörligt anlände nya gäster, de fläste på luftvelocipeder, luftdroskor och andra luftfordon. Det var endast ett ringa antal, några få hundra kanske, som läto hissa sig upp från bottenvåningen. De öfriga foro raka vägen in i någon af de högre våningarne, där på flera sidor funnos rymliga velocipedstall, i hvilka fordonen mottogos, inskrefvos och vaktades af de s. k. arenandrarne,

21

ett namn af okändt ursprung, men som en fornforskare trodde sig hafva upptäckt vara en öfverlefva från adertonhundratalet.

Då man trädde in i någon af de stora matsalarne, fann man där ett rörligt lif. Omkring de vidlyftiga skänkar hvilka sträckte sig längs väggarne trängdes de gäster som ej hade tid att sätta sig ned till en ordentlig måltid, utan endast i största hast sväljde några af de universal-kraft-extrakt-piller af den ena eller den andra rätten hvilka altid funnos färdiga och gåfvo tillfälle att på några sekunder förtära hvad i närande egenskaper åt minstone i det närmaste motsvarade flera vanliga rätter.

De gäster som icke behöfde på det sättet spara på sin tid sutto vid stora och små bord rikt smyckade med konstverk af de många, under de senaste århundradena upptäckta metallerna. Vid hvarje bord fans ett visst antal knappar, liknande de gamla som i forna dagar nytjades till s. k. elektriska ringledningar, och på hvarje sådan knapp lästes namnet på en rätt. Det var den tidens matsedlar. Man tryckte på en knapp, och genast kom den önskade rätten upp ur golfvet och sköts fram på bordet. Några uppassare eller uppasserskor syntes icke till, men för hvarje på det sättet framkommen rätt telegraferades ögonblickligt till en af kassa-pulpeterne vid ingångarne, där en maskin genast antecknade rätten jämte numret på den gäst som bestält honom, och vid utgången måste det numrets innehafvare göra upp sin räkning, innan han aflägsnade sig.

Centralhotelet var, liksom alla andra värdshus i Stockholm, rikligt försedt med mat- och dryckesvaror från alla delar af jorden. Man kunde få känguru-stek, tapir-skinka, påfågelsbröst och andra kötträtter från vidt aflägsna trakter, alt i färskt tillstånd. Djuret var kanske

22

dagen förut dödadt genom något af de nyaste slagt- och jagtmaskinerierne samt afsändt med första luftlägenhet.

På frukter var också stort öfverflöd. Bredvid de skönaste spanska och ungarska drufvor fann man svenska smultron, det vill säga odlade, ty de vilda hade försvunnit på samma gång som de svenska skogarne. Där funnos också söta och saftiga apelsiner, för några timmar sedan plockade på Sicilien, och köttiga acaju-nötter från Brasilien samt från Nikobarerne färsk kokosmjölk i små kristallskålar.

Vinet kom raka vägen från alstringsorten, men man drack nästan endast franska sorter, något rheinvin samt litet ungarskt. De portugisiska och spanska vinerne hade alldeles kommit ur bruk, hvilket orsakat flera hamburgska vinfabrikers undergång. Det svenska bränvinet, som för fyra och fem hundra år sedan höll på att öfversvämma landet, hade mellan 2200 och 2300 helt och hållet utsinat. I senare delen af 2300-talet läste man likväl ännu i gamla häfdeböcker om den tid, då spiritismen och spirituosismen delade herraväldet öfver Sverige och bägge dyrkade det absolut rena. Den absolut renaste anden lär hafva varit en på adertonhundratalet mycket ryktbar profet på Rejmersholm, men med hans uppträdande är så mycket underbart förenadt, att det torde kunna dragas i tvifvel, huru vida han någonsin funnits till. Många ansågo honom för en myth, liksom mycket annat från det nittonde århundradet. Åt minstone kunde man fem hundra år efter den tid, då han skulle hafva lefvat, icke gärna tro på alla de underverk som tillskrefvos honom, när han, såsom det föregafs, räddade Sverige från den svåra farsoten alcoholismus chronicus.

Nu var det, som sagdt, för länge sedan slut med bränvinet, och naturligtvis också med det gamla

23

bränvinsbordet, en högst märklig samhällsinrättning som varade i flere hundra år och utöfvade ett stort inflytande. Enligt hvad man af gamla böcker finner, stod alltid i hvarje offentlig matsal ett storartadt bord, öfverlastadt med åtskilliga viktualier, nästan endast salt mat, och däribland sill i en mängd olika uppenbarelser. Midt uti denna samling af hökarevaror tronade en ofantlig vas, försedd med många kranar, och ur dessa, hvilka oupphörligt kringvredos af gästerne, strömmade bränvin af olika slag. Det var den aldrig sinande bränvinsfloden. Vasens storlek slog alla främlingar med häpnad, men de glas, i hvilka »lifsvattnet», så kallades också den starka drycken, strömade ur vasen, voro i förhållande därefter, enligt hvad de gamla krönikorna förtälja, och ur dessa jätteglas togo middagsgästerne sig först en till brädden fyld s. k. »sup» hvar på de tuggade något salt mat på bröd med smör, samt snart åter en ny sup, den s. k. "halfvan", vanligtvis lika stor som helan och således hånande hvad matematiken trott sig kunna yttra om det hela och dess delar. Därpå följde åter en tugga salt-mat och kanske ett stort glas öl samt till och med ej sällan en tredje upplaga af bränvin, den s. k. "tersen". Först därefter ansåg man sig behörigt förberedd att börja måltiden. Det fans dock folk på 2300-talet som trodde, att de gamla krönikorna talade osanning, samt att hela berättelsen om bränvinsbordet kunde, lika väl som sägnen om den absolut rene anden på Rejmersholm, förvisas till mythens område.

I Centralhotelet fann man personer från alla trakter på jorden. Där såg man medlemmar af den stora slaviska republiken, ända ned från det forna Konstantinopel och från det inre af Asien, liksom ett stort antal medborgare från de tyska småstaterna hvilka fortfore att

24

bekriga hvar andra alt från den tid, då det stora, »eniga» Tyskland själft sprängt sönder sig för att genom sitt riksföredöme visa alla enskilda, huru man borde lösgöra sig från tillvarons elände. I matsalarne syntes också handelsresande från Centralafrika, lustfarare från Söderhafsöarne, flera af Grönlands förnämsta slägter, hvilka tillbragte en stor del af sin tid på resor i Europa och Afrika. Äfven kineser och småländingar, skåningar och japanare trängdes med hvar andra kring de långa skänkarne och sväljde i största hast några universal-kraft-extrakt-piller för att sedan åter fortsätta resan.

Borden på golfvet voro upptagna mest af inhemska familjer. I senare hälften af 2300-talet åt man i allmänhet icke hemma. Det var endast den rikaste delen af befolkningen hvilken kunde hafva hushåll. Alla öfriga funno det ofantligt mycket billigare och bekvämare att äta på värdshus. Alstringen af näringsmedel hade icke kunnat hålla jämna steg med folkökningen, och prisstegringen på råämnena motvägdes endast däraf, att matens tillredning genom värdshusens storartade köksföreningar, biträdda af vetenskapens alla hjälpmedel, kunde göras ofantligt mycket billigare än i forntiden.

Hvad som mycket sparade kostnaderne i dessa offentliga matanstalter var att endast ett högst ringa antal tjänstfolk eller som de nu mer kallades medarbetare användes. Nästan alt utfördes med maskin, och det var endast för maskinernas skötande som någon obetydlig människokraft togs i anspråk. Köksingeniörernes och kemisternes antal kunde dock icke inskränkas. Dessa motsvarade hvad man i forntiden kallade köksmästare, men voro alla akademiskt bildade män och kvinnor. De hade öfverinseendet öfver all matlagning och svarade för

25

att endast hälsosamma och fullt närande rätter framsattes för gästerna.

Kokkonsten hade, tack vare vetenskapens kraftiga ingripande, gjort högst betydliga framsteg under de senare århundradena, men lagstiftningen hade äfven, kanske till stor del i följd af kvinnornas deltagande däruti, gjort sitt för att undanrödja alla de skadliga eller onödiga rätter som åstadkommo så många sjukdomar i gamla dagar. Staten hade nödgats öfvergifva sin likgiltighet för medborgarnes hälsa, och sundhetspolisen anstälde ett fullkomligt utrotningskrig mot alla rätter och drycker hvilka af vetenskapen förklarats svårsmälta, hetsiga eller på annat sätt otjänliga för näringsberedningen, likasom mot sådana som icke innehålla tillräckligt muskelbildande näringsmedel.

De stora köken -- några små funnos knapt kvar -- voro mer laboratorier för näringsmedlens kraftiga och smakliga tillredning än kokinrättningar i forntidens art. Man tillät ej längre okunniga och vårdslösa kvinnor på må få tillreda rätter, om hvilkas ägenskaper hvarken de tillredande eller de ätande hade någon riktig kunskap, utan matlagningen var satt i system och utbildad till vetenskap hvilken icke fick offentligt idkas af någon som ej aflagt godkända lärdomsprof i kemi och hälsolära samt genomgått praktisk kurs i sjelfva tillredningskonsten.

»Hvad ha vi icke vunnit genom vetenskapens inflytande på köket!» utropade Aromasia, i det hon förde sina gäster till ett bord i en af Centralhotelets stora salar.

»Men poesien!» invände skalden. »Hvart har poesien tagit vägen?»

»Ni kan då aldrig glömma eder gamla järnvägspoesi,» anmärkte Aromasia leende och började läsa på matknapparne.

26

»Ack, hvar är nu hemmets poesi?» fortfor forntidsmannen. »Förr samlade husfadren de sina omkring sig vid familjens eget middagsbord. Nu far hela familjen till ett värdshus och slår sig ned i ett för främlingar från olika håll gemensamt rum, där man offentligt intager sin måltid. Kan detta kallas familjetrefnad? Vet ni hvad man i forna dagar menade med huslig sällhet?»

»Jo,» inföll tant Vera som Aromasia också bjudit på middag, »med huslig sällhet menades, att husmodern skulle åtaga sig alla bestyr samt kanske själf stå vid köksspiseln, så vidt hon ville vara säker på att icke matlagningen fördärfvades. Hon skulle vara mannens och ofta hela familjens tjänarinna. Alla husliga omsorger, alla bekymmer hvilade på henne. Det var forntidens husliga sällhet.»

»Det är en alt för prosaisk uppfattning», menade skalden. »Kvinnan var hemmets gode ande och dess alltid vakande skyddsängel. Så var det i den gamla, goda tiden, men nu ...»

»Skulle vi vara sämre än våra förfäder?» utropade Aromasia. »Det fans ju en tid, det var i slutet af adertonhundratalet, då filosofien yrkade på en allmän verldsförstörelse. Det var väl icke för att främja den husliga sällheten? Då var man trött på lifvet och frågade alldeles icke efter hvad ni kallar hemmets poesi.»

»Ja,» tillade Oxygen, »det var en tid, då man ansåg för människans högsta mål att upphäfva naturen, att återföra atomerna till deras ursprungliga hvila och till det intet som från början var, med ett ord att återvända till varats nollpunkt; men detta är nu mer en öfvervunnen ståndpunkt. Nu söka vi att förlänga tillvaron så mycket tänkas kan eller mer än för närvarande kan tänkas. Därmed ha vi likväl icke hunnit långt. Jag har dock hört

27

berättas, att en medlem af den siberiska vetenskapsakademien, såsom den nordmongoliska vetenskapliga föreningen med ett gammalt namn ännu kallas, skall hafva uppfunnit ett medel att först mumifiera människolif och sedan, efter lång tids förlopp, åter göra dem lefvande. Denna uppfinning skulle utan tvifvel föra oss ett steg närmare målet. Jag tror mig till och med hafva reda på åt minstone en del af detta medel.»

»Hvilka galenskaper!» utropade skalden. »Det kan ej finnas något annat som gör lefvande än det höga ideal, hvilket var våra förfäders sträfvan för fyra och fem hundra år sedan. Det idealet har nutiden olyckligtvis förlorat, och därför äro alla uppfinningar och alla kunskaper vanmäktiga mot den själfviska uppehållsdriften under den genom århundraden fortsatta kampen för tillvaron.»

»Århundraden?» invände tant Vera. »Säg årtusen. Den kampen har alltid funnits och kommer att alltid finnas. Det är han som utgör själfva kärnan i det mänskliga framåtskridandet.»

»Förskräckligt!» skrek skalden och tog sig ett nytt stycke påfågel. »Ja, ja, tiden är ond.»

»Vet ni hvad jag tror?» inföll Oxygen. »Jo, att vår vän skalden undergått den behandling som den nyss nämda uppfinningen söker införa. Han mumifierades visst för fyra eller fem hundra år sedan och har nu åter väckts till lif, så vidt han ens lefver. Jag skulle nästan tro, att han ännu är en sådan där flera hundra år gammal mumie.»

Fruntimmerna och Oxygen skrattade på skaldens bekostnad. Apollonides vardt ännu allvarsammare. Det smärtade honom att Aromasia, som han så högt älskade, skulle kunna göra sig lustig öfver en skalds åsigter, och det harmade honom djupt, att den hånfulle framtidsmaterialisten Oxygen skulle hafva större inflytande öfver

28

Aromasia än han själf, det höga forntidsidealets svärmiske dyrkare. Han vardt bitter i sitt tal och tillät sig sårande anmärkningar. Det fordrades de båda fruntimmernas hela fina takt och kvinliga älskvärdhet för att de bägge herrarne icke skulle göra ett obehagligt slut på den i början så glade middagen.

Aromasia sökte vända samtalet åt annat håll, men det var svårt att komma från forntiden, när Apollonides var med i sällskapet.

»Jag undrar, om det är sant hvad gamla böcker förtälja,» sade hon, »det man i forna tider skall hafva tjänats af mänskliga uppassare.»

»Det är visst sant,» förklarade skalden, »och det var en förträfflig inrättning. Man kunde tala med sin uppassning, fråga och få svar.»

»Hvad till skulle sådant gagna?» utropade Oxygen. »Hvarför har man mekaniken, om ej för att skaffa sig hvad man behöfver utan att göra sig besvär med frågor och svar?»

»Och hvilken ersättning fingo dessa mänskliga uppassare för sin möda?» sporde Aromasia. »Var det värdshusbolaget som ersatte dem?»

»Visst icke,» skyndade skalden sig att svara. »De lönades helt och hållet af gästerne, en förträfflig ekonomisk anordning. I början fingo de blott en ganska obetydlig ersättning, hvilken kallades drickspengar, men småningom ökades fordringarne, så att de upptogo en af dem själfva stadgad skatt på hvarje rätt som de framsatte. Ville gästen icke betala skatten, och den var onekligen något dryg på slutet, så sattes han i cell, der han fick stanna ända till dess han bekvämade sig att erlägga utskylderna. Se, det var ordning, det.»

»Ja, jag har också läst ett och annat om den

29

ordningen,» förklarade Oxygen, »och vet, det hon gick så långt, att slutligen måste gästerne passa upp herrar uppassare och likväl betala den under namn af drickspengar en gång för alla stadgade, men ständigt ökade skatten, hvilken de arme, uthungrade gästerne i knäböjande ställning öfverlemnade till de fete, vid borden ständigt kvarsittande drickpennings-mottagarne.»

»Tyst! Hvad är det för buller vid den norra skänkraden?» frågade tant Vera och visade på en folkskockning framför en universal-kraft-extrakt-piller-försäljning.

»Åh, det är bara några tyskar som slåss,» upplyste Oxygen hvilken stått upp och tagit uppträdet närmare i betraktande. »Det är en sachsare som råkat i gräl med en bayrare, men så kom en hasenhaidnare eller som han fordom skulle hafva kallats berlinare och ville roffa till sig både sachsarens och bayrarens kraftpiller .... Men der ha vi Centralhotel-polisen, och nu springa slagskämparne efter sina velocipeder.»

»Vi måste också söka upp våra,» sade Aromasia. »Konserttiden är snart inne.» Hon reste sig och gjorde upp sin räkning hvilken gick till 975 francs. Man hade den dagen ätit en ganska enkel måltid. Ofta steg kostnaden för en middag i Centralhotelet till 1500 och 2000 fr. för tre eller fyra personer.