| 51 |
»Kan jag få tala med hufvudredaktören?»
»Hvilken af hufvudredaktörerne? Vi ha tjugufem.»
»Det är mig likgiltigt. För mig in till en af de tjugufem, men nu genast.»
»Nå, nå, sakta i backarne, herre! Det går ej så lätt, må ni tro, att få företräde, och jag måste ovilkorligt veta hvilken af redaktörerne ni önskar uppvakta. Ansökningsskriften måste ställas till bestämd person.»
Det var Apollonides, forntidsskalden, författaren till Det sista lokomotivet, Aromasias olycklige älskare, såsom han själf trodde, lycklige, såsom Oxygen förestälde sig, hvilken hade infunnit sig å Senaste Timmens Nyheters verkstad. Han kom likväl ej längre än till början af en bland försalarne, där de vakthafvande medarbetarne hindrade honom från vidare framträngande.
Denna tidningsverkstad fylde hela det stora hus som upptog platsen för det gamla Stortorget med omkringliggande gator ända bort till det forna Järntorget å ena sidan och å andra hållet till den gata som gick där den flere hundra år förut igenfylda Norrström haft sitt lopp. Senaste Timmens Nyheter ansågs för det mellersta Skandinaviens största blad, men i det gamla Södertelje, en af Stockholms förstäder, utgafs en nästan lika stor tidning,
| 52 |
Stockholm ägde för öfrigt en mängd andra tidningar. De utgjorde flera hundra. De svåraste medtäflarne till Senaste Timmens Nyheter voro Den Glupande Ulfven samt Ormens Tunga, två sins emellan mycket olika blad, men som voro bundsförvandter, när det gälde att angripa City-bladet eller att försvara sig mot detta.
Det var i tidningsverkstadens norra flygel som Apollonides inträdt, genom den stora porten, öfver hvilken ett par basunblåsande genier sväfvat i sex hundra år eller något ännu längre, alt från den tid, då denna del af tidningsbyggnaden uppfördes till kungaboning. Genier och basuner passa också till en tidningsbostad, och därför hade det bolag som ägde Senaste Timmens Nyheter ej blott låtit dem sitta kvar, utan också förgylt dem, så att man nu kunde se deras glans ända långt upp på den stora boulevarden hvilken från den forna Norrström gick i rak utsträckning, förbi Brunsvikens strand. Det var en lämplig tidningsskylt. Den norra flygeln, från gammalt kallad den tessinska, innehöll den del af verkstaden, där den inre politiken tillverkades, jämte den afdelning som förfärdigade hvad man på forntidens tidningsspråk kallade »sensationsnyheter», nu mera ett oegentligt uttryck för någon viss del af nyheter, ty alla dessa voro anlagda på »sensation», men i fråga varande afdelning hade till uppgift att alstra underrättelser som aldrig någon människa kunnat förut tänka sig, riktiga vidunder i det otroliga, men framstälda på det smakfullaste sätt, ej blott öfverraskande, utan också öfvertalande.
»Vår tid är dyrbar,» förklarade en af de vakthafvande, ett medelålders fruntimmer. »Säg med hvem
| 53 |
»Jag skulle vilja säga ett ord åt den som har öfverinseendet öfver riksdagsangelägenheterne, hälst den som sysselsätter sig med valen.»
»Hvarför säger ni ej det genast? Den redaktören träffas på Svartmangården. Ni har väl hört talas om den gamla Svartmangatan som fans i forna dagar? Nå väl, femte hufvudingången på Svartmangården, första trappan till höger, tredje gången i förstugan, dörren n:o 751 .... Å, det är ej svårt att hitta. Men kanske ni vill befordras med luftströmmen i en af våra korridortuber? Det går också för sig. Var så god och stig in.»
»Ni är alt för god, kära fru.»
»Jag gör min tjänst. Men skynda er in nu på samma gång som de andra.» Den vakthafvande öppnade en dörr, som förde till ett tämligen långt, men smalt, cylinderformigt rum.
Apollonides steg in. Rummet var väl upplyst. Han slog sig ned i en mjuk länstol. Alla de andra länstolarne voro redan upptagna.
»Håll er väl fast!» uppmanade det välvilliga fruntimret och drog sig hastigt tillbaka. Skalden kände en besynnerlig skakning i kroppen och hörde ett ovanligt susande.
Ett ögonblick därefter upphörde både skakning och susande. Dörren öppnades. Man var framme. De som på detta sätt låtit blåsa sig från tessinska flygeln till Svartmangården lemnade tuben och funno sig åter i en försal, i hvilken också flera vakthafvande uppehöllo sig.
»Redaktören för riksdagsvalen?» frågade Apollonides.
»Dörren n:o 751, men hvar är eder ansökan?»
| 54 |
»Ansökan!»
»Ja, ni kan väl icke föreställa er, att någon af redaktörerne tager emot er, utan att ni först inlemnar en ansökan med framställning af hvad ni åstundar samt ordentligt anhåller om företräde.»
»Hvilken tidsspillan!» utropade skalden.
»Visst icke,» försäkrade den vakthafvande, till hvilken han vändt sig. »Se här färdigtryckta ansökningar, i hvilka ni blott fyller i namnet.»
»Äro ansökningarne tryckta på förhand? Det måste vara ett ofantligt antal af olika uppsättningar?»
»Ni misstar er. Vi ha högst få slag af dessa ansökningar inom hvarje afdelning. Vi veta på förhand tämligen nära hvad hvar och en vill .... Riksdagsvalen, sade ni. Då önskar ni antingen förorda någon, vare sig er själf eller annan person, eller motarbeta någon eller bägge delarne. Det är ej så konstigt att veta. Se här en tryckt ansökan som sannolikt innehåller hvad ni önskar. Är det icke så?»
»Jo, verkligen,» svarade Apollonides, hvilken visserligen var van vid riksdagsmekanismen inom folkförsamlingen, men icke förut kände till denna mekanism inom tidningsverkstäderna.
Han tog papperet, fylde i hvad som behöfdes, och knapt hade han lemnat ansökan från sig, förr än den stoppades in i en luftströmslåda och skickades in till den efterfrågade redaktören. Nästan ögonblickligt utslungades ett nummer som af den vakthafvande öfverlemnades till skalden.
»Det är edert ordningsnummer för företrädet hos redaktören,» upplyste den vakthafvande.
»Sjutiofem!» klagade Apollonides. »Då får jag vänta bra länge.»
| 55 |
»Å nej! Icke mer än half annan timme. Hvarje besökande får två minuters samtal. Hör nu ringer det. Nummer ett har redan aflägsnat sig. Nummer två rycker fram.»
»Half annan timme! Två och en half, skulle våra förfäder hafva sagt, innan man införde hundraminuters-timmarne.»
»Det är ingen lång väntan, men om ni önskar använda tiden på något sätt, så har bolaget sörjt äfven för sådana fall. Vill ni sofva, så ha vi flera bekvämt inredda sofkamrar med goda soffor. Önskar ni arbeta, kan ni draga er till baka i de särskildt därtill ordnade arbetssalarne, i hvilka ni finner de flästa handtverksredskap och arbetsmaterial, papper, bläck, pennor, prässar, m. m. Tiden är dyrbar för hvar och en. Ni kan också se ett litet stycke på vår bolagsteater, där de medarbetare som höra till tidningens teaterafdelning uppträda i något af de nyare styckena som uppföras på Stockholms offentliga skådebanor. De spelas altid här inom tidningen af teateranmälarne själfva, innan dessa skrifva sin kritik öfver de offentliga skådebanorna, en ganska nyttig anordning för kritiken och ofta ganska nöjsam för dem af allmänheten som här vänta på företräde hos någon af redaktörerne. Kanske ni vill se ett stycke som gifves just nu?»
»Hvarför icke.»
»Det är en sammanprässning -- vi prässa altid i hop styckena för att se huru mycken kärna finnes i dem -- af ett stort historiskt skådespel i sjutton akter, kalladt Det akademiska kraftprofvet. Författaren är vår berömde Hedberg IX, och handlingen är förlagd till det nittonde århundradet. I stycket uppträda flera medlemmar af svenska akademien på den tiden, alla i tidens
| 56 |
»Bra!» utropade Apollonides. »Det skådespelet måste jag se. Hvarför ha vi icke någon svensk akademi mera? Hvar finna vi nu de väldiga kämpar som utgjorde den svenska skaldekonstens värn?»
Han suckade och frågade, hvar tidningen hade sin teater.
»Vill ni taga luftströmsskjuts äfven dit?» sporde den vakthafvande.
Skalden ville hällre gå och fick den anvisningen, att teatern vore belägen inom den dramatiskt-kritiska afdelningen på den gamla börsgården, så kallad efter den tid, då Stockholms börs där haft sin plats innan denna flyttades till Kastellholmen. Han gaf sig i väg, men krånglade så in sig på de många gårdarne och hade så många underbara föremål att betrakta, att han aldrig hann fram till den dramatiskt-kritiska afdelningen. Öfver alt fann han den mest rastlösa verksamhet både bland människor och maskiner. De senare voro af mångfaldigt slag och användes till förut aldrig anade ändamål.
Men som Apollonides fruktade att försumma minuten för sitt företräde hos redaktören för riksdagsvalen, måste han åter söka komma till baka till Svartmangården (gamle fornforskare hafva påstått, att den gården vore belägen på samma plats som fordom kallades »Tyske brunnen») och lyckades efter något letande -- dem som han tillfrågade hade aldrig tid att svara honom --
| 57 |
»Nu är nummer sjutiotre inne. Passa på, när ordningen kommer till er,» uppmanade den vakthafvande, med hvilken Apollonides förut samtalat.
»Sjutiofyra ... sjutiofem! Se så där. Var kort och tydlig i eder framställning.»
Apollonides stod inför en af de tjugufem hufvudredaktörerne hvilken med genomträngande blickar betraktade honom och rörde vid en fjäder som stod i förbindelse med en mekanism hvilken ögonblickligt tryckte ned skalden i en mjuk hvilstol. Samtidigt yttrade redaktören:
»Ni önskar, ser jag af eder ansökan, att vår tidning skall förorda en viss Aromasia Doftman-Ozodes såsom riksdagskandidat i Göteborg, Majornas tredje rote, och motarbeta en viss Oxygen Warm-Blasius. Utveckla edra skäl, men fort, mycket fort.»
Skalden skulle just börja sin framställning, då redaktören afbröt:
»Jag ser genast hvad ni ämnar säga. Saken torde dock förtjäna en närmare undersökning. Ni får vända er till en af våra medarbetare. Tiden för vårt samtal är redan förliden. Jag skall hafva er i minnet.»
Redaktören tryckte åter på en fjäder, och Apollonides rycktes upp ur hvilstolen.
»Vakthafvande 505,» ropade redaktören till en af de uppassande medarbetare som funnos i rummet, »för nummer 75 till afdelningens sjunde kontor, men fort!»
»Kom,» sade vakthafvande 505, »spring!»
Och i fyrsprång satte den vakthafvande af, släpande Apollonides med sig. Det bar af genom åtskilliga
| 58 |
»Aromasia Doftman-Ozodes, har förut aldrig varit medlem af någon riksförsamling,» sade det fruntimmer, inför hvilket Apollonides fann sig sitta, »och det har hennes medtäflare Warm-Blasius ej häller varit. Vi måste undersöka deras särskilda ägenskaper.»
»Men huru vet ni ...» började skalden förvånad.
»En tidningsarbetare vet alt,» afbröts han af fruntimret, »känner alt och finner råd för alt. Ni har kommit hit för att tala för fröken Ozodes. Godt! Vänta ett ögonblick, till dess jag fått den här artikeln färdig.»
Hon tryckte och sköt och klappade på ett stort antal klaffar eller tangenter på sitt arbetsbord, och inom få minuter var tidningsartikeln färdig. Någon handskrift kom ej i fråga. Alt efter som tankarne föddes i den arbetandes hjärna, framstäldes de också genom sättningsmaskinen i typer på det »skepp», såsom det förut hette på typografspråket, hvilket var färdigt att sättas in i formen, och »skeppet» skickades i luftströmstub till tryckeriet, där det genast af en maskin sköts in i formen och ögonblickligt passades in i tryckmaskinen. Något korrektur behöfde ej läsas, ty sättningsmaskinen kunde omöjligt göra något misstag, blott den arbetande hade någon vana att sköta klaffarne.
»Se så, nu har jag mitt arbete för den här timmens upplaga färdigt,» sade fruntimret, »och ni kan vara säker på, att alla mina medarbetare äfven hafva sina artiklar i ordning. Om några minuter är hela upplagan, en million två hundra tusen exemplar, afskickad till utdelning. Nästa timmes upplaga behöfver icke något af mina arbeten. Tiden för min måltid är inne. Min
| 59 |
Apollonides sattes i hast åter på benen och följde sin ledsagarinna till matsalen, ett stort och vackert rum, där åtskilliga personer af båda könen samlat sig omkring de festligt dukade borden.
»Afdelningarnes hufvudredaktörer hafva sällan tid att intaga någon sådan här måltid,» sade fröken-medarbetaren. »De lefva för det mesta på kraftpiller, som visserligen innehålla stärkande födoämnen, men intagna i ensamheten och under fortsatt arbete likväl ej göra aldeles samma nytta som några rätter god mat, förtärda i gladt sällskap. Hufvudredaktörerne måste därför hafva starka kroppar.»
»Ni har tjugufem hufvudredaktörer, har jag hört,» sade Apollonides.
»Tjugufem starka karlar och kvinnor,» upplyste hans granne vid bordet. »Inga andra antagas af bolaget.»
»Af hvilka personer utgöras bolaget?»
»Af alla medarbetarne naturligtvis, från och med hufvudredaktörerne till och med utdelarne, alla som bidraga till tidningens förfärdigande och spridande. Hvar och en har sin andel af vinsten och hvar och en lifvas också af samma nit och omsorg för tidningen.»
»Men alla hafva icke lika stor andel, förmodar jag.»
»Nej! Hufvudredaktörerne hafva något större och därnäst de äldste medarbetarne, men hvar och en har
| 60 |
»Men hvem är den egentligen styrande?»
»Hvar och en hufvudredaktör rådgör hvarje morgon med sina medarbetare, och de tjugufem hufvudredaktörerne komma till samman en gång om dagen för att samråda om tidningens angelägenheter. Fem af desse redaktörer äro tillika styresmän för ekonomien. Det hela går som ett urverk, och så mycket som möjligt skötes med maskiner ... Men hvad är det man talar om där vid andra ändan af bordet? Är det fråga om någon ny tidning nu igen?»
»Ja, en stor, riktigt stor tidning, som skall komma ut i Mjölby,» upplyste någon vid andra bordsändan.
»Så-å, i Mjölby?»
»Det kan väl icke förvåna er. Mjölby är ännu en af våra förnämsta städer, hvars fabriker ju redan i förra århundradet öfverträffade Norrköpings. Det har icke gått särdeles fort för Mjölby, men så mycket säkrare, och den staden är i ständigt växande blomstring, under det många af våra andra stora städer, det vill säga de som voro stora för ett par hundra år sedan eller ännu längre till baka, såsom Hessleholm, Nässjö och flera, länge stått stilla i sin utveckling. Mjölby kan visserligen icke ännu jämföras med Göteborg eller Kristiania, men nog kan det bjuda både Stockholm, Köbenhavn och Drammen på en täflan.»
»Nå, hvad skall den nya tidningen i Mjölby heta?»
»Morgondagens nyheter, efter hvad jag hört, således
| 61 |
»Idén är god. Men jag ville ännu i dag föreslå, att äfven vår tidning börjar meddela hvad som tilldrager sig i morgon. Hvarför vänta ända till dess något skett? En flink tidning kan gärna tala om det på förhand.»
»Hvarför inskränka sig till morgondagen? Jag föreslår, att vi ändra vår tidnings namn till Nästa Veckas Nyheter och meddela alt som sker i den veckan. På det sättet skola vi väl kunna hålla stånd mot alla medtäflare.»
»Det är rätt. Allmänheten vill veta nytt, och ju mera sådant man kan meddela, dess bättre är det. Om det ännu tilldragit sig eller om det någonsin kan komma att tilldraga sig, är icke så vigtigt.»
»Lefve Nästa Veckas Nyheter!»
»Men nu är måltiden ju slutad, och ni har icke talat med mig om kandidaturen i Göteborg,» sade Apollonides till fröken-medarbetaren.
»Med er? Nej, det behöfde jag icke. Edra åsigter känner jag redan, men jag har, under det vi lyssnade till bordssamtalet, inhemtat alla nödiga upplysningar och tänker i min nästa artikel afhandla kandidatfrågan.»
»Ack, fröken är alt för god!» utbrast Apollonides. »Ni förordar således den vacka Aromasia?»
»Det har jag icke sagt. Utom den vackra Aromasia, som ni uttrycker er, och Oxygen, finnes kanske ännu en kandidat här på platsen, nämligen fru Skarpman-Stormfågel. Hon lär nu först för en timme sedan anmält sin kandidatur, efter hvad jag nyss genom mina notisjägare inhemtat.»
»Fru Skarpman-Stormfågel! Då äro vi förlorade!» utbrast skalden.
»Se så, lugna er! Jag tänker genast infordra de tre
| 62 |
»Ack, en sådan aflägger Aromasia aldrig.»
»Innan aftonen skall vår tidning uttala sig. Och nu farväl, herr Apollonides.»
Hon ville lemna rummet.
»Ack, blott ett ord i en annan sak,» bad skalden.
»Har ni något mera på hjärtat, så skynda er,» förklarade tidningsfröken.
»Jag har skrifvit ett skaldestycke. Det är orden till Aromasias stora odorat som uppfördes för ett par aftnar sedan, Årstiderna, som ...»
»Som ni nu vill att vårt blad skall föra in i sina spalter,» afbröt fröken honom. »Jag förstår, men sådant där hör icke till min afdelning. Vänd er till hufvudredaktören för den mekaniskt-poetiska afdelningen.»
»Mekaniskt-poetiska?»
»Just den! Icke den poetiskt-mekaniska. Vi ha en sådan afdelning också. Tredje gården till höger, första uppgången, genom stora förstugan, första korridoren, dörren nummer 337. Men ni uppehåller mig. Vi ses igen!»
Hon försvann, och Apollonides upprepade:
»Tredje gården till höger, första uppgången .... Kanske att orden till Aromasias mästerstycke kunna uträtta något för hennes väljande.»
Han beslöt att försöka sin lycka och infördes efter någon väntan till hufvudredaktören i den mekaniskt-poetiska afdelningen.
»Af eder ansökan finner jag, att ni förfärdigat ett s. k. skaldestycke. Önskar ni det anmäldt i vår tidning? Ni har att vända er till tredje granskningskontorets andra underafdelning. De vakthafvande visa er vägen.»
| 63 |
Apollonides förklarade, att han icke önskade någon anmälning, utan att skaldestycket måtte intagas i bladet.
»Intagas!» utropade redaktören och såg förvånad på skalden. »Hvad heter stycket?»
»Årstiderna», tillkännagaf skalden.
»Det är just icke något lockande namn,» förklarade redaktören; »smakar gammalt och förlegadt. Hvad är det gjordt af?»
»Af kärlek till naturen, af tidiga morgontankar och varma eftermiddagskänslor,» svarade Apollonides som tycktes tro, att detta virke skulle vinna bifall.
»Kärlek till naturen! Tankar och känslor! Ni hör till en föråldrad skola,» utropade redaktören. »Har ni användt liggande maskin eller en af de nya, stående?»
»Jag har öst ur min poetiska källa, sådan hon friskt porlar inom mig.»
»Det låter som ni icke vore född i vårt århundrade. Edert skaldestycke kan jag icke nytja för Senaste Timmens Nyheter.»
»Då måste jag vända mig till Morgondagens Nyheter,» förklarade skalden, stucken af redaktörns sätt att bemöta honom.
»Gärna för mig,» yttrade redaktören helt vårdslöst. »Men hvarken det bladet eller den Glupande Ulfven eller Ormens Tunga lära väl taga emot ett arbete som är gjordt af bara tankar och känslor.»
»Då återstå mig hundratals andra blad. Den Kuttrande Dufvan skall nog icke försmå mig.»
»Ha, ha, ha! Den Kuttrande Dufvan dog af svält redan i förre månaden. Hon är glömd för länge sedan .... Men det gör mig ondt om er, unge man. Ni går på orätt väg, på en väg som aldrig leder till målet. Hvarför har ni icke för länge sedan skrifvit in er
| 64 |
»Det behöfver jag icke lära mig,» förklarade skalden med stolthet. »Ingifvelsens eld finnes inom mig.»
»Karlen är galen,» sade redaktören till en af de vakthafvande, »men tag honom likväl med er och låt honom se, huru det går till att göra ett riktigt skaldestycke.»
Den vakthafvande förde Apollonides genom en lång rad af verkstadsrum. Först kom man in i stor sal, där högar af tryckt papper lågo uppstaplade. Några dussin arbetare voro ifrigt sysselsatta med att vända och syna dessa högar. En unken luft fylde rummet.
»Här ser ni själfva virket,» upplyste ledsagaren, »det som vi använda vid tillverkningen. Det är gamla böcker i alla möjliga ämnen, i synnerhet i mekanik, landthushållning, köksvetenskap, fysik och ren matematik, också något litet af hvad i forntiden kallades poesi, jämte ett och annat filosofiskt arbete. De medarbetare som äro här sysselsatta hafva en ganska maktpåliggande uppgift. De få endast välja godt och användbart virke, ju torrare och segare, dess bättre.»
Arbetarne läto icke störa sig af de besökande. De rotade utan rast i de gamla luntorna, omgifna af tjocka dammoln.
Från detta rum fördes Apollonides i en annan sal, där flera maskiner voro i verksamhet.
»Här göras de första utdragen,» sade ledsagaren. »Vi söka att så mycket möjligt är taga vara på det afskräde som uppstår, men hvad vi icke kunna använda
| 65 |
»Men förfärdigar man då ingenting nytt här?» frågade skalden.
»Nytt?» utropade ledsagaren. »Jo vist! Det varder ju nytt, när man låter alt det gamla gå genom våra rensnings-, omstöpnings- och finpoleringsmaskiner. Har ni någonsin sett något annat nytt i verldsliteraturen? Inbillar ni er, att ni gör något nytt med edert gamla tillverkningssätt i poesien? Se, nu komma vi till omstöpningsrummet. Och här ha vi finpoleringen.»
Ledsagaren förde Apollonides från rum till rum. Öfver alt voro maskinerna i verksamhet, och maskinerna matades af flitige medarbetare. Det var en idoghet som gjorde ett djupt intryck på skalden.
»I det rummet försiggår den slutliga sorteringen,» upplyste ledsagaren och pekade på en stängd dörr, »men dit få vi icke gå. Maskinerna där äro af så utomordentligt fin beskaffenhet, att de icke tåla någon främlings närvaro. När sorteringen är färdig, kastas styckena omedelbart in i formarne och öfverlemnas till tryckprässarna, och så får allmänheten snart läsa hvad ni skulle kalla nya poemer. Alla äro de tillverkade af gamla luntor. Förr i verlden gjorde man poemer af poemer, men det kunde ej fortfara i längden. Den källan utsinade, och som smaken hos den läsande allmänheten äfven undergått betydlig förändring, så göra vi nu mer poemer af mekaniska afhandlingar, af böcker i kemi och fysik samt af alt som kan tjäna till den högre odlingens främjande.»
Apollonides kände sig förvirrad af alt hvad han sett inom tidningens olika afdelningar. Han glömde att tacka
| 66 |
»Nej, icke åt det hållet,» ropade ledsagaren. »Där kommer ni till en annan förbjuden ingång. Det är afdelningen för nyttiga osanningars utspridande.»
»Hvad, har man en sådan afdelning också?» utbrast skalden.
»Ja,» upplyste tidningsarbetaren, »vi nödgas ännu fortfara med den, ehuru det är en helt och hållet föråldrad tillställning. Men det är för att icke låta oss öfverflyglas af våra medtäflare. Den Glupande Ulfven står onekligen främst på det området. Det är hans väl skötta nyttiga osanningar som gjort hans lycka, mycket mer än hans så högt prisade förmåga att kunna sluka alt i nyhetsväg.»
Tidningsarbetaren försvann med en knaphändig hälsning. Apollonides gick under djupa tankar åter ut genom tessinska flygeln och fortsatte sin väg upp åt den stora Roslagsboulevarden. På Bellevuetorget hyrde han sig en af de många luftvelocipeder som där bjödos ut åt den som af en eller annan orsak lemnat sitt fordon hemma eller, hvilket dock var mycket ovanligt, icke ägde något sådant.
»Hvart hän?» ropade en af skaldens bekanta hvilken i det samma sänkte sig ned på torget.
»Till Göteborg på en stund,» svarade Apollonides.
»Aha, jag förstår,» sade den andre skrattande. »Ni skall väl göra något i riksdagskandidaturen. Den sköna Aromasia förtjänar att väljas.»
Att detta också var Apollonides’ tanke, kunde nog märkas.
»Väljes hon till folkombud,» sade han för sig själf, »så är hon alltid i min närhet.»
