| 75 |
Det var ett rörligt lif på Stora Hafsgatan i Göteborg. Gatan sträckte sig i oöfverskådlig längd från de yttersta klipporna vester om den ursprungliga staden till långt bort om Gullbärgsvassen och var anlagd dels på klippgrund, dels på pålar, öfver alt bygd med ståtliga hus af tolf och femton våningars höjd. De nedre tio eller tolf våningarne voro upptagna af handels- och bankkontor, de återstående inredda till praktfulla boningsrum, i hvilka handelns furstar och furstinnor samt alla deras ämbets- och tjänstemän af båda könen på lediga stunder njöto det tillvarelsens behag som deras idoga arbete skänkte dem.
På de långa gallerierna utanför husen lossades och lastades stora och små luftfordon. Det var ett hissande och halande, ett stufvande och urplockande, ett skrik och ett buller som till och med i denna rörliga och bullrande tid, så olik mot forna dagars stillhet och tystnad, kunde hafva gjort hvilken annan som hälst än en göteborgare yr i hufvudet. Men göteborgarne hade starka och genom en synnerligt ändamålsenlig uppfostran väl inredda hufvud. Hvar och en skötte sin uppgift utan att låta störa sig af bullret från grannarnes verksamhet.
Inne på kontoren surrade det ej mycket mindre. Där voro de många skrifmaskinerna i oupphörlig
| 76 |
I hvarje ögonblick gåfvo de många telefonledningarne som funnos i hvarje våning och hvilka voro af ett helt annat slag än forntidens små försök i den vägen till känna, att husets affärsvänner på aflägsna trakter önskade ett muntligt samtal. De talande kontoristerne, hvilka icke hade någon befattning med skrifmaskinerne, inläto sig genast i dessa samtal och redogjorde för dem nästan samtidigt för hufvudmännen på stället. På det sättet afslöts månget köp ögonblickligt, fastän hundratals mil skilde köparen från säljaren. I nästa ögonblick »effektuerades ordern». Något uppskof kom aldrig i fråga.
»Tsi-ho-ka-ka-lo i Peking frågar, om han med särskild luftlägenhet kan få sig tillsända några prof af våra halländska stenkol,» tillkännagaf en af kontoristerne på det stora Vest-Ost-Nordbolagets kontor och vände sig till en af dem som för det året ledde bolagets förrättningar.
»Prof kan han få», förklarade den tillfrågade, »men säg vår kinesiske vän, att som våra halländska kol äro de förnämste på verldsmarknaden, så kunna vi ej släppa dem till samma pris som de gamla skånska kolen.»
Det var också hvad kontoristen genast gaf till känna för vännen i Peking, hvilken då begärde femton minuters betänketid och först därefter bekräftade sin anhållan om profs öfversändande.
»Det torde vara bäst att göra i ordning en större
| 77 |
»Huset Van Idenskourkeen i Batavia, frågar om vi vilja skicka dit en laddning af vårt Hisingskaffe,» tillkännagaf en annan af de talande kontoristerne. »I Batavia tyckes man tro, att Hisingen ännu icke har annat än kaffeodlingar, och man vill visst försöka att på Java plantera svensk vara för att se om öns gamla kaffealster icke kunde å nyo upplifvas.»
»Hvem dricker kaffe i vår tid!» utropade en af hufvudmannen. »De där gamla holländarne äro ett par hundra år efter oss.»
»Don Ranudo i Lima begär upplysning om huset Schirting & C:o i Mark.»
»Nihilistskoj i Kasan ber om vår bemedling hos det stora bolaget Moneysons and Moneysons i Topeca.»
Så kom det ena budskapet efter det andra, de flästa muntliga, men också ett stort antal med telegraftecken samt ej få skriftliga. Kontorister och maskiner voro i oafbruten verksamhet. I de inre kontorsrummen surrade beräkningsmaskinerna i jämn takt, och bokföringsmaskinerna öfverflyttade den ena posten efter den andra ur journalen och reskontran in i den stora hufvudboken. Hvarje person och hvarje maskin gjorde sitt särskilda arbete, de förra lika noggrant som de senare, de senare lika själfständigt som de förra.
Och samma verksamhet fann man på hvarje kontor i hvarje hus längs hela Stora Hafsgatan och på alla andra gator i den stora staden, långt bort till det forna Mölndal och långt ut på det gamla Hisingen.
Tre gånger om dagen hölls börs i kristallbörspalatset på Stora Otterhällan, en praktbyggnad som i ädla former kunde mäta sig med forntidens stoltaste
| 78 |
Hvarje börsstunds början gafs till känna genom ringning i de stora klockor som börsen fått ärfva från den forna domkyrkan, en mindre smakfull byggnad som nedrifvits redan för ett par hundra år sedan.
Den tredje börsstunden var förfluten, och arbetet på kontoren i det närmaste för den dagen afslutadt, då en af hufvudmännen på Vest-Ost-Nord-bolagets kontor frågade någon af medarbetarne, huru de ämnade använda aftonen.
De flästa förklarade, att de skulle deltaga i de valmöten som åter voro utlysta. Det vore nu ej lång tid kvar till det partiela val, vid hvilket ombud för Majornas tredje rote skulle utses, och man finge icke försumma sig.
Några af de kvinliga medarbetarne sade, att de som vanligt ville tillbringa aftonen i sina familjer. Det husliga lifvet vore för dem alltid kärt. De ansågo sig likväl böra, hvar och en med sin man, först åt minstone någon ögonblick infinna sig vid ett valmöte.
»Men jag ämnar göra ett besök i Okeanos’ trädgårdar,» sade hufvudmannen. »Vill ingen följa mig dit? Har ni icke sett hvad annonskompaniets telegraftaflor i dag förkunnat? Det är stor fest hos Okeanos.»
»Jo, det är sant,» inföll en af kontoristerne. »I stora Psykäonpalatset, vill jag minnas.»
»Ja, det är en afrikansk konstnär, en längs Medelhafvets hela södra kust ryktbar psykiker, som uppträder där. Det är något nytt som man måste erfara. Dagen
| 79 |
De så kallade Okeanos’ trädgårdar voro en förlustelseort under hafsbotten, strax vester om Pater-Noster-skären. På dessa skär var ett skjutsställe för undervattenståget hvilket genom lufttrycksmaskin sattes i gång och sköts med ögonblicklig hastighet ned till Skagerraks botten, under hvilken man, tack vare de nyaste uppfinningarne inom dykeriet och undervattensvetenskapen, lyckats anlägga en storartad trädgård.
Trädgård var visserligen ett oegentligt namn, ty några sådana träd som på jordytan fann man icke där, men man träffade en med hafsväxter och snäckor praktfullt utstyrd plats hvilken upplystes af vattensolar, förfärdigade af samma lysämne som nu mer användes till upplysning af platser och enskilda boningar ofvan jord.
Ett underverk, skulle man hafva sagt kanske ännu i medlet af i fråga varande århundrade. En ganska nätt inrättning, sade man år 2378, och fann det ingalunda besynnerligt att en vacker sommarafton låta skjutsa sig ned på eller rättare under hafsbotten för att där roa sig en stund efter dagens mödor.
När kontorsarbetet var slutadt, steg man upp på sin luftvelociped och styrde kurs ut åt skärgården. Det var ej, som i forna dagar, brukligt att »familjen låg på landet,» under det familjefadren trälade i staden eller att äfven den senare »vistades på sommarnöje» och lät sina tjänare arbeta mot en futtig ersättning. På 2300-talet arbetade alla som hade kraft att arbeta, alla som hunnit öfver femton år, och under den åldern sysselsattes barnen med ej blott lekar och skolundervisning, utan äfven med efter deras år lämpadt arbete på annat sätt. Men hvarje morgon tog man, i fall väderleken ej vore alt för
| 80 |
Efter en eller ett par timmars rörelse i fria luften, gjorde man dagens första måltid och därpå börjades arbetet. Midt på dagen under sommaren tog man sig ett hafsbad, hvarpå följde en lätt måltid. Efter slutadt dagsvärf och sedan hufvudmåltiden för dygnet var intagen, for flertalet af Göteborgs invånare under den vackra årstiden upp åt Trollhättan -- det gick på en liten stund -- eller bort till Wenern eller hälst ut åt skärgården. I förstaden Marstrand fans ett stort »sanatorium» för hafs- och luftbad, men det nytjades endast af sjuklingar. Den gamla »badsocieteten» och forntidens granna »badsocietetstoiletter» lefde blott i ett svagt minne från länge sedan försvunna dagar.
Okeanos’ trädgårdar voro gräfda under hafsbottnen. De voro, som sagdt, upplysta af de klart strålande hafssolarne, men också ganska luftiga. Det stora bolaget för temperaturreglering, hvilket på många ställen, i synhet i Stockholm, Mjölby, Göteborg och andra stora städer, sörjde för uppvärmande af offentliga och enskilda byggnader samt för afkylande under den varma årstiden, hade i dessa underhafsträdgårdar genom sinrikt uttänkta och omsorgsfullt arbetade rörledningar inledt en lagom
| 81 |
Hvad kunde således vara behagligare än ett par timmar under hafsbotten? Liksom man i gamla tider gick ut till Lorensberg, for man nu till Okeanos’ trädgårdar. Där trängdes hvarje sommarafton en lefnadsglad skara. Där hade man förlustelseställen af många slag. På dansbanorna svängde muntra par, utan fornmusik, det är sant, men deras steg och hopp lifvades af en särskild dansmekanik, hvilken ersatte tonerna och på samma gång förekom trötthet hos de dansande. I förfriskningssalarne, som glänste af en lika stark som för ögonen välgörande upplysning, samlades man omkring de af musslor och snäckor praktfullt sammansatta borden, förtärde möjligtvis ett och annat ostron, hvilket ögonblicket förut skördats på stället, men njöt vanligtvis ej annat än kolsyradt hafsvatten eller en bit hafsalgspastej. Det slägte som drack punsch och toddy samt åt smörgåsar hade länge sedan försvunnit från jorden, bortryckt af den kroniska magkatarren, hvilken visade sig i synnerhet på adertonhundratalet och utbredde sig som allmän farsot under det århundradets sista fjärdedel.
Ett skådespelshus fans äfven hos Okeanos. Man uppförde där likväl blott mindre maskinstycken, men hoppades kunna utveckla den sceniska konsten så långt, att stycken äfven af större betydelse kunde där gifvas och med ett maskineri som ej vore mycket underlägset de teatrar hvilka funnos i själfva staden. Svårt var det likväl att täfla med den store Handels- och Luftfartsteatern hvilken hade sitt palats på det ställe, där rådhuset och den gamla börsen stått, omfattande hela det forna torget med det område som i forntiden upptagits af Torggatan och en del af Östra Hamngatan. Den
| 82 |
Det som på senare tiden mest lockat folk till underhafsträdgårdarne var ett i en af dem uppfördt nytt palats, kalladt Psykäon. Dit strömmade den talrikaste mängden af lustfarare, och där var den största trängseln. Så var det också i fråga varande afton. Under det allmänheten väntade på föreställningens början, sysselsatte man sig med dagens krönika, förtäljde hvad man hört här och där i staden, pratade politik, konst och hvardagsfilosofi, granskade sin nästas handlingar, uttryckte sina farhågor eller förhoppningar i allmänna och enskilda frågor, alldeles som för tre hundra år sedan och för fem hundra och för tusen och så länge mänskliga samhällen funnits. Människoslägtet går fram åt i alt, men människosinnet och människohjärtat äro likväl altid de samma.
»Hvem är den där herrn med det långa håret?» frågade ett fruntimmer utanför Psykäonpalatset och visade på en ung man hvilken stannat i hennes granskap.
»Jag känner honom ej,» svarade den tillfrågade. »Han ser dyster ut.»
»Hans hår är för långt,» förklarade det första fruntimret.
»Kära ni, det är det nyaste bruket. Så har man det i Stockholm.»
»I Stockholm! Vi må väl aldrig nu mer behöfva taga våra seder och bruk från det hållet. Det är icke vackert, säger jag, att ha så långt hår. För öfrigt ser han rätt bra ut.»
| 83 |
»Nå, verkligen! Är det icke fru Skarpman-Stormfågel? Hon der med gröna slöjan! Hon är mycket med i Stockholmsverlden. Jag gjorde hennes bekantskap, då jag i fjol stannade så länge där uppe. Utmärkt fruntimmer!»
»Det är möjligt, men Göteborg må väl ha lika utmärkta, mycket utmärktare, vågar jag tro. Göteborg är hufvudstaden. Det torde få tagas i betraktande.»
»Visserligen, men ... Hvad är det?»
Det vardt en uppståndelse bland mängden. Allas blickar riktades mot de telegraftaflor som funnos äfven under hafsbotten och hvilka flera gånger i timmen med brinnande bokstäfver förkunnade de nyaste tilldragelserna på jordytan. Nu tillkännagaf denna eldskrift, att den kinesiska luftflottan nalkats Kaliforniens kuster, men där på ett så verksamt sätt mottagits af de med luftsprutor bestyckade amerikanska strandbatterierna, att hela flottan skingrats och till större delen förstörts.
»Det var just hvad jag nyss sade,» utropade en af tjänstemännen på Stamp-aktiebanken. »Ingenting kan stå emot de amerikanska luftsprutorna, sade jag. Jag såg dem i verksamhet, när jag i förra veckan gjorde en utflygt öfver Atlanten. En enda spruta blåste på försök om kull luftobservatorium vid Michigansjön.»
»Sådana sprutor börjar man göra äfven hos oss,» sade en herre som hört banktjänstemannens ord, »åt minstone af det mindre slaget, sådana som kunna ersätta blåst, när landtbruksingeniörerne finna lugnt väder ogynsamt för åkerbruket.»
»Så--å, det har jag icke förr hört,» förklarade en medlem af det stora Hvete-utskeppningsbolaget som själf hade vidsträckta åkerfält på de forna Svältorna.
»Jo, det kan jag försäkra er. Det är jag som
| 84 |
»Ah, ni är Oxygen Warm-Blasius!» utropade bankmannen, sedan han kastat en blick på kortet. »Således en af riksdagskandidaterne i Majorna.»
»Nu kan jag upplysa er hvem den där dystre mannen med det långa håret är,» hviskade ett af de ofvan nämda fruntimren till sin granne. »Det är den bekante vädertillverkaren Warm-Blasius.»
»Om jag tillhörde den valkretsen, skulle jag fordra, att han läte klippa sitt hår,» förklarade det andra fruntimret. »Vi behöfva inga riksdagsmän med Stockholmsutstyrsel.»
»God dag, fru Skarpman lilla! Huru står det till? Ett sådant här förlustelseställe har man inte i Östersjön, skulle jag tro. Ni arbetar för vårt riksdagsval, har jag hört. För min del tror jag, att fröken Ozodes har största utsigten.»
»Visst icke!» förklarade fru Skarpman-Stormfågel med mycken säkerhet. »Är ni bland de väljande?»
»Nej, jag hör till Pusterviks valkrets.»
»Men ni har kanske bekanta och inflytande i Majorna. Jag ber er förorda Warm-Blasius, ty jag skall säga, er, att ...»
Fortsättningen hviskades i örat på göteborgsdamen, hvarefter fru Skarpman-Stormfågel hastigt tog afsked och blandade sig i en annan grupp, där riksdagsvalet högljudt afhandlades. I denna grupp syntes Apollonides och ej långt från honom fröken Rosendoft som med ljufva blickar sökte fängsla skaldens uppmärksamhet. Flera andra stockholmsbor tycktes utgöra fröken Rosendofts sällskap.
Under det fru Skarpman-Stormfågel värfvade röster för Oxygen, var Apollonides fortfarande verksam för
| 85 |
Oxygen glömde ej häller, att han kommit till Göteborg för att själf verka för sin kandidatur, uppträda på valmötena, aflägga sin trosbekännelse, samtala med de väljande, försäkra dem om sin duglighet, sina goda afsigter, sin fosterlandskänsla, sin oöfvervinnerliga förkärlek för Majornas tredje rote och för Göteborgs hela samhälle, för handel och luftfart och bankväsende samt framsteg i alla möjliga riktningar.
Hans beslut var nu oåterkalleligen fattadt och fullständigt stadfäst. Aromasia älskade han lika brinnande, men han led af denna kärlek. Han led synerligen af tanken på att Apollonides, den oefterrättlige forntidssvärmaren, skulle ytterligare ställa sig in hos den unga konstnärinnan och genom sina ansträngningar för hennes inväljande i folkförsamlingen göra sig ännu mer omtyckt af henne. På sin sida ville han visa henne, att kärleken icke hindrade honom från att uppträda som hennes offentlige medtäflare. Framför alt måste han hindra hennes val för att därmed också hindra henne att vistas i Apollonides närhet. Om han också fortfarande sökte inbilla sig själf, att det vore återgångspartiet han ville motarbeta samt att han endast af den orsaken uppträdt som Aromasias medtäflare, kunde man likväl, då han trodde sig vara obemärkt, ofta höra honom utropa:
»Apollonides är poet-maskinist vid riksdagen och kan såsom sådan ej ofta lefva i Aromasias granskap, men just därför arbetar han på att draga Aromasia till
| 86 |
Det var det samma som fröken Rosendoft tänkt. Hon ville förödmjuka Aromasia och draga Apollonides ur dennas trollkrets. Kunde skalden blott ryckas från det farliga granskapet, skulle han nog få ögonen öppna för den sällhet som väntade honom. Och hennes väninna, fru Skarpman-Stormfågel, ville gärna hjälpa henne, om icke blott för vänskapens skull, dock för att få leda en intrig, något som var den verksamma, men för öfrigt ej tillräckligt sysselsatta kvinnans starka sida.
Fru Skarpman-Stormfågel hade ett godt hufvud och förstod sig på invecklade anläggningar. Hon var ihärdig och oförtruten, men hade fått en något föråldrad uppfostran, hvilken ej heller afhjälpts af hennes giftermål. Under mannens lifstid hade hon hindrats från alt som kunde väcka hennes håg att tänka på det stora och allvarliga i verlden. Det var något som hennes man sade vara förbehållet för honom själf, under det hon hänvisades uteslutande till hvad som i forntiden brukade kallas »hemmets stilla verld». Efter mannens död sökte hon taga sin skada igen genom att arbeta för det offentliga, såsom hon själf sade och kanske äfven trodde, men hon kunde ej öfvervinna följderna af de många förflutna årens onyttiga lif och hon stannade i det lilla, odlade intrigen, främjade skvallret samt åstadkom oreda och olycka i alt, hvaruti hon blandade sig. Och hon blandade sig i ganska mycket. Fru Skarpman-Stormfågel tillhörde egentligen ett förflutet tidehvarf.
Fröken Rosendoft var visserligen ett barn af sin tid, men hennes handlingar vägleddes endast af en stark lidelse, och de mänskliga lidelserna äro sig altid lika, om också alt annat skulle ändras på jorden. Hon måste
| 87 |
»Månne vi handla till edert bästa, då vi skilja Aromasia och Oxygen,» hade fru Skarpman-Stormfågel invändt vid valränkornas början. »Ju mer de aflägsnas från hvar andra, dess lättare är ju ett närmande mellan skalden och konstnärinnan.»
Fröken Rosendoft tyckte icke om denna närgångna framställning och ville ingalunda, att hennes bundsförvandt skulle se alt för mycket i hennes kort. Hon låtsade därför icke förstå fru Skarpmans invändning och höll fast vid den redan uppgjorda anläggningen samt förklarade, att man i sedlighetens intresse måste straffa fröken Ozodes för dennas lättsinne att under profåret med Warm-Blasius öppet visa sin tillgifvenhet för en annan.
»Huru kan den lättsinniga rättvisare straffas än genom att den man, med hvilken hon är öppet förlofvad, uppträder som hennes offentlige medtäflare och hindrar henne från att intränga i folkförsamlingen?» tillade fröken Rosendoft.
Fru Skarpman-Stormfågel lät sin invändning falla och sade ingenting, men hon log och trodde sig klart inse orsaken till den förälskade bundsförvandtens handlingssätt. För denna orsak kände hon icke något egentligt deltagande, men därför bekymrade hon sig ej häller särdeles mycket om utgången skulle vara lycklig eller icke för fröken Rosendoft. För fru Skarpman-Stormfågel var det tillräckligt att få verksamt ingripa i en intrig, hvilken kunde hafva utseende af lifligt deltagande för det allmänna. Därför arbetade hon ihärdigt för Oxygens val.
| 88 |
Men hon arbetade icke i samråd med sin skyddsling. Hennes försök att närma sig honom hade dittils misslyckats. Oxygen ville visst icke hindra någon att hjälpa honom till hans önskningars uppfyllande. Så oegennyttig var han icke. Men hans stolthet höll honom på afstånd från bundsförvandter, hvilkas biträde öfverraskat honom och hvilkas bevekelsegrunder föreföllo honom misstänkta. Först denna afton hade han gifvit vika för fru Skarpman-Stormfågels enträget upprepade inbjudningar och lofvat att sammanträffa med henne i Okeanos trädgårdar. Efter föreställningens slut i Psykäon skulle han deltaga i ett litet aftonsamkväm, till hvilket fru Skarpman inbjudit några af deras s. k. politiska vänner af båda könen.
En häftig susning for genom trädgårdarne. Det var tecken att föreställningen skulle börja. Allmänheten hade redan intagit sina platser i den stora Psykäon-salen. De sutto där icke som åhörare eller åskådare, ej häller som åluktare -- ordet vann burskap redan på 2200-talet -- utan som kännare eller, för att icke nytja ett tvetydigt ord, som förnimmare. Hvar och en hade på hufvudet en underligt formad hjälm. Från hjälmarne utgick ett stort antal trådar, som hade sin föreningspunkt i ett skåp med många besynnerliga hörn och tillvridningar, hvilket stod midt i salen.
Det var en s. k. hjärnorgel.
På denna orgel skulle nu den berömde afrikanske psykikern gifva en
föreställning.
